Har blivit ombedd att följa med en grupp schweizare på en vandring runt Falsterbo och Skanör. Ska skriva en art. i den lokala tidningen.
_______________________________________________________

Vaknar tidigt, stretchar vaderna och knyter omsorgsfullt gympaskorna. Regnkappan, plastpåsen till kameran, blocket och pennan är med.
Vid 9-tiden träffas vi utanför Strandbaden i Falsterbo. De 6 är utrustade med vandrarskor och ryggsäckar. Någon har paraply. Regnet öser ner och vinden är hård. Ett par paraplyer vänder insidan ut, när vi stretar oss fram i motvind längs havskanten. Vandrarskorna blir allt tyngre av den våta sanden. Vädret vid havet är nyckfullt - och plötsligt skingrar sig de svarta, blytunga molnen, och solen tittar fram. Humöret stiger. Snabbt torkar våra kläder, och vi når fram till Falsterbo brygga. Ett par tofflor, står ensamma en bit ut på bryggan.
- Är det någon där?
Då får schweizarna höra om den aktuella konflikten mellan de lättklädda morgonbadarna och övriga.
Ernst, som ofta är i Thailand, och där går långa turer längs stränderna, tar av sig skorna och vadar hemtamt i strandkanten. För de andra är det en särskild naturupplevelse, att gå på stranden, se vågornas vita gäss och höra havets språk. Jag visar min bärnsten, som jag fann förra veckan. Det gäller att hålla i hårt, så att inte vinden tar den.
Vi passerar anrika Falsterbohus, och här berättar Ewa om det gamla hotellets storhetstid. Den tid då Hagaprinsessorna och vår kung sågs dansa på Casinot.
De stora husen, som ligger längs stranden men inte ända ner till havet föranleder en upplysning om den svenska “Allemansrätten”. Tillsammans med Ewa och mig talar gruppen tyska, men sinsemellan är det schwyzerdeutch som gäller.
Vid strandreveln framför ön Måkläppen försöker vi hitta det tyska ordet för “säl”. Som tur är, kommer vi fram till en flerspråkig skylt, som beskriver det fridlysta området på ön. Sälarnas och ett stort antal fåglars hemvist.
Intill finns en lämplig rastplats för äpplepaus. Vandrarna har starka vader, och stolt visar de upp dem under fniss och skratt.
Falsterbo fyr är en av de få bemannade väderstationerna i Sverige. Fyrvaktaren har bråttom och hinner bara berätta, att han även är fågelskådare. Ewa berättar om fågelstationen och flyttfåglarnas landningsplats här i Falsterbo. Några i gruppen visar sig ha ett särskilt fågelintresse.
Vandringen fortsätter på grusad stig med havet till vänster och golfbanan till höger. Här gäller det att ducka, så att man inte får en boll i huvudet. Ljumma smekande vindar och solen disar av vita molntussar.
Ewa leder i rask takt, och snart är vi framme vid lunchmålet “Fiskhuset” i Skanörs hamn. Meningen är, att vi skall äta sill och potatismos. Schweizare är mest vana vid kött. Laxen är dock bekant. Jag beställer sill. Jörg och Margit smakar, och vips är hälften av min portion borta. Ett smakminne för dem, att ta med sig hem.
Kaffe intas på det vitt berömda caféet “Da Aldo”. Man beställer sitt kaffe vid disken, och bär själv ut det till trottoarborden. Ovant för en schweizare.
- Varför är det ingen som serverar, undrar Kurt?
Såväl kaffet som den italienska, hemlagade glassen slinker ner till allas belåtenhet.
Vandringen fortsätter längs huvudgatan med de typiska pastellfärgade huslängorna kantade av lavendel och stockrosor. Kamerorna är flitigt använda och några i gruppen säger, att Skanör bjuder på en idyll. De snedbyggda hörnen på gathusen, beror på att brandkårens vattenslangar ska kunna dras runt huset. Men den skröna som berättas för gruppen är, att det var fruarna som satt i fönstren och såg vart deras män gick.
Bakom ett av husen finner vi Skanörs stolthet. De vita gässen. Förundrat tittar alla på de fritt gående fåglarna. Det speciella övergångsstället för gässen framför Gästgivaregården väcker en viss munterhet.
Rådhuset har sin historia och kyrkan har sin. I gruppen är alla katoliker, och de vill gärna besöka en protestantisk kyrka.
- Varför är det två bänkar mitt emot varandra längst fram i bänkraden, frågar Doris?
En vänlig dam upplyser om, att de i församlingen, som sitter längst fram byter plats och vänder sig om, för att kunna se prästen, när han står i predikstolen. Högtidlig tystnad råder, när vi går runt i kyrkorummet.
Det sista minnesmärket vi beser i Skanör, blir den av vallgrav omgivna borgruinen. Rester av den danske fogdens borg, där han tog upp skatt på sillfisket.
Därefter går vandringen längs västra strandkanten. Havet är lugnt nu, men molnen tornar upp sig. Lite försenade anländer gruppen till sin inkvartering i Höllviken.