Helt. Super. Mega. Ultra. Slut. Det är vad vi är nu. Kan citera en annan av kämparna som efter många timmar och mycket tvivel kom fram till slutet på vandringen, "Innan vi började gå trodde jag det här skulle bli det häftigaste jag gjort, nu tror jag snarare det är det värsta jag gjort."
Jag vet verkligen inte om jag skulle rekomendera den här vandringen vi gjort idag. Visst var det otroliga vyer, vackra sjöar och aktiva vulkaner men man orkade knappt kolla på dom eftersom det enda man kunde fokusera på var att andas och sätta ena foten framför den andra. Iaf jag. Kanske var det tre veckors förkylning som satt sina spår på kroppen, men jag har nog aldrig känt mig så svag i hela mitt liv. Redan efter 1,5h trodde jag att mina ben skulle svika mig då vi kämpade oss upp för Devil's staircase.
För att ge er en bild av hur det var kan jag säga att vi gick vandringen på 6,5h, och den var 19km lång. Min bror springer för fasen 21km på 1,5h.
Jag vet inte vad som var värst, alla branta uppförsbackar i början och mitten eller de tre timmarna i slutet med oupphörliga nedförsbackar. Låren bara darrade och jag var helt säker på att om jag stannade skulle jag falla ihop.

Nog med gnäll för nu. Vädret kunde inte ha varit bättre. Vi (jag) hade byltat på oss rejält då prognosen hade sagt ca -1 på morgonen, men solen strålade hela dagen och vi gick vandringen i t-shirt. En sak som var lite kul var att man blev lite bekant med alla de andra som gick vandringen, vilket var väldigt många. Då alla tog pauser var 10-30m gick man förbi varandra otaliga gånger under vandringen. Tillslut kändes det som om man kände varandra. Annars var det ganska många sammanbitna miner och jag är otroligt imponerad över alla äldre som gick turen.

Landskapet runt oss bestod av flera aktiva vulkaner, varav den senaste hade utbrott 2012. Då och då dök de upp skyltar om att man befann sig på farligt område och skulle ta så korta raster som möjligt. På ett ställe kom det massvis med rök ur marken (bilder finns) vilket kändes både obehagligt och häftigt.

Under alla dessa timmar vi kämpade kom jag fram till en rad punkter över saker jag var väldigt glad över, de kommer här:

●Jag tog mina vandringskängor och inte mina joggingskor (de hade blivit helt förstörda av stenarna och sanden)
●Jag tog mjukisbyxor och inte jeans
●Vi gick inte upp de 3h tur och retur på Mount Doom (otroligt brant och nästan i början på hela vandringen)
●Solen sken
●Vi hade med choklad (nog viktigaste punkten)
●Vi gick inte i flipflop (hur dum kan man vara?)

Nu ligger vi på rummet och funderar på om det är värt att stanna här resten av resan för att slippa gå med ryggsäckarna till bussen imorgon. Träningsvärken kommer vara brutal. Får se om någon (jag, min tur) orkar laga middag ikväll, tveksamt.

En sista rekomendation till er som funderar på att gå Tongariro Alpine Crossing, fundera lite till innan ni bestämmer er.