Den första av en hel del jobbigare dagar

Idag så skulle vi ta oss till Daramsala. Daramsala är en by/stad med övergripande tibetanska innevånare men givetvis även indiska. Daramsala är den plats dit tibetanska flyktingar först tar sig till när de kommer till Indien som jag förstått det hela. Det är även Dalai Lamas hemplats här i Indien där han har sitt officiella tempel samt den plats där den tibetanska regeringen befinner sig i exil.

Min sambo och hennes kollegor skulle jobba i Daramsala på onsdag men med tanke på att vi hade hört att Dalai Lama skulle fylla år på söndagen så tyckte jag att vi skulle åka själva i förväg och då få ett par dagar för oss själva i Daramsala.

Klockan 14.30 så fick vi skjuts ungefär 30 minuter ifrån våran bas till en by vid namn Dickeling. Här skulle vi ifrån byns busshållsplats ta en nattbuss till Daramsala. Då snackar vi en buss som kör i dryga 14 timmar uppför de grönklädda bergens slingrande vägar. Jag var lite bekymrad med tanke på att jag gärna vill ha ständig tillgång till toalett men min sambo tröstade mig med att de stannar vid ett gäng olika ställen och om man det är absolut akut så kan man bara säga till chauffören. Okej, låter väl bra, tänkte jag…

När vi kom fram till "busshållsplatsen" så undrade jag mest om vi verkligen var på rätt plats. Vi befann oss mitt i en liten lortig by. Inga skyltar om några bussar eller så men det förklarades för mig att vi var i byns centrum och alla bussar stannar här. En hel del buddistiska munkar rörde sig i området fram och tillbaka. Efter en dryg kvart så dök bussen upp.

Bussen, vilket jag förmodligen skulle ha räknat med, hade nog aldrig fått varit i trafik om detta var vårat hemland Sverige. Vi hoppade på den väldigt kalla, hårda, skitiga bussen som hade en väldigt missledande och överraskande skylt på sig som sa "High Tech".

Bussresan började…

Efter ungefär en timme så var vi i Dehra Dun på vår första stopp som höll sig i ungefär 50 minuter. Jag började få lite panik redan nu då jag hade hård träsmak i arslet från den utslitna stolen och började inse att jag på något sätt skulle behöva sova på denna buss.

Några timmar senare så var klockan någonstans efter 20 och jag var väldigt stolt över att ha klarat mig på denna buss i över 4 timmar. Mina knän började kännas lite mer och mer. Utan någon möjlighet att sträcka på benen så skulle detta komma att bli en riktig mardrömsresa.
Den inledande åkturen hade så långt varit väldigt intressant. Man fick se många små samhällen längs bergen och mycket av den Indiska landsbygden kunde beskådas från de branta bergsvägarna. Men som jag nämnt tidigare så blir det kolmörkt runt klockan 20. Man lär sig på något sätt att lita på de indiska förarna då man inser att de är uppväxta med denna sorts trafik och väglag men jag hade ändå lite svårt att koppla av. Regnet började komma fram och en dis låg över berget vilket inte gav sikt längre än 20-30 meter framåt. Detta påverkade inte tidsschemat något utan busschauffören fortsatte på i samma takt. Då och då mötte vi lastbilar eller mindre personbilar på de smala vägarna och varje gång så satt man fascinerat och bevittnade hur de på något sätt kunde ta sig förbi varandra utan att kollidera.

Runt klockan 22 så hade nästan alla på bussen somnat utom jag. Jag försökte förtvivlat att sträcka på mina ben men det gav bara några minuter av komfort innan kramp satte sig i benen på nytt. Jag lyckats slumra till några gånger under nattresan men vaknade snabbt av att chauffören gapade på någon eller att möttes av en tutandes lastbil.