Klockan 06:00 så var vi framme i nedre delen av Daramsala. Vi hann knappt kliva ur bussen innan några Indier ville erbjuda oss taxi uppför berget. Regnet öste ner och min sambo var lite osäker på priset som var något lägre än senast hon var här men jag tyckte något irriterat att det inte var värt att tjafsa över så vi hoppade in i bilen och vi for i mopedfart uppför berget mot vårat hotell. Denna resa uppför berget var något som inte går att beskriva utan måste upplevas. I varje kurva så satt man och höll sig hårt i det lilla man kunde få tag i. Det var den brantaste och kurvigaste väg jag någonsin åkt och den måste ha sträckt sig minst 2-3 km. Regnet som slog ned på bergsväggen slet loss stora mängder med brun lera som ständigt dränkte vägarna. Detta var inget nytt för vår chaufför som mer hade problem med att få i tvåans växel under uppförsåkningen. Det var helt enkelt för brant på vägen och för tungt i bilen.
3 kilometers smal bergsväg med en total höjning på vad som kändes likt 1 km och i ettans växel kan ej beskrivas. Man måste uppleva detta.
Men belöningen efter denna mardrömsresa var värd det hela. Övre Daramsala är ett samhälle likt inget jag tidigare sett. Hela stället är som ett litet fantasiland. Det finns inga plana vägar utan allting lutar. Ifrån centrum så går det sex vägar nedför och uppför berget som alla är beklädda med försäljare, små butiker, kor, hundar, restauranger, internetcafé, bokhandlar och framför allt tiggare.

Vårt hotell låg rätt nära centrum och vid den tiden som vi kom så var gatorna tomma på folk och försäljning. Jag hoppades innerligt att vi skulle kunna få tillgång till vårt rum lite tidigare så vi kunde få sova lite på förmiddagen och lyckligtvis var detta möjligt.
Jag sov till klockan 14 sen så hade min sambo fått nog av vårt rum. Det var lyhört från korridoren utanför och det fanns flugor. Ja, det fanns väl kanske fyra stycken flugor på rummet men jag såg väl inte något direkt skäl till att byta. Kanske för en takfläkt, men samtidigt så var det inte så varmt i rummet när vi anlände. Jag följde min sambos idé och vi bytte till ett dyrare rum som hade takfläkt. En fördel med detta rum var att det hade nät för fönster men annars var det precis som det förra rummet. I slutänden så kunde vi inte ha fläkten på under natten då det blev för kallt...

Vår första punkt på dagen var att införskaffa oss något att äta. Min sambo kände till några ställen här och vi begav oss till det första som skulle vara någon sorts Italiensk restaurang. Den var stängd pga att det var Dalai Lamas födelsedag. Visst fan, det skulle vi ju ha tänkt på. Vi gick till nästa ställe där det lyckligtvis var öppet. Även detta var en Italiensk restaurang som verkligen stank av västerländsk kultursmörja. Överallt på väggarna hängde filmplanscher från alla möjliga sorters storfilmer till mindre barninriktade skräprullar. Det spelades 80-tals låtar från grupper som Aha, Roxette, Elton John och liknande.
Ja, det var en riktig minnesstänkare riktad mot 80-90-talet. Vi fick en plats jämte en amerikansk tjej och en tibetansk man. Daramsala är något sorts resecentrum där många passerar som besöker Indien. Det är även ett stort centrum för buddister så det var rätt många västerlänningar här. Alla västerlänningar var dock klädda som hippies och satt och rökte ganja så fort solen börjat gå ner så jag och min sambo stack ändå ut kraftigt som turister.
Hur som helst så pratade vi lite med tjejen jämte oss och hon föreslog en vandringstur som hon verkade gilla. Min sambo verkade förstå vart hon menade och efter att vi ätit klart så gick vi vidare till vår andra punkt på dagen - ett besök hos Dalai Lamas tempel…

Tyvärr så visade det sig att man inte hade några festligheter planerade för Dalai Lamas födelsedag men templet var i alla fall öppet för allmänheten. Vi gick in och tog en vandring runt om i byggnaden. Templet är kanske inte vad man skulle föreställa sig vid första ögonblick. Templet är en gammal gul cementbyggnad. Insidan var vackert dekorerad med diverse tavlor och målningar på väggarna. Det fanns ljus tända längs väggarna och mattor är utplacerade för de böner som hålls i veckorna. Dessvärre så var Dalai Lama i retreat under vårt besök så vi kunde inte medverka på en av dessa böner. Utanför så spelade tibetanska barn fotboll, eller något liknande i alla fall. Olika buddister var placerade runt om i området och utförde sina böner med jämna mellanrum.

Efter detta besök så fick vi för oss att testa den amerikanska tjejens tips på en av de många vandringsturerna. Området är känt för att ha många fina vägar att gå över berget och vi begav oss mot startpunkten. Under vårat samtal vid matbordet så hade min sambo uppfattat det som att hela turen tog 30 minuter ifrån centrum medan jag mer uppfattade det som att själva turen tog 30 minuter ifrån utgångspunkten som man först måste ta sig till. Tyvärr så hade jag rätt och det tog oss ungefär 1 timma att vandra den långa vägen uppför berget till startpunkten av vandringen...
Under denna tur så satte vi oss på en bänk för att dricka vatten och äta lite kex. Jag hann inte mer än öppna väskan så hade vi minst 10 apor omkring oss. En rackare var bara någon meter ifrån mig men de verkar ganska rädda för folk. Jag kastade iväg ett kex för att lura dem men efter det så vågade vi inte ta några fler kex.

Efter denna timmes vandring så befann vi oss ungefär 400 meter högre på berget. Vi satte oss på ett liten "café" som finns överallt här i bergen. Det är i princip ett litet skjul som någon Indier har ställt några stolar vid och sedan serverar te på indiskt vis. Indiskt te kallas för Chai och innehåller massvis med socker. Till detta så häller man i så mycket mjölk att det hela smakar sött blask.
Nu började det mörkna så vi startade den lilla vandringen "ner" genom byn Bagsu som senare skulle komma att bli vårt favoritområde på berget.

Vandringen gick mestadels nerför berget men ibland så behövde man kliva uppför någon brant kulle eller trappa. Överallt så fanns det tält och små hus upplysta med ljus och lampor. Skyltar talade till en om Yoga, Andligt vetande, Magi och allt möjligt jäkla hokus pokus. Ja, är man inte så troende på det övernaturliga, likt mig, så är det rätt roligt att se alla hippies som tror stenhårt på detta här. Efter ett tag så nådde vi byn Bagsu.

Bagsu kan jag nog enklast beskriva som en liten kustgata någonstans kring Medelhavet, fast i själva verket så ligger det då på berget utan hav i närheten.
Varenda restaurang, uteservering, butik var upplyst som om det var kräftskivor eller billigt bröllop. Det spelades musik i form av Bob Marley och all annan sorts rökarmusik. Mitt i allt kunde man hitta något hinduiskt tempel men i stora drag så var detta ett västerländskt litet reseparadis för backpackers och hippies.

Vi satte oss och åt på en restaurang. Maten var mycket god och jag var extra nöjd med min avokadosmörgås. Efter det så hade vi en 30 minuters vandring i totalt mörker framför oss längs med bergets branta vägar. Man möter folk med ficklampa och lyktor men även vissa som går helt i mörkret. Nedanför vägkanten kunde man se byn med sina upplysta bostäder och färgglada gatubelysningar.

Under natten så fick vi bekräftat att vi förmodligen bytt ner oss till ett dyrare rum. Det hamrades och flyttades möbler över oss till runt midnatt. Efter midnatt tog gatuhundarna över och skällde bastant mot varandra långt in i natten. Den första natten sov jag inte särskilt bra.