Resdag. Jag åker in till Tokyo Station och hoppar på höghastighetståget, Shinkansen, Tokaido-linjen, mot Osaka. Jag går av i staden Fuji och promenerar en kilometer eller så norrut för att se Fuji-berget tydligare. Först var det helt täckt av moln, men det klarnade något, så jag kunde se toppen och snölinjen. Vackert! Det låg dock hela tiden moln nedanför toppen varför bergssluttningarna i stort var osynliga.

Hittar en restaurang och äter lunch, nudlar.

Vending machines är stort i Japan. De finns i varje kvarter där folk rör sig. Automater används också för betalning på andra ställen. På den här restaurangen betalar i en automat, får en kvitto, och går sedan till disken och visar upp kvittot, och man får maten efter en stund. Naturligtvis fick personalen göra hela proceduren för mig. När jag hämtade ut passet på kinesiska ambassaden var det gjort på samma sätt. Man går till en bestämd kassa, visar upp kvittot för passet, får ett annat kvitto tillbaka, samt en plastbricka med ett nummer på (köplats kanske), går till en automat, trycker på knappen för beloppet man ska betala, stoppar in pengar, får ett nytt kvitto, och går sedan till en annan kassa och lämnar in de båda kvittona och plastbrickan för att få tillbaka passet.

Jag går tillbaka till tågstationen och tar Shinkansen igen, till Kyoto.

Det går undan men Shinkansen, max är 300 km/h ... och det kostar också. Jag betalade ungefär 4000 + 10000 yen (summa ca $140) för resan Tokyo - Kyoto. Resan tog mig ca tre timmar, givetvis med mitt stopp vid Fuji borträknat. Det finns fyra olika versioner av Shinkansen för övrigt. Vill man göra den mest tidseffektiva resan ska man välja Nozomi-tågen som stoppar vid minst antal stationer. Jag åkte med den som stoppar vid alla stationer, åtminstone mellan Tokyo och Shin-Fuji.

Har man gott om tid eller lite pengar (eller JR rail pass) kan man åka med vanligt tåg i stället. Sträckan Tokyo-Kyoto tar då 8-9 timmar ...

Checkar in vid vandrarhemmet i centrala Kyoto. Går och käkar med en från England och en från New York (minns inte namnen nu). Amerikanen visar sig ha bott i Tokyo i två år, och undervisar i engelska, så han har bra tips om mat och hans kunskaper i japanska underlättar vid beställning av mat osv. Vi går till en restaurang där man lämnar skona i entrén och sitter på golvet, med bordet och utrymme för benen i ett hål i golvet så att säga. Vi beställer in flera smårätter att dela på, bland annat inlagd eggplant (vad blir det, aubergine?), bläckfisk och två olika tofu -- tofu är ju japanerna experter på. Allt är mycket gott!

Vi avslutar med sake, risvinet alla känner till, vilket engelsmannen och jag inte provat tidigare. Det finns kall och varm sake. Vi väljer varm. Den serveras i en liten kanna och vi får varsin liten kopp. Kall sake finns i stort antal varianter medan det ofta finns bara en varm att välja på restaurang. Vad ska jag säga, det smakar inte så mycket, men är egentligen inte gott heller.