En reseberättelse från vår resa i Sydostasien under december månad 2003. Från Hanoi till Bangkok.

Vietnam, detta mytomspunna och fortfarande relativt orörda land. Vi anlände en decembermorgon anno 2003 till Hanois flygplats och det som mest slog en var avsaknaden av människor. När man klev ut i Hanois väntande 20 gradiga disiga luft var det lugna gatan. Vi fick växla pengar i lugn och ro och endast en minibuschaffis kom och frågade om vi ville åka med honom in till stan. Sagt och gjort gjorde vi så. Vägen in till 3,5 miljoner staden kantas av många risfält med arbetande farmare och närmare staden av en uppsjö med vespor som inte verkar bry sig om några trafikregler.

Knepet är att bara gå rätt ut i gatan i en konstant hastighet så kör förarna antingen bakom eller framför dig och det funkade faktiskt. Människorna är vänliga och hittills ganska omärkta av kommersialismens järnklor. De gånger vi gett dricks har de bara tackat lite förstrött. Vid ett tillfälle prutade en tant själv ner priset på ett paket kex. Precis som taget ur en scen från Life of Brian.

Halong Bay är en bukt cirkus 3½ timmars busstur från Hanoi. Bukten består av 3000+ öar med diverse roliga former. Öarna har skapats av dels en nedsjunkning av bergskedjor som fanns har innan och dels av erosion från vatten och vind. En del öar bestar av imponerande grottor med stalaktiter och stalagmiter som bildat intressanta formationer. Förutom grottspaning lag vi på båttaket och lapade sol och njöt av den finfina utsikten. Efter en långt ifrån mättande måltid på kvällen där det blev huggsexa om maten mellan turisterna spenderade vi natten på båten.

Efter en 15 timmarstur kom vi till staden Hue, känd från bland annat Full Metal Jacket. Här stod tuffa strider -68 mellan de båda parterna i Vietnamkriget (eller Amerikakriget som det heter i Vietnam). I närheten finns den demilitariserade zonen som en gång utgjorde gräns mellan Nord- och Sydvietnam. Den och dess omgivning är fortfarande märkt efter många tuffa slag och bombningar under kriget. Vinh Moc tunnlarna, som nordvietnameserna använde för boende och att gömma sig i besökte vi också.

Hoi An är en by med många sysugna skräddare. Här hade Lotta fullt upp med att beställa kläder till billiga priser. Även jag själv tyckte att det var bra att spendera några dagar här. Trevliga människor som många andra ställen i Vietnam men kanske lite personligare i och med byns ringa storlek. Vi fick också det bästa rummet på resan här och det för endast 6USD

Från Hoi An tog vi nattbussen till Nha Trang. Bussturen varade från sex på kvällen till sex på morgonen och det visade sig bli en riktigt sunkig resa. Sätena gick inte att falla och mittgången var fylld med packningar som man fick klättra over för att ta sig ut, AC fanns såklart ingen och chaffisen körde med plattan i mattan trots halvskumpiga vägar. Det värsta var ändå att vi egentligen hade köpt oss ur detta genom att betala en hel dollar var mer för goa säten och AC. Jaja, vi får väl skriva och klaga sa vi får våra två dollar tillbaka.

Efter ett par timmars återhämtning av sömn på hotell var vi fit för fight för att utforska stan som är ett nyblivet chartermål, mestadels för sina fina stränders skull. Detta gäller dock bara tio månader om året och inte i slutet av regnsäsongen vilket givetvis var under vår vistelse i november och december. Detta innebär att det annars turkosa vattnet såg ut som kaffe med mjölk och stranden var följaktligen också öde. En av sevärdheterna i Nha Trang är en kinesisk pagod vid foten av en höjd där det finns en gigantisk Buddhastaty på toppen av berget. Den glada 14 meter vita Buddhan sittandes på en lotusblomma syns från stora delar av stan.

Vi stannade endast en natt i Nha Trang och tog sedan en tidig morgonbuss till nästa destination som var Dalat. På den här bussturen var vi bara sex passagerare så det var en mycket trevligare upplevelse än förra bussresan. Dalat är en bergsby på vietnamesiska höglandet. Området är känt för sina vandringsleder bland berg och vattenfall och för att det erbjuder ett behagligare klimat än övriga landet. Knappa tjugo grader och ganska torr luft om man jämför med Saigon med sina trettio grader när det är som kallast på året.

När vi kom hit gick vi till en resebyrå för att hitta en utflykt. Det finns allt från bergsklättring och canyoning till cykling på mountainbike. Vi valde att gå på en trekkingtur i bergen. Det fanns flera svårighetsgrader och vi var tuffa och tog nivå 8 av 10. Det fanns några tillfällen under vandringen då Lotta bittert ångrade detta val. Vandringen började lugnt och fint med fina vyer. Vi tittade på ett stort vattenfall som heter Tigerfallen och fick prova att gå över en hängbro modell svajig som gjorde en lätt sjösjuk. Vandringen gick vidare genom kaffeplantage idylliskt placerade langs en flodådra. Strax efter detta började svårigheterna när ett stort berg låg framför oss. Stigen lutade brant uppför och det kändes som man aldrig skulle nå toppen. Berget vi gick uppför kallas Happy Mountain och det beror på att man blir så glad när man väl är uppe. Hade Lotta döpt berget hade hon döpt det till Överlyckliga berget.

Mot slutet av vandringen besökte vi några byar som ligger så avsides att de har behållit mycket av sin egen kultur. Ett exempel är att kvinnan har all makten, huga. Guiden skrattade gott åt Lottas förslag att vi skulle flytta dit. Efter drygt åtta timmars vandring och ett antal "Only one more hill" från guiderna kom vi fram till den väntande minibussen som tog oss tillbaka till Dalat.

Sista dagen strosade vi mest omkring i denna förhållandevis lugna stad. Vi besökte marknaden, slappade på ett café, drack kaffedrinkar och åt middag för ungefär samma pris det kostar att bara gå innanför dörren på Espressohouse därhemma. Vi lyckades också komma over en mycket välgjord kopia av Lonely Planet Cambodia för en billig peng. Inte ens resebibeln kommer alltså undan kopieringskommersialisterna.

Återigen tog vi en nattbuss, vilket hade fungerat finfint tidigare under resan. Nästa mål var Saigon eller Ho Chi Minh City som det egentligen heter nuförtiden. Återigen tog vi en nattbuss, vilket hade fungerat finfint tidigare under resan. Vi hade en skön bussresa med fällbara saten och enligt killen på hotellet skulle vi vara framme vid sextiden på morgonen. Efter att vi hade brett ut oss på varsitt dubbelsäte några timmar konstaterade vi att vi var i Saigon redan. Klockan var 04.00 och stan var heldöd förutom några västerlänningar som satt och drack öl på en lokal sylta. Efter flera försök att hitta rum på igenbommade hotell lyckades vi så småningom. En yrvaken hjälpsam kille hjälpte oss till rätta så att vi kunde vila några timmar. Vi gjorde inte många knop den kvällen men vi lyckades i alla fall få i oss lite mat och beställa en utflykt till dagen efter.

Efter en skön natts sömn åkte vi till Cu Chi tunnlarna som var en stridszon under Amerikakriget. Dessa tunnlar användes för strid i motsats till Vinh Moc tunnlarna som ju användes till att bo i. Cu Chi tunnlarna är verkligen inte stora. Det finns vissa flyktvägar som västerlänningar knappt får plats i vilket guiden gärna berättade ett flertal gånger. Tunnlarna var 1 meter höga och 80 cm breda och då är de ändå utgrävda för att turister ska få plats. En lätt klaustrofobisk upplevelse. På området fanns det också många exempel på booby-traps, fällor, som användes under kriget för att avleda fiender. Alla gick ut på att döda eller skada fienderna, den ena grymmare än den andra.

Nar vi skulle åka ifrån tunnlarna såg vi bussen köra iväg mitt framför nosen på oss. Först trodde vi inte riktigt att det var sant men snart insåg vi den bistra sanningen. Vi hittade en snäll turguide från ett annat bolag som körde oss hem. Väl hemma visade det sig att vår buss inte kommit än för de hade varit och letat efter oss i tunnlarna. Hoppas att de har lärt sig att räkna passagerarna innan de åker nästa gång.

Vår lektion i krigshistoria fortsatte på War Remnants museum som visade bilder från krigen med både fransmännen under 40-50-talet och amerikanerna under slutet av 70-talet. Det fanns många otäcka bilder och historier om förödelsen som blev under kriget. Än idag dör och lemlästas många på grund av kvarlämnade minor och ammunition.

Nar vi tröttnat på huvudstadens hektiska trafik och höga tempo, där det är snudd på omöjligt att ta sig över gatan vid rusningstrafik, bestämde vi oss för att ta en tvådagarstur på Mekongdeltat och därifrån dra direkt till Kambodja. Bussen åkte tidigt på morgonen från Saigon och var framme vid en by i Mekongdeltat på förmiddagen. Vårt första stopp var vid en krokodilfarm. Det fanns tio tusen krokodiler av varierande storlek. Krokodilerna säljs vid tre års ålder till Kineser och Taiwanbor som ser krokodilsvans som en delikatess.

Turen fortsatte med båt längs Mekongfloden som är Asiens näst längsta flod. Det var mycket vackert och trevligt med alla barn som vuxna som vinkade till oss från stranden. Vietnameserna är ett glatt folk! Natten tillbringade vi på en resort långt ut i ingenstans och för att komma dit fick vi åka en hiskelig färd på flakmoppe, som var packad med tio personer. Efter en skön natt fortsatte färden med en roddbåtstur på floden med lokala kvinnor. De rodde oss först till en fiskfarm där det fanns mängder av fisk som bodde i stora fällor under de flytande husen. Vi fortsatte sedan roddturen till en muslimsk by där de vietnamesiska barnen fick lära sig arabiska i skolan och det fanns en stor moské. Vi blev till sist rodda till var båt som skulle ta oss via gränsstationen till Kambodja. Vid gränsstationen fick vi vänta medan guiden fixade alla papperna. Under väntetiden passade småflickor på att hoppa på båten för att sälja frukt och godis. De var sluga och försökte övertala oss att handla för vi kunde ändå inte använda vietnamesiska pengar i Kambodja. Riktiga affärskvinnor!

Gränsövergången var inte så dramatisk. Vi blev avsläppta på vietnamesiska sidan och fick köra vårt bagage genom en röntgenmaskin och sedan gå över till Kambodja, där nästa båt plockade upp oss och körde oss en bit till den väntande bussen som skulle ta oss till Phnom Penh. Detta var den mest annorlunda bussfärden hittills! Bussen skumpade värre än en berg och dalbana och vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta. Denna busstur var grunden till att vi ändrade våra planer om att åka buss runt Kambodja! Framme i Phnom Penh märkte vi meddetsamma en stor skillnad mellan Vietnam och Kambodja! Leendena hade bytts ut mot
stirrande blickar och tiggande.

Första utflykten i Phnom Penh var till Choeung Ek vilket betyder ungefär Dödens fält. Hit fraktades fångar under Pol Pot regimen för att avrättas. Efter att ha förvarats i fängelse och torterats under 4-6 månaders förhör blev de slagna till döds för att vakterna skulle spara på ammunitionen som var dyr. Det fanns ett torn innehållande mer än 8000 kranier sorterade efter kon och ålder efter människor de hittat i massgravar. Som om inte detta var tillräckligt fruktansvärt fortsatte turen till Tuol Sleng vilket var namnet på fängelset där de misstänkta först hamnade. Alla intagna fotograferades och deras historia skrevs ner och i vissa fall fotograferades de intagna efter tortyren också. Det fanns fruktansvärda fotografier och målningar som en av de sju överlevande hade målat. Vi blev ganska nedstämda av alla bilder och berättelser. Det är svårt att smälta att någon kan vara så grym. Vi fortsatte dagen med lite lättsammare sevärdheter. Vi tittade på stadens monument och tempel innan vi gick hem för att vila ut inför bussfärden dagen efter.

Vi tog lunchbussen till Sihanoukville, vilket är en kuststad i Södra Kambodja. Vi hade nu tagit det drastiska beslutet att skippa Angkor Wat och istället inrikta oss på en skön jul på någon tropisk ö i Thailand. I Sihanoukville hittade vi en svensk hotellägare som serverade underbara köttbullar med lingon och Scans falukorv och dillstuvade makaroner. Vi åt med god aptit! Svensken som heter Henrik hjälpte oss att arrangera vår gränsövergång till Thailand på ett mycket smidigt sätt. Han ringde sina kontakter som lotsade oss fram till gränsen. Vi fick dessutom tips om en kille i Thailand som skulle hjälpa oss att komma till paradiset.

Efter många korta resor på båtar, motorcyklar och med buss var vi äntligen i Thailand och Trat där vi checkade in hos Jame och hans glada mamma som inte kunde ett ord engelska. Vi avslutade kvällen med ett gott mål mat på KFC med kyckling, kyckling och åter kyckling.

Dagen efter åkte vi med Jame till Koh Chang, vilket är vår paradisö som vi längtat efter! Vi bodde i bungalows direkt på den låååånga nästan folktomma stranden. Det var skönt att slänga sig i det turkosa vattnet för första gången på resan!

Första turen blev en snorkeltur vid fyra öar. Det fanns många fina fiskar att titta på och våra axlar blev lätt grisrosa. Trots många relativt varma dagar hade vi haft ganska lite sol. 5 dagars dykning och två lugna dagar senare var läget ett annat. Soliga varma dagar med toppdykning bland öarna runt Koh Chang gjorde detta till den bästa veckan under resan.

Färden till Bangkok var relativt smidig. Någon timme med båten till fastlandet och 4-5 timmar med minibuss och sedan var vi framme i den myllrande miljonstaden. Vi hade bara 1½ dag i Bangkok eftersom vi prioriterat dykning och annat i Koh Chang. Blev lite shopping och allmänt strosande i kvarteren runt Khao San Road första kvällen.

Dagen därpå promenerade vi iväg till The Grand Palace. Horder av turister såklart men finfint och klart värt ett besök. När vi kom tillbaka till vårt hostel framåt tidig eftermiddag hade jag drabbats av Montezumas hämnd. De sista 12 timmarna innan planet gick gjorde jag inte många knop men icke desto mindre var detta en resa vi båda var helnöjda med. Vietnam och Koh Chang rekommenderas med varmaste hand till alla som funderar på att åka till dessa resmål.

Rekommenderas:
1. Dykning i Koh Chang
2. Vandring i Dalat
3. Båtluffning i Halong Bay
4. Promenad i Gamla Stan i Hanoi
5. Sy upp kläder i Hoi An

Undvik:
1. Phnom Penh
2. Montezumas hämnd.
3. Nattbuss utan fällbara säten.