Busylizzys blogg

Innan vi vänder hemåt tar jag det här fotot. De var här redan när vi kom och det slår mig att för många tusen år sedan stod andra män här, på rad, och langade sten efter sten. Enda skillnaden är att förut grävde man ner, nu gräver man upp.


.


.

Dagens sista stopp är Valley of the Nobles (hittar ingen bra översättning, "noblessens dal" låter ju litet förstoppat :) ) och graven för R’mose, eller Ramose TT55 som den också kallas. TT55 innehåller helt magiska väggar med reliefer och jag är glad att vi avslutar med något så vackert. Den är helt omålad men relieferna är så detaljerade att de påminner om något man vävt. Dessutom är bildspråket annorlunda, i Konungarnas dal måste ju varje kapitel i De dödas bok (rätta mig om jag har fel) återges på korrekt sätt så den döde får en säker övergång till dödsriket, men här i TT55 är de mycket friare.



.

Vi susar vidare till Deir al-Madina, Hantverkarnas stad och tillhörande templet. För en amatörarkeolog är Deir al-Madina riktigt spännande att besöka, det påminner litet om Skara Brae och här kan man se hur "vanliga människor" bodde även om man inte får gå in på själva området. Med ens känns det hela mycket mer verkligt - ett litet bostadshus kan väl de flesta av oss relatera till, medan inte så många av oss av förklarliga skäl har förmånen att känna sig hemma i ett palats.

Jag har lovat lägga upp en bild på mr Hero, eller rättare sagt två av de taxikillar som jobbar för honom. Kanske en bild för visitkortet? I Luxor har man kommit på det geniala draget att köra med artistnamn. Precis som på feluccorna använder man sig av namn som är lätta att komma ihåg för utlänningar, som till exempel Mr Fish, Mr Hero eller Mr Oscar. Dekaler på bilens bakruta kompletteras med flashiga visitkort med artistnamnet, mobilnumret och ofta webb- och mailadresser. Man får tycka vad man vill om det, men det fungerar ju och chansen att bli återfallsförbrytare och anlita samma bil är faktiskt väldigt mycket högre än man kunde tro. Inte för att de är mindre gåpåiga än andra, tvärtom, men nöden är uppfinningens moder och jag uppskattar alltid ett födgeni!
.

Innan solen går ned tar vi en taxi tillbaka till västra stranden för att försöka fotografera litet. Jag hittar en röd klänning, en bilkö, litet får, tre män i en båt, och en hel massa solnedgång men allt blir fel. Kanske det är dags att sätta sig ner och lära sig hur kameran fungerar? I alla fall innan nästa resa.

.
Här kommer alla bilder från resan en gång till i ett enda svep

Vi börjar med Habutemplet, Medinst Habu, det vill säga Rameses den III's dödstempel. Man ser det knappt när man kommer åkandes på vägen på väg till Konungarnas dal, men det ligger där, ett maffigt tempel som imponerar med sina fint bevarade målningar.

Dagen var vikt till västra stranden och vi började med ett stopp vid Memnonkolosserna, eller vad som egentligen är entréstatyerna till farao Amenhotep III’s dödtempel. Utgrävningarna var i full gång och det kliade litet i arkeologinerverna på maken att passera dem så nära. Templet skall på sin tid ha varit större än Karnak, och tanken är svindlande.

Eftersom jag sett stoderna flera gånger och det inte gick att ta sig in på utgrävningsområdet, passade jag på att snacka litet med säljavdelningen. Förgäves försöker de sälja sjalar och figurer till snabbt flyende och ojämt spridda skurar av turister på mellanlandning på väg till Konungarnas dal. De har fel taktik, det vet vi ju alla. Jag sålde två katter och en sjal bara för att bevisa min tes. Fast det var litet sorgligt också. En liten 10-årig skolkande tjockis säljer flåsande en vit sjal till mitt sällskap, men sänker själv priset när de kommit överens om köpet. Vi måste protestera. Vår guide får förklara det dåliga i idén. Grabbarna bredvid skrattar, och jag har plötsligt fullt upp med att försökta vifta undan en önskan att nypa vår lille försäljare hårt i den där tjocka kinden och pussa på dom riktigt ljudligt, smack smack. Var kom det ifrån?

Tydligen är familjen Hennessy en stor sponsor av företaget att rädda Memnonkolosserna åt eftervärldens otack. Vi gör en mental notering om att beställa congnac i hotellbaren vid eftermiddagens återkomst. Det är inte varje dag man kan dricka sig till bevarandet av ett av världens 100 mest hotade monument. Skål!

Vaknade med sagolikt ont i halsen. Bestämde mig för att ta det varligt och vi såsade bort hela dagen på rummet, tittade på en massa filmer, beställde room-service och tog det allmänt lugnt. Air-con, damm och vedeldning har aldrig fungerat för mig men efter att ha pumpat mig full med hals-spray en hel dag var jag i form igen nästa dag.Eller trodde jag. Det var visst bara början till den fina lilla flunsan det sedan tog tre veckor att bli kvitt. Förlåt alla medresenärer på planet hem!

Vi hyrde en felucca som körde, eller rättare sagt seglade, oss från hotellet till Luxormuseet. Det var en skön åktur på Nilen. Luxormuseet var superbt. Det är ett snyggt, modernt museum - bara det ett upplevelse i sig - och utställningarna var givetvis högklassiga. Vi promenerade hela vägen hem längst kornichen igen, det var helt folktomt och det kändes märkligt som kontrast till alla hetsiga möten med taxi och kaleschchaufförer. Men folk är desperata. Inga turister är ingen mat på bordet. En luggsliten och tandlös man ropar upprört att han spottar på Mubarak, det är enda gången vi hör hans namn nämnas. På vägen hem betänker vi världsläget.

Karnaktemplet hela dagen! Maken försvinner iväg litet avsides för att fotografera med någon med nycklar, får huka sig på vissa platser, tassa tyst och spela med i låtsasleken i en "stängd del" innan baksheesh byter ägare.

Jag får vila en stund. Det slår mig att det är obetalbart den bästa upplevelsen på dagen. Jag känner stillheten vibrera i luften, andas långsamt i ett försök att komma åt något av dess tunga, tidlösa väsen.

Litet senare sitter vi i hypostylen och filosoferar, försöker läsa på pelarna, kisar upp i taket där färgen sitter kvar. Vi lämnar salen och beundrar den enorma frisen på Amon Ras palats, vandrar genom de olika avdelningarna, kröker nacken upp mot färgen i taken och konstaterar till slut att vi varit här i fem timmar.

Dags att återvända till verkligeheten. Mätta på synintryck tar vi oss tillbaka till hotellet, vi har bokat massage och det tar mig sju hårtvättar att bli av med oljan.