Sommaren, 2007, tillbringade jag och mina två grabbar (då 10 och 13 år) två oförglömliga veckor på Södra Kreta. Vi luffade med bil, ett riktigt bekvämt alternativ som gav massor av upplevelser. Massor av tips hade vi fått på den utmärkta sajten "Kalimera".
Med bilen blir packningen lätt och det blir också lätt att ta sig till små undangömda "pärlor". Hotell bokar man enkelt via internet i förväg.
Den här texten publicerades 2008 i Reseguidens papperstidning. Här hittar ni också några "överblivna" tips på pärlor som inte fick plats i papperstidningen.

PÅ LUFF MED BIL - PÅ SÖDRA KRETA

Aldrig skulle jag ha gissat att ett av de bestående minnena från Greklandsresan skulle vara ett sandtag i skymningen. Inte heller skulle jag ha trott att en biltur på ett skitigt lastbilsflak skulle etsa sig fast i barnens minne. Eller att en infångad gräshoppa skulle fascinera en halvtimme och fotograferas ur alla tänkbara vinklar.
Men jag hade fel.
Det riktiga Grekland, det som jag föresatt mig att visa mina två grabbar, fanns i de små detaljerna.
Vi skulle ge oss ut på äventyr, det var bestämt. Hyrbilen var beställd till Chanias flygplats på Kreta, några små familjepensioner på sydkusten var bokade och väskan var laddad med medikamenter och solskyddsmedel. I bagaget fanns också en handfull tågluffarminnen från min egen ungdom.
Vi skulle resa bekvämt i jakten på Äventyret och låta dagsformen bestämma takten. Ordet "skynda sig" skulle vi likt Bamses kompis Skalman bannlysa.
Vi var förväntansfulla även om nervositeten fladdrande som liten nattfjäril i lampskenet, någonstans i magtrakten på mig. Hur skulle vägarna se ut? Skulle jag klara turerna i bergen trots höjdrädslan? Och skulle barnen fascineras av Grekland precis som jag gjort?
I Chania slår hettan emot utanför flygplatsen där biluthyraren troget väntar med en liten skylt. Redan första milen blir båda barnen illamående, men det försvinner efter ett matstopp.
- Jag kan inte låta bli att titta på allt runtomkring. Det är så häftigt här i Grekland och då kan man ju inte bara stirra på vägen, förklarar äldste sonen, som kommenterar blommor, berg, hus och palmer.
Jag blir glatt överraskad när vi ska korsa bergskedjan för att ta oss över till sydsidan ön. Skymningen rycker allt närmare och det känns lite vanskligt att ge sig upp i bergen men de stora bergsvägarna visar sig vara överraskande breda. Fast vad armeringsjärnen med vidhängande hönsnät efter vägkanten ska skydda mot känns oklart. Inte några avkörningar över stupkanterna i alla fall.

ÖVER BERGEN
Från Chania till Matala på Sydkusten är det ungefär 25 mil, men resan går smidigt på några timmar. Det gör också alla andra resor under vår två veckors-semester. Själv vill jag gärna förställa mig att det beror på grekiska Anna som vi plockar upp längs en liten byväg i början av resan. Det är över 40 grader varmt ute och tanten står längs vägen i svarta kläder och huckle. Utan att vifta med tummen får hon oss att förstå att hon gärna vill åka med. När vägen delar sig förklarar hon med gester att hon ska kliva av eftersom hennes bergsby ligger åt andra hållet. Vi skjutsar henne dryga milen uppför berget och det blir en färd av så många korstecken och "mina kära, kära barn" att jag tappar räkningen.
- Nu blev vi allt ordentligt välsignade. Det var väl toppen, skrattar jag, när Anna klivit av under långa grekiska haranger som jag bara förstår delvis.
- Ja, ja. Det kan du säga som slapp sitta bredvid tanten. Hon luktade faktiskt ansjovis, säger yngste sonen med skärpa, även om också han inser att vi knappast kunde ha lämnat henne på den lilla byvägen i stekande hetta. Kanske hade det kommit en till bil om någon timme, kanske inte.
I Matala väntar enkla rum och en minutöst skött pool på Dimitris Villa, tio minuters promenad från centrum. Där härskar Elena medan den övriga familjen sköter slakteributiken i närbelägna staden Mires. För cirka 300 kronor natten får vi trevligt bemötande, frukost, nattsömn med svalkande aircondition, doftande jasminbuskar och en stor vit uggla som piper utanför rummet varje kväll.

LUGNA MATALA
I Matala bor bara en handfull människor vintertid. Under sommaren flockas turistbussarna här på dagarna och grekerna bor i sina sommarhus för att serva turisterna. Många vill se grottorna, utgrävda direkt ur berget där heliga män bott för århundraden sedan och där 60-talets hippes gjorde sig sina nattkvarter.
Men på kvällarna, åtminstone under försäsongens juni, är Matala ett rent ljuvligt ställe att flanera på. Små butiker med tillräckligt mycket "tingel-tangel" för att underhålla barnen länge, ett bilfritt centrum, restauranger utan inkastare, ett bageri sprängfyllt med sötsaker och en solnedgång i havet. Avslappnat är nog det ord som bäst beskriver stämningen. Lika avslappnat som butiskchefen Stefanos som varje kväll kan ses utanför guldsmedsbutiken sippandes på en vattenpipa som sprider en sötaktig doft av körsbär.
- Det är inte tobak han röker utan frukt, förklarar hans anställda tyska, som är den som egentligen jobbar. Stefanos lutar sig bekvämt tillbaka, betraktar eftertänksamt natthimlen och de förbipasserande. Kanske funderar han ut några nya odlingsknep att använda på farmen i hembyn någon mil bort, för liksom många andra har han även en annan sysselsättning. Inkomsterna från sommarturisterna räcker inte.
Stranden i Matala är vacker, men mer njutning hittar man cirka 30 minuter promenad bort, på andra sidan berget. Där finns Red Beach som bjuder på ljuvlig sandstrand efter en svettig tur. Under vårt besök kunde grabbarna njuta av två meter höga, turkosblå vågor, ihärdigt övervakade av solstolsuthyraren som även tagit på sig rollen som badvakt.
- Simma lite längre ut hojtar han, och modershjärtat hoppar rakt upp i halsgropen.
Längre ut verkar livsfarligt, men han har rätt. Nära stranden slås man ner i gruset och kan skrapa sig rejält.
Promenaden till stranden blir delvis en klättring, och vår hyresvärdinna hade varnat oss innan. Själv skulle hon aldrig ta med sin sexåring dit. Döm om vår förvåning när vi svettiga och med skrapade knän blir omhoppade av en livlig tjej i femårsåldern som gör vandringen i flip-flops. Det visar sig senare att det finns en mycket smidigare väg än den vi valt.

PYTTELILLA RODAKINO
Efter fyra dagar i Matala styr vi kosan mot lilla Rodakino några timmar västerut längs kusten. Det är en bergsby med 300 invånare som är bofasta även vintertid. Enligt ortens butiksbiträde, som jobbar i den enda lilla supermarketen, har man definitivt inte långtråkigt här.
- Nej, det här är ett underbart ställe. Vi har bara 40 minuter med bil till Rethymnon så varför skulle vi vilja bo någon annanstans, säger hon.
Efter några dagar ska vi hålla med både henne och hotellfamiljens 14-årige son Stelios som förvånat frågar oss varför i hela friden vi ska åka någon annanstans för att fortsätta vår semester. Då har vi dykt i grottor, vandrat i bergen och med värdinnans tillåtelse tagit nattliga dopp i poolen. På Stelios fråga har vi inget bra svar.
Varje morgon vaknar vi till rohododenronträdets nyutslagna klockor som hälsar morgonsolen och brödbilens gälla tuta. Lite senare rullar fruktbilen in på den lilla stenlagda gården och tutar ännu högre. Under hela resan är det här vi köper det billigaste brödet, knappt fem kronor för en hemlevererad, nybakt limpa.
På kvällen är det självklart "volta" som gäller. Stelios vill gärna visa "sitt" sandberg där nöjet är att klättra så högt man orkar och sedan rusa nerför i full fart. Det blir en favorit som gör barnen sandiga in i minsta skrymsle - och glatt trötta.
På promenaderna följer också fyraårige Rafael och treårige Mario med, ledsagade av hotellstäderskan som vi gissar har någon slags dubbelfunktion även som barnvakt. Eftersom hon bara pratar grekiska får vi kommunicera så gott det går - vilket blir med många gester och stora skratt.
En kväll följer alla med oss på en bergsvandring i jakt på en kyrka vi sett på kartan.
Redan när vi ger oss av börjar solen gå ner och när vi efter en timme hittat getter, cikador, utsikt över öde vikar och ett stängt hotell otillgängligt högt uppe på en klippa, ser vi mörkret komma.
- Kolla där är kyrkan! Stelios vrålar upphetsat och pekar på en vit prick en bra bit bort.
Vi väljer istället att svalka oss i den öde hotellkranen som bjuder på friskt vatten. På hemvägen får jag och hotellstäderskan galoppera med de minsta barnen på ryggen till deras stora förtjusning. Ledsagade av barnskratt och getternas bräkande skuttar vi fram medan mörkret sänker sig. Turligt nog skaffar Stelios lift med en liten lastbil sista biten.
- Det här måste vi göra oftare, utbrister yngste sonen, och kravlar snabbt upp på flaket.
Tillbaka ”hemma” njuter vi av den andäktiga tystnaden vid poolkanten. Nattmörkret har krupit på och fladdermössen ritar fartränder på himlen i sin strävan att snappa en munfull
vatten.
Att semestern skulle kunna vara både rofylld och intensiv låter som en paradox, men så är det faktiskt i Rodakino. Det finns alltid något att göra, och folk tar det mesta med en axelryckning, vilket i och för sig tycks vara ett typiskt grekiskt drag. På vägen till byn började motorlampan på bilens display att lysa ilsket orange. Jag ringde biluthyraren som bara hade en enda fråga. Lyste oljelampan tro? När den inte gjorde det kunde jag riktigt höra hur han ryckte på axlarna där borta på andra sidan ön, och skrynklade i hop ansiktet i en avvärjande grimas.
- Jahaja. Och vad ska jag göra åt det då?, sade han.
Jag blev svarslös. Bilen fortsatte dock att rulla och efter fem dagars körning upp och ner i bergen slutade lampan att lysa…

BÅT LÄNGS KUSTEN
Efter tre dagar i Rodakino packar vi motvillig väskorna och åker i sakta mak mot Chora Sfakion. Utsikten är som vanligt bedövande och bergen mäktiga, men vi har nästan blivit immuna. Till Chora Sfakion tar många bilen eller bussen för att kliva på färjan till Agia Roumeli där Samariaravinen slutar. Att gå ravinen nerifrån och vända vid Järnporten är en populär tur och de som gått hela vägen uppifrån ravinen skeppas till de väntande turistbussarna. I den lilla byn stannar inte många personer i juni och början av juli.
- Här är helt dött från slutet av maj fram till mitten av juli. Folk som kommer hit vänder när de ser alla parkerade bilar och bussar för de tror att det är tjockt med turister här, säger Georgios Likogianaki. Till yngste sonens förtjusning lär han ut den rätta snitsen att snurra radbandet och berättar om grottorna och de små stränderna man kan nå med båt. Redan efter tio minuter vill vi stanna på den här platsen alla tre. Det känns trivsamt och det är lätt att få kontakt med människor. Uppe på berget hittar vi ett fantastiskt hotell med pool och bedövande utsikt. Men det blir bara en snabbtitt för ett par timmar senare går båten mot nästa förbokade hotell. Tyvärr.
I Chora Sfakion tar kustvägen slut och vill man vidare västerut är alternativen bilfärja eller en tur norrut över bergen och sedan ner söderut igen. Vi väljer färjan eftersom det känns bekvämt. Det kostar oss cirka 700 kronor och i efterhand skulle vi nog lika gärna tagit bergsvägen. Båtresan är vacker men ruskigt het och inkluderar ett två timmar långt stopp i Agia Roumeli. På stranden ligger stora betongklumpar som snabbt för tankarna till kriget med turkarna. Är det månne en krigslämning? Men, nej. Det är bara lämningar efter en desillusionerad grek. Han hade börjat bygga en enorm pir, men så tog pengarna slut och pirbyggaren lämnade helt sonika resterna kvar på stranden. "The greek way" som byborna säger.

PALEOCHORA KÄNNS STORT
Paleochora når vi efter sammanlagt fem timmar. Att en stad med 2000 invånare skulle kunna kännas stor och förvirrande hade jag aldrig trott. Men så är det. Efter de små mysiga ställen som vi besökt känns Paleochora som en opersonlig metropol. Men vi erövrar staden och omgivningarna bit för bit, så gott det går i värmeböljan. På kvällarna häller vi i smyg isvatten på brännheta ben under borden på tavernan. Vid midnatt är temperaturen 39 grader.
En kväll åker vi österut mot stränderna vid Anidri. Ljummet kvällsdopp med utsikt över staden där lamporna tänds en efter en. Även västerut finns sandstränder där vattnet är kristallklart och turisterna är försvinnande få. En liten halvö skjuter ut i havet en knapp mil från Paleochora och där hittar man lätt sin egen lilla strandremsa.
Själva centrum inbjuder till strövtåg och det myllrar av butiker. Den mest minnesvärda hittar vi en bit upp mot kyrkan. Det äldre paret som sitter på varsin pall och vilar armarna mot glasdiskarna ser ut att ha funnits här åtminstone de sista 40 åren. De pratar ingen engelska men snappar villigt upp de grekiska ord vi lyckas prestera. Till slut, efter att kvinnan våghalsigt klättrat på en trästege trots en ömmande höft, lyckas vi handla underkläder i precis rätt storlek. 60 kronor och de ljusblå kalsongerna med y-front är våra. Plockade ur en av säkert 50 små kartonger staplade under taket. Alla med olika handskrivna beteckningar.
- Väldigt bra kvalitet. De håller livet ut, säger hon, eller i alla fall något liknande.
Mannen nickar instämmande och plirar vänligt med de bruna ögonen. Kalsongerna stoppar han i en papperspåse som viks ihop ordentligt.
Lite senare, på ortens utomhusbiograf hittar jag Merina som glatt förklarar att hon aldrig tröttnar på film. Tillsammans med maken har hon drivit biografen de senaste 20 åren. Varje kväll vid 22-tiden vevar han igång projektorn och barn och vuxna bänkar sig under stjärnorna. I pausen flockas alla vid popcornsförsäljningen. För de båda svenska tjejerna Lydia Gadolin och Sanna Svegrup ingår film i hyran. De hyr ett litet krypin just bakom sista raden för knappt 2000 kronor i månaden. Redan första dagen kunde de dra bort gardinen och se Pirates of Caribean från sängen.
- Vi har film, men ingen air-condition, skrattar tjejerna, som jobbar nattpass på Jetee strandbar vid sandstranden.
Lönen ligger på runt 50 kronor i timmen, och då ingår åtskilligt skålande med gästerna som ofta vill bjuda.
- Det är den besvärliga biten. Det är oartigt att tacka nej så vi försöker smussla i vatten, berättar Lydia.
Pizzerior finns det gott om i centrum, vi hittar två av de tre som ska finnas och alla ståtar med stenugnsbakad pizza. Vi äter den vår godaste Galzone någonsin.
I centrum hittar vi också Nikos dykbutik. Den är stängd på dagtid men efter ett kort mobilsamtal har vi stämt träff med dykinstruktören ett par dagar senare. Det blir en dag som äldste sonen aldrig kommer att glömma. På sex meters djup får han stifta bekantskap med bläckfiskar, långarmade sjöstjärnor, sjöborrar och nyfikna fiskar.
- Jag ska ta dykcertifikat, är det första han säger när han skvätter upp ur djupet tillsammans med instruktören.
Jag ser tusenlapparna fladdra iväg, men jag ser också glittret i hans ögon.

AZOGIREZ VÄRT EN HELDAG
En kväll flyr vi hettan i stan och ger oss upp till bergsbyn Azogirez några kilometer bort. Det skulle vi inte ha gjort. Åkt dit på kvällen alltså. Azogirez är värt en hel egen dag – minst. Först tänker vi bara åka förbi tavernan som ser lite sjaskig ut och där det sitter folk som vi uppfattar som byns fyllon. Det visar sig att vi har fel. Efter tio minuter med Lucky Koukoutsakis, som äger tavernan, är vi sålda. Han berättar byns historia och visar kartan han själv ritat och kopierat. Han får oss att vilja utforska grottor, bada i vattenfall, besöka kyrkor och kloster och vandra på de små stigarna. I byn bor ett 25-tal personer och den unge tavernaägaren kan räkna upp dem alla, greker som utlänningar. Byn känns både intim och spännande.

INTIMA ELAFONISSI
Intimt känns också Elafonissi en och en halv timmes bilfärd från stan, trots de enorma turistmassor som den rosa stranden lockar varje år. Men när turistbussarna lämnat stranden, folk droppat av och man har stället nästan för sig själv kan man förstå känslan som Vangelis Tzanakis hade för 30 år sedan. Då brukade han och hans kompisar cykla ner från berget där familjen drev taverna för att tälta på stranden.
- Det var paradiset, säger Vangelis, som idag driver familjestället vidare med hjälp av sin svenska hustru Agneta och parets tre barn som hjälper till under sommarlovet.
Och för oss nordbor ger Chrissokalitsa, sex kilometer ovanför Elafonissi, fortfarande en smak av paradis. Att se solen sjunka i havet från verandan och sedan doppa sig i polen med de imponerande bergen som väktare runtomkring slår det mesta.
Det var inte planerat, men efter ett kort dagsbesök får det lov att bli en övernattning. Det blir en av resans mest minnesvärda. Vi strövar på den långa Elafonissistranden, rusar ikapp i det grunda vattnet och njuter sedan av den mörka natten uppe på berget.
Med den minnesbilden i bakhuvudet kan vi sedan stå ut med en natt utanför Daratso nära Chania. När turisttrafiken susar som värst och det relativt trista hotellet känns deprimerande och opersonligt kan vi blunda. Bilderna följer oss ända hem.
I minnet lever fortfarande doften av den vilda timjan som växte på muren som Vangelis byggt av sten från stranden, havsvatten varmt som i en bubbelpool och den ljumma nattluften. Så tyst och mäktig att man kunde höra suset från olivträden blandas med cikadornas surrande.

TIPS & FAKTA
Resan blev fylld av high-lights. Här är några som vi gärna delar med oss av:

Red Beach
Liten ljuvlig sandstrand som nås via en liten stig över berget från Matala. Följ skylt från centrum eller fråga ortsborna. När du kommer fram till en stor plan nedanför berget - gå till höger och gena över en utgrävning och sedan uppför berget. Uppe vid ett förfallet hus, gå vänster längs bergskanten. Promenaden tar en halvtimme och gympaskor eller stadiga sandaler rekommeneras. Det finns solstolar men ingenting att köpa och inga duschar.

Kali Limenes
Kan nås via flera vägar från Matala, men välj den asfalterade vägen genom byarna Pombia och Pigedakia. Det tar cirka en timme. Vägen är smal och slingrande, men det är nästan ingen trafik så det går bra att köra. Stranden består av småsten och grov sandbotten med kristallklart vatten. Ett fantastiskt lugn härskar här och det är mest grekiska turister som hittar hit. Utsikten störs lite av oljecisterner på en ö utanför, men det finns ingen olja på stranden. Här är fri camping tillåten även om skyltar säger motsatsen.
Det finns ett par duschar och en liten taverna. Någon kilometer österut finns ett par ställen som hyr ut rum för 15-20 Euro natten. Fråga tavernans ägare efter vägen.
Telefon Taverna Gorgona: +30 2892097510

Agios Pavlos
I Agios Pavlos är det lugnet som attraherar, men även den avslappnade stämningen som bjuder in till nattliga samtal på den fantastiska verandan med utsikt över sanddynerna. Här finns flera ställen att bo på men vi fastnade för tavernan direkt nedanför yogacentret som har rum under vinrankorna precis ovanför stranden. Där tillbringar folk dagarna på mjuka, pastellfärgade dynor eller i hängmattorna sippandes på något kallt att dricka. När luften blir svalare kan man med fördel promenera över sanddynerna till en strand på andra sidan som ståtar med en liten taverna i ena änden. Den sägs ha vidunderlig mat. Sandstranden nedanför tavernan får också högt betyg. Dusch finns vid tavernan och på kvällarna förvandlas stället till en bubblande metropol där folk från olika länder lekande lätt hamnar i samtal med varandra.
Vägen till det lilla stället, som inte är en by utan bara några hus samlade, är slingrig och rätt lång. Men den är asfalterad hela vägen och målet gör det väl värt tiden.
Telefon till Agios Pavlos Hotel +302832071104 eller http://www.agiospavloshotel.gr

Rodakino
I Rodakino bor det ungefär 300 personer. Det här är inte något välbesökt turistställe, men det finns några tavernor och hotell nere vid stranden Koraka. Sunrise är enda hotellet med pool och det ligger några hundra meter upp från stranden i en prunkande trädgård. Små, men fräscha studios och större lägenheter. Stranden är långsträckt och till vänster finns en grotta på land. Följer man istället vägen åt höger nere vid vattnet och stannar vid sista tavernan leder en stig till nästa strand. Cirka 15 minuters promenad. Direkt nere vid stranden kan man slå läger om man vill simma under klipputskott och i små grottor. Simma cirka tio minuter österut och du kommer till en helt öde liten strand som bara kan nås från vattnet. Simmar du vidare runt den utskjutande klippudden ska det finnas en helt fantastisk grotta att simma in i. Genom ett hål i taket silar dagsljuset ner.
En promenad från Rodakino som rekommenderas är att följa vägen österut när man kommer ner till vattnet. Den slingrar sig uppför berget och efter cirka 45 minuter kommer man fram till hotell Akropolis som i juni var helt öde. Såg enkelt men häftigt ut och öppnar tydligen under högsäsong. Den lilla grusvägen slingrar sig ovanför flera små öde sandstränder och Akropolis ligger helt ensamt på en klippa med bedövande utsikt. Det går att köra bil, men det är omöjligt att mötas. Akropolis kan också nås med bil från stora vägen där en liten skylt visar avfarten.
Telefon till Sunrise: +3028320-31787 eller http://www.sunrise-aprts.gr
Telefon till Akropolis:

Palmstranden
Nedanför klostret Moni Preveli ligger Palmbeach, som gör skäl för namnet. Palmträden hänger ut över det gröna vattnet. Detta är en relativt välkänd pärla som besöks både via båt och till fots. Med bil svänger man av till vänster strax innan man kommer fram till klostret. Från betalparkeringen (15 kronor) är det cirka 10-15 minuters promenad ner. Uppför är det tufft om man går när det är varmt.
Stranden är så pass stor att den inte känns överbefolkad, även i skuggan under träden finns det plats. Den stora behållningen får man dock om man sätter på sig skorna och vandrar längs floden upp i ravinen, det finns stigar på båda sidor. Här kan man hyra trampbåt för 7 Euro för en timme, men man kommer inte särskilt långt med den. Till fots kan man, enligt båtuthyraren som jobbat här de senaste 20 åren, gå i flera timmar. Över allt hittar man egna små pooler fyllda av grönskimrande kristallklart vatten. Redan en liten bit uppför floden fick man i slutet av juni vara helt ensam. Trekkingsandaler som tål vatten är perfekta, för här och där vill man ta sig över till andra sidan.

Dykning i Paleochora
Ska man testa dykning så kan det med fördel ske i Paleochora. Här finns Nikos Bolanakis, som ser ut som en övervintrad hippie, men som visar sig ha en god portion tålamod, en ruskigt pedagogisk läggning samt ett lugn och ett säkerhetstänkande som imponerar. Både barn från tio år och vuxna kan göra ett introduktionsdyk på sex meters djup för 500 kronor. Då ingår transport från ditt hotell, teori, utrustning och själva dyket. Det var faktiskt värt varenda krona. Även andra typer av dyk erbjuds naturligtvis. Hans butik finns mitt inne i centrum och är öppen på kvällstid.
Telefon: 0030-6974078440 eller http://www.aquacreta.gr

Agia Sopia
Stalagmiter och stalagtiter hittar man i Agia Sophia i Koutsamatados. Den sägs vara en av Kretas större grottor och formationerna är sannerligen fantasieggande. Här njöt barnen av svalkan och den bedövande utsikten från grottöppningen i minst en timme. Ta helst med en ficklampa för att kunna utforska de inre delarna och se upp var du sätter fötterna. På vissa ställen är det riktigt halt. Grottan har fri entré och sköts om av tavernaägaren som erbjuder en stunds vila strax nedanför grottöppningen. Riktigt gemytligt. Promenaden upp till grottöppningen tar cirka tio minuter och det finns en bra trappa. Grottan ligger drygt en mil sydost om Kissamos/Kastelli på vägen mot Paleochora.

Azogires
Bara några kilometer upp i bergen från Paleochora hittade vi en riktig pärla, som först inte alls tedde sig särskilt utsökt. När vi vågar närma oss och fick ortens hela historia förklarad av den unge tavernaägaren Lucky, som hade entusiasmen sprudlande ur ögonen, då stannade vi. Lucky har visioner för "sin" by där han växt upp och har själv ritat en detaljerad karta över
grottor, vattenfall, kloster, kyrkor och vandringsstigar. Här finns bland annat grottan där de 99 kyrkofäderna från olika delar av världen enligt legenden dog vid samma tidpunkt allihopa. Åk till Azogirez, men åk inte i skymningen. Kom i gryningen och spendera hela dagen där - och se till att få en karta och lite guidning av Lucky. Eller sov över i något av de åtta rummen på Alpha Rooms för cirka 20 E per dubbelrum.
Telefon till Alpha restaurant: +30 2823041620

Elefonissi
Stranden när välbesökt, men undvik måndagar och onsdagar då tursitbussarna strömmar till som värst. Satsa också på minst en övernattning, så får du stranden nästan för dig själv när alla åkt hem. Här finns flera rumsuthyrare och tavernor ganska nära stranden. På krönet av berget, sex kilometer ovanför Kretas riviera, ligger hotel Glykeria med pool och fräscha, stora rum. Alla med havsutsikt. Här bor man nära naturen, otroligt trivsamt och med bara några minuters bilfärd till stranden. Värdparet vet också egna små stigar till flera stränder som kan nås från hotellet. Missa inte att gå ut till den lilla sandön som vanligtvis är skild från stranden av vatten. Under vårt besök hade den dock växt samman med fastlandet. Ute på ön finns pyttesmå stränder och lika kristallklart vatten som inne vid land. Det finns ingen riktig taverna på stranden eftersom de två kommuner som äger marken inte har kunnat enas. En färdigbyggd taverna gapar tom, medan en tillfällig "kantina" längre upp från stranden serverar glass, dryck
och enklare måltider som får intas sittande på ölbackar. Det finns flera duschar på stranden.
Telefon: +30 2822061292, webb: http://www.glykeria.com

Chora Sfakion
Missa inte att sova över här! Här hittar man bystämningen direkt ovanför den lilla stranden längs kullerstensgatorna. Små butiker och restauranger flockas kring gatorna och här känns direkt att man vill stanna och att det är lätt att få kontakt med byborna. På Xenia, vid hamnen, finns rum med havsutsikt och parabolkanaler på teven för 35 euro (dubbelrum). Samma pris hela sommaren, rent och fräscht. Uppe på berget finns stället för den som vill ha pool. På nybyggda Notos Suites kostar dubbelrummen också 30 euro under lågsäsong, men höjs till 40 under högsäsong. Utsikten från poolen är allt man drömmer om. Där kan man sitta och spana ner över fartygen som lägger till i hamnen.
Telefon Notos: +30 2825091200
Telefon Xenia Hotel +30 2825091202