Den här artikeln skrev jag till tidningen Outside och den publicerades hösten 2008. Kanske kan den inspirera den som är intresserad av den grekiska ön Kalymnos. I faktadelen i slutet finns tips för dykning, vandring och klättring. Kalymnos är en fascinerande ö som man definitivt inte hinner med på en vecka. Missa inte Vlihadia. Den är knappast någon turistby men helt underbar. Här finns ett fåtal möjligheter till boende.
Bilder kommer så småningom.

KALYMNOS - KLÄTTRA, DYK, VANDRA

Stolta och egensinniga. Så sägs kalymnierna vara. När kommunfullmäktige direktsänds är det en god stunds underhållning med kalabalik som tema. Egensinnig är också naturen på den lilla ön. Berg och berg var man ser. Mäktiga och till synes ointagliga berg, ofta omgärdade av starka vindar. Då och då ställs alla båtturer in när det blåser för mycket, och ön blir helt avskuren från omvärlden.
Till Kalymnos reser man förvisso för att sola och bada i det turkosblå. Men ännu oftare i jakt på stora och små äventyr. Den som vill hitta klätterberg, dykvatten eller vandringsleder behöver inte leta länge.

Där uppe i skuggan ligger berget. Majestätiskt med lodräta väggar. På en översiktskarta ser ön ut som om någon gjort leksaksormar av ihopknycklad aluminiumfolie. Här nerifrån imponerar massiven Patela och Parsevasti. Vi går med morgonsolen i ögonen, men snart ska vi nå skuggan. Den som alla klättrare suktar efter. Ända fram till två-tiden på eftermiddagen ligger bergväggen, som vätter mot väster, i behaglig svalka. Den som tar sig upp till toppen får dock räkna med att bli bländad när strålarna lirkar sig över kammen.
Framme vid bergväggen tar det inte lång stund innan svenska Miriam Centerwall sitter som en fluga mot den rosafärgade stenen. Fingrarna vitnar när hon långsamt lyfter högerbenet ovanför midjan och sedan trycker sig uppför berget, till synes lika lätt som en geckoödla.
- Vi klättrare känner oss alltid välkomna på Kalymnos. Här ses vi inte bara som lågpristurister som skrämmer bort andra turister, säger Miriam, som reste från ett regnigt Spanien till Kalymnos i jakt på värmen. Hon har varit här förut och vet vad hon får.
- Här klättrar man bland stalaktiter med en vidunderlig utsikt. Ett stenkast ner kan man bada och dessutom är det billigt att bo här, säger Miriam som betalar knappt 3000 kronor i månaden för ett enkelrum med kokmöjligheter.

Det finns flera klättersektorer på ön. Alla utmärkta med små vita stenpelare längs vägarna. Berget ovanför Masouri är populärt och lättillgängligt. Här myllrar det av klätterleder i kalksten av yppersta världsklass och utsikten mot ön Telendos får mig att önska vingar som gudasonen Ikaros i den grekiska mytologin. Ett enklare sätt är förstås att ta den billiga och snabba båten över från byn Myrties, vilket många gör. Det är så nära att man skulle kunna simma över om det inte vore så strömt och i kanalen mellan de två öarna ska det finnas rester av en sjunken stad. På Telendos finns både rum att hyra och flera tavernor, däremot inga bullrande motorfordon.
På Kalymnos klätterberg finns lättare leder för nybörjaren, grottor och svårbesegrade överhäng – ofta med bra grepp i den skrovliga kalkstenen. Det var i mitten av 90-talet som en italiensk klättrare upptäckte öns möjligheter och på bara några år blev ön, som ingen tidigare hört talas, om klättervärldens nya inneställe. Det ofruktbara berget blev plötsligt en tillgång. Varje år tillkommer nya utmaningar, där entusiaster lägger upp och namnger egna leder som exempelvis Alcudo, Atena och Omera. I en utförlig guide, som kan köpas i alla klätterbutiker, hittar man dem alla.
Miriam tänjer gärna på sina egna gränser. Att klara det som verkar omöjligt är målet:
- Om jag sätter en led jag jobbat länge på så är det en riktig kick. Jag får massor av endorfiner och sover definitivt gott på nätterna, skrattar Miriam, som klättrat i tolv år och som planerar att stanna på Kalymnos i ett par månader.
Klätterkompisar har hon hittat på byn Masouris caféer även om det i juni råder lågsäsong för klättrare. I april och maj är det högsäsong och klätterturisterna kommer också gärna i september, oktober och november.

MYLLRANDE POTHIA
Kalymnos tillhör ögruppen Dodekanserna. Stora delar av ön är otillgänglig och obebodd även om öborna just nu jobbar med att dra en bred väg rakt genom bergen för att få vägförbindelse runt hela ön. Just nu slutar den nyasfalterade, jämna vägen mitt i ödemarken ovanför Vathi-dalen som ligger som en grön slingrig mamba nedanför bergen. Det är den enda platsen på hela ön där man kan odla. Från bergskammen, där en vandringsled löper, ser man Turkiets vassa bergstoppar och vita hus som flockas vid vattnet i öster. I söder ser man ända till Kos och långt bort i nordväst skymtar Patmos.
De flesta invånare bor i ön största stad, Pothia. Bilar och motorcyklar smattrar förbi längs hamngatan, men i gränderna längre upp längs berget härskar lugnet. Uppifrån ser staden ut som om någon hällt ut en påse sockerbitar i en gryta.
Pothia är en myllrande stad vars största charm ligger att invånarna inte lever av turisterna. Som i så många andra sammanhang är öborna sig själva nog – med 16 000 invånare är Kalymnos inte helt beroende av turismen som inkomstkälla. Kalymnierna är öppna men definitivt inte påträngande. På Kalymnos ruskar man på huvudet åt ”överheten” och bestämmelser från staten och gör för det mesta som man själv vill. Folk parkerar lite varstans och den som inte vill åka runt halva stan kör mot enkelriktat i en kilometer – utan att de mötande gör annat än rycker på axlarna och eventuellt kör åt sidan. När det vankas påskfestligheter händer det att kommunala lastbilssläp fulla av dynamit stjäls, sedan ekar dynamitbullret natten lång. De olika byarna på bergssidorna tävlar om att bullra mest.
Kalymnier litar på sina närmaste, men inte på folk utanför sin egen släkt eller vänskapskrets.
”Tro inte på vad han säger. Han bara bluffar dig”, är en vanlig kommentar sagd om andra kalymnier. Det finns gott om fejder och folk är förvånansvärt långsinta. Har man trampat på en öm tå kan man räkna med att iskylan sitter i länge.
Kanske har det med öns stormiga historia att göra, alla krigen och erövrarna. Under århundraden har perser, romare, araber, italienare och tyskar satt sin prägel på ön. Från början av 1500-talet var ön turkisk under 300 år, för att mellan 1821 och 1830 ligga under grekiskt styre innan turkarna åter tog över. I början av 1900-talet ockuperades ön av italienare och tyskar innan den slutligen införlivades med Grekland 1947.

Tack vare det världskända tvättsvampsfisket kom ekonomin på Kalymnos att blomstra. På våren åkte flottorna ut för att leta tvättsvamp ända borta vid Nordafrikas kust. På hösten kom de tillbaka med fulla skepp – men även dystra besked för många väntande barn och kvinnor. Chansen att bli rik fanns men dykarna tog stora risker. Många dog eller blev svårt skadade, särskilt sedan de moderna dykardräkterna införts och innan man förstått hur dykarsjuka uppstod. I boken Bitter Sea berättar den brittiska författaren Fait Warn om hur 10 000 dykare dog och 20 000 skadades mellan 1886 och 1910. I dag är den svampfiskenäring som finns kvar bara en liten rest från storhetstiden. Svampen försvann till stora delar på grund av utfiske och ett virus samtidigt som de syntetiska svamparna och billiga importsvampar gjorde sitt intåg.

VLIHADIA - EN PÄRLA
Svenska Monica Pizania har tagit Kalymnos till sitt hjärta. Hon bor tillsammans med maken Skevos Pizanias i den lilla byn Vlihadia sex kilometer söder om öns huvudort. Byn har bara 30-talet bofasta vintertid, men på sommaren strömmar folk hit från öns huvudstad och från Australien, USA och andra länder. Kalyminierna är ett internationellt folk och i många familjer finns utvandrare.
Cikadornas surrande överröstas av ett intensivt tjatter i slutet av Vlihadias bygata. Det är söndag och stranddag för grekiska familjer. På stranden myllrar det av barn i olika storlekar, men här finns också svartklädda mormor som försiktigt badar i bastant klädnad. När en grekisk familj åker för att bada handlar det inte om något snabbdopp. Man parkerar för hela dagen med matsäckskorgar som upptar stor del av stranden och ett harpungevär till pappa. Många stannar till långt in på kvällen och njuter av svalkan innan de tänder en brasa.
I byn, som ligger omsluten av höga berg som färgas rosa i soluppgången, härskar annars för det mesta lugnet. Själva bylivet kretsar kring de två badstränderna som erbjuder kristallklart vatten, en med småsten och en med sand. Här finns två tavernor, ett fik, en bar med vidhängande pool och en hoppklippa där byns ungdomar mäter sitt mod. Varje dag trafikeras byn av brödbilen och fruktbilen, men den som vill handla mer än så får åka ett par kilometer upp för berget till nästa lilla by. Där finns en pytteliten minimarket. I Vlihadia finns tre små pensionat med sammanlagt tiotalet rum och den som vill njuta av semester-Grekland långt bort från turistströmmarna ska bege sig hit innan det är för sent.
Hit flyttade paret Pizanias från Sverige när de gick i pension. De tre vuxna barnen bor kvar i Sverige men är flitiga besökare.
Även om det inte var bergen som lockade Monica till Kalymnos, så är det där hon haft många av sina bästa upplevelser. Höst och vår arrangerar kommunen gemensamma vandringar, öppna för alla, och det finns bra vandringskartor med detaljerade leder att köpa på ön. Över hela Kalymnos finns vandringsleder av olika svårighetsgrader, många väl markerade och en del även stenlagda.
- Vi har mängder av kyrkor på ön och varje kyrka har en egen årlig högtid. Då fotvandrar folk dit och därför har man byggt fina stigar, berättar hon.
Vissa kyrkor har även enklare övernattningsmöjligheter i skjul eller vindskydd där man kan sova över och vandra tillbaka i soluppgången.
- Jag älskar den här karga och storslagna naturen. Att sitta på en bergskam med vinden i ansiktet och se ut över havet ger en frihetskänsla som är oslagbar, säger hon.
Ett stenkast från makarna Pizanias hus hittar man ofta Stavros Valsamidis utanför ett säreget museum. Den som står ut med en halvtimmes unken doft av torkad fisk har en högtidsstund att se fram emot. Inne i den stora, vita byggnaden har Stavros samlat alla de fynd han gjort på havsbottnen runt Kalymnos de senaste 45 åren. Och fynden är inte få. Här finns allt från hajhuvuden, fångade på 100 meters djup, till märkliga svampar, gamla bomber, snäckor och torkade fiskar.
- Det har alltid varit min dröm att få samla saker från havsbotten, säger den 61-årige dykaren, och erbjuder mig att följa med ut på djupet för fyndjakt.
- Där ute finns en grotta som har ingången under vatten, säger han, och viftar med armen ut mot vikens inlopp.
Fortfarande dyker han varje dag, ibland två gånger, för att leta nya fynd och för att fiska och plocka ostron och musslor som serveras på den egna fiskerestaurangen intill den lilla bystranden.
- Det absolut häftigaste man kan hitta är svampfossiler. De är miljoner år gamla, säger han med vördnad i rösten.

FANTASTISKA DYK
På Kalymnos finns också en dykarskola. Skevos Nystatos och brodern Dimitri har dykt sedan barnsben. Först med krumsprång från bryggorna på grannön Leros där turisterna kastade småmynt i vattnet som barnen dök efter. Numera i regeringens tjänst för att bygga pirar och rensa havsbotten, men också i den egna dykskolan.
- Det finns inget bättre än dykning. Det här är det jag allra helst vill göra, säger Skevos, och tar med sig 14-årige Josef på en dyktur han sent ska glömma.
Bara fem meter ut från den pyttelilla viken, strax väster om Therma, mörknar vattnet. När vi simmar i det turkosblå vattnet sveper plötsligt en kall, mörk ström upp ur djupet. Det känns som om någon griper tag om min solröda vad och drar neråt. Under oss ligger Liani Punta, en djup gryta som är ungefär fem meter i diameter och har lodräta väggar tretton meter ner. Här har byborna deponerat gamla båtvrak och naturligtvis jublar Josef över att få göra ett besök.
- Det var häftigt. Som att sväva i luften fast rakt ner i mörkret, säger han.
Kvar i det turkosblå snorklar 12-årige David. Han får hjälp av Georgios, en kompis till Skevos, att hitta ätbara sjöborrar. Greken ratar de svarta sjöborrarna och letar efter sådana med rödbrun nyans. På stranden sprätter han vant upp undersidan med hjälp av en pinne medan djuret förtvivlar låter de vassa taggarna rotera. Den som trampar på en sjöborre kan räkna med flera veckors infektion, men Georgios låter sig inte bekomma. Han vet hur han ska göra.
- Det här är en delikatess, säger han, och sträcker fram tumspetsen mot David. Längst där framme dallrar en orange klump av sjöborreägg. David testar tveksamt, men ler strax.
- Mmm, det smakar faktiskt apelsin, säger han förvånat.

UTMANING FÖR BORGMÄSTARE
I ett oansenligt hus i utkanten av Pothia hittar jag öns borgmästare, Georgios Roussos och hans två vapendragare, Christodoulos och Skoubourdi med titlarna vice borgmästare. De svarar snabbt och med breda leenden på frågorna medan sekreteraren bjuder på glass. Bara ett par frågor får rynkorna mellan ögonbrynen att växa. Befolkningen ökar på ön, tack vare att de flesta familjer får tre eller fler barn. Det är positivt, men ger också bekymmer.
- Det blir en utmaning att hitta jobb till dem, säger Christodoulos.
Den andra stora utmaningen är att öka turismen – inom måttliga gränser. Ingen av de tre styrande vill se Kalymnos invaderas av massturism. Istället vill man locka enskilda turister med hjälp av klättring, dykning, vandring och de många grottor och kyrkor som finns på ön och småöarna runt omkring.
- Vi har flera grottor i högsta Europaklass. Just nu ställer vi i ordning flera av dem så att de ska bli säkra att besöka, säger Georgios.
Han ser ljust på framtiden, men har även ett visst mått av självkritik:
- Vi måste bli effektivare i många sammanhang, säger han.
Ön ståtar numera med en egen, om än liten, flygplats. Den tog 20 år att bygga. Nu tar kommunledningen sats inför nästa projekt – att länka samman Kalymnos med grannön Leros via en lång bro som ska löpa över flera småöar. Det skulle ge tillgång till Leros flygplats som lätt kan få internationell standard.
- Det är ett projekt som vi tror på. Vi har fått EU-medel för att göra en undersökning. Det arbetet ska igång redan 2009, säger borgmästaren.
Snart är även öns avlopp, som idag går rakt ut i vattnet 800 meter utanför kusten, åtgärdat.
- Om några veckor inviger vi det nya avloppsreningsverket, säger han stolt, och berättar att man även ska sätta stopp för den hälsovådliga sopförbränningen. I en ny deponianläggning ska soporna bearbetas och grävas ner. Allt enligt EU:s nya direktiv.
På frågan om varför sammanträdena i kommunfullmäktige är så stormiga får jag ett bullrande skratt till svar. Mitt under ett möte fick borgmästaren hjärtinfarkt, då mildrades tonen en tid. Men nu är allt som vanligt igen.
- Varför vi skriker åt varandra? Tja, här på Kalymnos är allting väldigt starkt förstår du. Vi är starka och våra känslor är starka, skrattar Georgios.
Jag kastar en blick på de mäktiga bergen, känner vinden friska i och anar vad han menar.
Här går det inte tämja vare sig människor eller natur.

FAKTA
Ta sig dit: Smidigast är att flyga till grannön Kos, därifrån går många båtar varje dag. Det tar knappt en halvtimme att ta sig mellan öarna med någon av de snabbgående båtarna. Blåser det för mycket ställs dock båtturerna in. Kalymnos har även en liten inrikesflygplats.

Dykarskola: Skevos Nistasos tel 0030-69381-73383, 0030-69734-87999 eller 0030-22430-22034.

Klättring: Climbers Nest tel. 0030-69381-73383, http://www.climbers-nest.com

Vandring: Hikingmap 1:25 000 kan köpas på ön för sex euro och via nätet på http://www.mountains.gr Kartan innehåller vandringsleder med olika svårighetsgrader. Svenska Monica Pizania svarar gärna på frågor och ger tips på turer, tel 0030-69791-29013 eller 0030- 22430-24193.