Ni trodde kanske att Sahara är världens största sandöken, men så är inte fallet. Rub al Khali, som täcker större delen av Arabiska halvön är faktiskt den största sandöknen i världen. Ni vet den där platsen där araberna tömmer sina gamla timglas. Till en utflykt till denna öken hade jag anmält mig på torsdagen. Yvonne tyckte att det verkade för besvärligt att följa med på denna utflykt så hon valde att stanna kvar på hotellet för att njuta av lugnet i skuggan under en palm eller kanske ett parasoll.
Torsdagsförmiddagen avlöpte ungefär som de tidigare förmiddagarna här i Oman med undantag för att vi drack morgonkaffet på rummet för att äta frukosten lite senare. Det finns ju en hel del att välja på till frukosten så jag borde kunna stå mig en bit in på eftermiddagen på en stadig men sen frukost.
Lättare lunch fick jag väl försöka ordna under färden om det blev nödvändigt tänkte jag. Vi skulle ju stanna efter cirka en timme.
Avfärd till öknen var klockan 13.00. Rustad med vattenflaska, kikare och fleecetröja samt mössa i ryggsäcken gick jag till receptionen för att träffa övriga deltagare i ”expeditionen”. Vi hade fått information om att natten kunde bli kall i öknen. Ja, expeditionens höjdpunkt är alltså övernattning i öknen under bar himmel.
Då vi kom ut från hotellet stod 4 st. vita Jeepar och väntade på oss. Jag blev tillsammans med ett par i min egen ålder och en ung kvinna, tilldelad bil nummer två. Vår förare hette Said och var givetvis klädd som alla andra omanier. Efter en kort genomgång inför dagen rullade vår lilla karavan ut från hotellet och upp mot Dhofarbergen. Vi bekantade oss lite med varandra i den mån vi inte gjort det tidigare på hotellet. Vi hade sedan väldigt trevligt tillsammans hela resan. Tyvärr var vår förare Said inte speciellt bra på engelska så han sa inte så mycket under resan.
Vi färdades först upp mot berget Jabal Quara. De vackra bergen passerar vi på en del av den nya motorvägen som man håller på att bygga hela vägen från Salalah till Muscat. Vi åker upp till ett bergspass på en höjd av 800 meter över havet. I detta bergspass ligger en ”gammal” tullstation vid vilken man tidigare stoppade ”flyktingar” från Jemen från att komma in till Salalah. Tullstationen är fortfarande bemannad och vi blev stoppade och var tvungna att berätta vårt ärende ute i öknen.
Då vi lämnat bergen bakom oss var vi redan ute i öknen men än så länge färdades vi genom en stenöken som påminde om ett månlandskap och sedan kom vi ut på det man kallar plattöken. Första etappen på resan var ca 80 km. Vi gjorde då ett stopp vid en bensinmack i orten Thumrayt för att bl. a köpa dricka och gå på toaletten.
Sedan fortsatte vår färd vidare på den fina asfaltvägen. Farten var hög, cirka 140 km/tim. Bilarna låg mycket tätt men det var i stort sett inga andra bilar ute på vägen som för det mesta var spikrak då vi lämnat bergen bakom oss. Utmed vägen kunde man med jämna mellanrum se tunnor vilka markerar var gasledningen mellan Muscat och Salalah går.
Efter ytterligare ca 90 kilometer, varav ett tjugotal var oasfalterad, kom vi fram till ett område där vi såg stora bevattningsanläggningar. Dessa ser man från luften som stora gröna cirklar. Vi är nästan framme i den lilla orten Shishr. Denna ort har också ett annat namn Ubar (eller Wubar). Det kallas också den gömda staden eller den glömda staden. Den är omtalad i Koranen men återupptäcktes för bara ca 20 år sedan då den grävdes ut och man återfann den omtalade källan. Sultanen skänkte pengar till utgrävningen och byggandet av det samhälle som idag finns där. Där bor ca. femtio personer idag. Ubar finns med på UNESCOs världsarvslista.
Efter Shishr/Ubar for vi rakt ut i väglöst land i öknen. ”Vägen” var inte mycket mer än ett par hjulspår eller ett par låga grusvallar som lagts upp av en väghyvel. Vägen var spikrak men gropig så farten blev ”bara” 100 – 120 km/tim. Det kändes som på den tiden på 60-talet då jag körde rally. På det här underlaget körde vi ca. 70 km.
Efter nästan en timmes färd på denna dåliga ”väg” lämnade vi den strax före ett beduinsamhälle som heter Al Hashman. Vi for med hög fart rakt ut på den till att börja med släta öknen för att sedan ge oss upp bland sanddynerna med fyrhjulsdriften på. Vi körde i snirkliga svängar bland sanddynerna och bilen lutade ibland betänkligt.
Plötsligt bakom en sanddyn dök vårt nattläger upp och vi körde åter ner på en något slätare yta nedanför dynerna. Här fanns ett antal stora tält resta samt ett kokhus och ett toaletthus. Vidare fanns där också ett tak uppspänt under vilket vi skulle äta våra måltider. Vi befann oss nu på 330 meter över havet. Klockan var ca 17 då vi kom fram till vårt läger.
Vi började med att ta av oss skorna och gå ut i den mjuka sanden. Den var underbart skön att gå i, varm och len. Vi som kände att vi orkade det gick upp i sanddynerna för att titta på solnedgången. Den var vacker men tillhörde inte de mest ”spektakulära” solnedgångar jag sett.
Då mörkret lagt sig var det tid för middag. Vi blev serverade kokt kamelkött, grillad kyckling samt ris. Vi kunde till detta också förse oss med sallad och någon form av linsröra som vi blev lite varnade för att ta för mycket av. Den brukar nämligen sätta fart på magen. Till middagen drack vi vatten eller Pepsi.
Efter middagen var det dags att välja tält och sedan bädda sin säng. Var och en fick till sängen en kudde, en filt och ett underlakan. De flesta av oss valde, att då vi bäddat, bära ut vår säng från tältet för att sova under bar himmel och därmed kunna studera stjärnhimlen innan vi somnade.
Innan det var tid att gå till sängs samlades vi dock runt en lägereld där vi bland annat satt och sjöng svenska respektive omanska sånger samt provade på att röka vattenpipa. Det var första gången sedan 1967 som jag frivilligt fyllde mina lungor med rök. Denna gång smakade den mest jordgubb. Vi försökte oss också på att identifiera någon stjärnbild på himlen men det var inte så lätt. Stjärnhimlen ser ju inte riktigt ut som hemma. Man kan säga att den här är ”lite vriden”. Det gick med andra ord inte så bra med identifieringen, trots att jag fuskade med hjälp av en app.i min Androidtelefon.
När klockan var ungefär 21 tackade vi ”gamlingar” för oss och sade god natt. Ganska snart hade lägerelden falnat och även resten av sällskapet sökte sig till sina nattkvarter.
Ganska snart var det knäpptyst där ute i öknen. Nattron stördes några gånger att beduiner som körde förbi i bil. Numera rider de sällan på kameler. Kamelerna har de för kött- eller mjölkproduktion. Svarta kameler för mjölken och bruna för köttet. De svarta kamelerna är dyrast, om man undantar de speciella kameler som bara används för kamelrace. De kan kosta mer än en miljon OMR per styck.
För länge sedan trampade många kamelkaravaner fram den här vägen mot västerlandet. Här transporterades den dyrbara Frankinscense-rökelsen från området vi passerat i bergen ovanför Salalah där Frankinscenseträd fortfarande växer.
Då vi gick till sängs var det fortfarande ganska varmt, men fram på småtimmarna satt varken fleecetröja eller –mössa i vägen. Strumpor var också skönt att ha och en extra filt hade inte skadat.
Man sov trots den relativa kylan förhållandevis bra i de gamla militärsängarna. Då och då vaknade jag förstås under natten och tittade på stjärnhimlen ovanför mig. Vi fyratiden på morgonen hade stjärnbilderna på himlen ändrat läge och då kunde jag upptäcka både Orions bälte och Karlavagnen, dock i andra positioner än jag sett tidigare.
Vid halv sex gick jag upp och tog på mig de kläder jag tagit av kvällen innan. Efter toalettbesök var det bara att invänta soluppgången över sanddynerna i den riktning från vilken vi kommit kvällen innan. Soluppgången blev nästan vackrare än solnedgången.
En snabb frukost bestående av arabiskt kaffe eller te samt juice och bröd fick vi innan det åter var tid att sitta upp i bilarna för återfärd till civilisationen. Färden gick i samma hastighet som dagen innan men nu med endast ett kort stopp i Thumryt. Nästan exakt klockan tio var vi åter på hotellet. Det innebar att vi hann med att äta ytterligare en sen frukost eller tidig lunch innan frukostserveringen slutade klockan 10.30.
Vi hade fått vara med om ett fantastiskt äventyr som jag verkligen rekommenderar alla som besöker Salalah.
Resten av den här dagen gick sedan i slapphetens tecken. Vila i skuggan under en palm. En kort simtur i poolen på eftermiddagen. Något bad i havet blev det inte på grund av för höga vågor och därmed röd flagg på stranden.
Kvällens buffé var indisk. Vi började med en väldigt god soppa. Sedan blev det ris och några olika smakrika curryrätter och Tandorichicken sallad. Efterrätter fanns det naturligtvis också men jag kan inte namnet på en enda.
På lördagen var vågorna ännu högre än dagen innan så det blev inget bad i havet då heller. Simning i poolen blev det dock och sedan en promenad på stranden tidigt på förmiddagen för att ytterligare förbättra hudfärgen.
Resten av dagen tillbringade vi huvudsakligen i skugga eller halvskugga. Vi lyssnade på ljudböcker och talade med andra resenärer som vi lärt känna under resan hittills. Bland annat talade jag med m ånga av dem som varit med ut i öknen. Där blev man ju bekant med samtliga deltagare.
Före middagen tog vi en promenad till ett ställe någon kilometer bort där jag sett att man sålde frukt. I kvarteren kring hotellet finns nämligen stora banan- och kokosodlingar. Vi hittade fruktstånden och köpte en klase av de små men mycket goda bananerna. Sedan gick vi bort till en livsmedelsaffär som vi såg på avstånd och där köpte vi dricka och glass som vi åt på vägen tillbaka till hotellet.
Efter promenaden blev det duschning och sedan var det tid att klä sig för middagen, Dagen buffétema var Italienskt. Även denna buffé var välsmakande men ingen rätt var heller här så att den riktigt stack ut om vi undantar minestronesoppan som vi började middagen med. Desserterna var något av en besvikelse. Där fanns bland annat Tiramiso men den var väldigt smaklös.
Vid niotiden kunde vi ha gått på dansshow som anordnades på hotellet men det hade varit en varm dag så vi orkade helt enkelt inte. Det var flickorna som har hand om vattengympa och övriga aktiviteter på hotellet såsom boccia, golf, dart och beachwollyboll som framträdde på dansshowen. Det var säkert bra klass på showen för vad jag hört var åtminstone en av dem utbildad dansare och koreograf.
Jag ägnade istället det som var kvar av kvällen åt en bok men snart nog blev jag för trött även för att läsa.