Kanske inte dit en 47-åring med familj åker i första hand när 1:a prioritet är skidåkning (gjort-bort-sig-på-After-ski-perioden har man ju redan gått igenom), men eftersom äldsta dottern säsongat där sedan december och rapporterat om ett intensivt skid- och partyliv ville vi själva åka ner och känna atmosfären och få lite deju vu från tidigare skidresor i Alperna på 80-talet.
Resenärer: Mia, Mats, Emma och Isabell samt Elina på plats i St Anton.

Lördag:
Vi kom iväg 06.25, vilket var ca 25 minuter senare än planerat, och missade därför 9.15-färjan i Rödby med 5 minuter. Efter det släppte vi minutschemat (som i.o.f.s bara fanns i skallen) och körde, och körde och fortsatte att köra utan ett minsta STAU så att när vi efter 120 mil bara var 4 mil från hotellstoppet i Kempten hade vi god marginal på "skallschemat". Där tog det tyvärr stopp pga en hemsk olycka och det slutade med att vi kom fram till Smart Hotel i Kempten något försenade istället.
http://www.smartmotel.de/ = hyfsat billigt hotell med gott om rum och lätthittat från autobahn
Kempten förtjänar ett längre uppehåll än den snabbvisit vi gjorde i centrum där enda syftet var att få mat i magen. Det verkar vara en gammal stad och högst i staden låg en upplyst borg som verkade vara huvudattraktionen. Nu nöjde vi oss med en pizza på Bar Cuba Libre och från att i våra ögon ha varit en tyst och lugn pizzarestaurang vid 20.30 förvandlades pizzerian till utestället no 1 och i takt med att ljudvolymen höjdes och klockan gick kände vi oss ganska "mal placé" och trötta. Men det var kul att bli uttittade av uppklädda tyskar på festhumör som tänkte, DUMME SCHWEDE, men det bjuder vi på.

Söndag:
Med bara 20 mil kvar gjorde det inget att vi fick gena lite på småvägar för att via Bregenz ta oss in "bakvägen" till Österrike. Ganska skönt att slippa München-trafiken och alla skidsvenskar som kommer åkandes via Innsbruck. Väl framme i St. Anton gällde det att hitta Haus Waldheim och hausfrau Ilse.
http://www.hauswaldheim.at/de/index.html = är man stark i benen gör det inget att detta Gasthaus ligger mer offside i verkligheten än om man bara tittar på stadskartan där det ser nära ut, men jag rekommenderar att man deponerar sina skidor/pjäxor i centrum annars blir backen upp lite väl grym. Fina lägenheter med gott om space och en "jägermeister-balkong" med eftermidagssol, vad mer kan man begära. Appartment no 2 (6 dagar) för EUR 865,-

Fixade liftkort (5-dagars för EUR 168,-) och hyrde skidor eftersom jag inte orkat släpa med mig antikskidorna. Uthyraren hade synpunkter på mina Salomon-pjäxor som var ultra-moderna 1982. Han erbjöd plats på lokala museet men jag avböjde och vägrade släppa en sko som man utan besvär kan spänna och knäppa i 1:a liften upp och som sen inte behöver justeras förrän till pjäxdansen. Mias pjäxor (från 1981) var dock för trötta och sprack vid inställning av bindingen.
Fullekiperade inför morgondagens skidåkning besökte vi Haus Genewein där Elina är frukostvärdinna.
http://www.haus-genewein.at/ = svårt att få rum eftersom det oftast är fullbokat, men annars ligger det perfekt nära både lift och centrum. En exentrisk hausfrau Gitte som är en attraktion i sig.

Måndag:
Upp med Galzig-bahn till 2.185 meter där det efter några uppvärmningsåk i röda och blå pister är dags för Schindler Spitze som med sina 2.660 meter är St Antons nästa högsta pistade topp. Starten på denna röda fantastiska pist är visserligen svagt svart men vill man sträcka ut i en flera kilometer lång utförslöpa hela vägen ner till St Christoph får man inte missa chansen, men passa på att göra det direkt på förmiddagen innan nederdelen blir för uppåkt. Att St Christophs med sina 1.800 meter är den högst belägna byn i dalen gör ju inte saken sämre och ger en anledning till en glühwein-paus. Vi hinner med backarna runt Gampen och Kapall på efermiddagen men de flesta (inklusive skidskolarna) "fastnar" i detta område eftersom det ligger närmast byn St Anton så ett tips är att ta dessa backar tidigt på morgonen och hålla sig härifrån när det är som sämst dvs efter lunch. På kvällen börjar det snöa och det behövs verkligen i det snöfattiga alperna och vi längtar redan efter morgondagens off-pist-åkning.

Tisdag:
Det har snöat hela natten och det fortsatte även under dagen, vilket gjorde att den ultimata nysnö-solskens-åkningen inte infann sig. Kollade dock läget i Rendel där säsongarna och de riktiga skii-freaksen håller till. Ligger för sig själv på andra sidan dalen och i.o.m att det inte finns någon direktförbindelse till andra områden (utan man tar buss dit och tillbaka) så glöms det bort eller hinns inte med av många veckoturister. Det är synd eftersom pisterna här är mycket bra trots att de inte är så många till antalet. Off-pist-möjligheterna är också goda men att man ska vara försiktig är ett understatement m.t.p att det var just här som det veckan efter vår skulle inträffa en mycket tragisk olycka där 2 svenska ungdomar fick sätta livet till. På eftermiddagen tilltog snöandet och därför blev det hemfärd lite tidigare än normalt.
Vi blev bjudna på bier und snaps hos Gitte på Haus Genewein innan vi åt pizza på Floriani. Kvällen avslutades med att vi lämnade av ungdomarna vid Crazy Chicken där det var Swedish Night, men trots birran och snapsen under västen blev jag inte modig nog att följa med.

Onsdag:
Strålande sol och inbjudande nysnö i branterna runt Schindler Pittze gjorde att vi var tvugna att ta några extra lössnöåk innan målet för dagen, Zürs och Lech, hanns med. Att Zürs och framför allt Lech är lite flottare än St Anton märks redan när vi stiger av bussen (som är ett måste för att nå hit) och den ena flottare BMWn eller Mercan efter den andra står uppradade. Kungafamiljen är också gäster som vissa ställen skryter med men vi såg varken Madde, Vickan eller Phille. Vi påbörjade Der Weisse Ring men fullföljde den inte till 100% eftersom det var dåligt pistat på vissa ställen och solen/ölen på hütten vid Kriegerhorn drog mer. Annars kan "den vita ringen" verkligen rekommenderas eftersom man då har gjort de bästa pisterna i Zürs och Lech på en och samma gång. Kan Sylvia så kan du!, var mottot som fick Mia att kämpa.
Att lunchen blir dyr här är något du får räkna med men det kan det vara värt någon gång för att få mingla med sociteten. Bussen hem till St Anton och sista liften upp för att slippa gå upp till After Ski i backen och sen gäller det bara att välja och mellan Mooserwirt, Crazy Kangeroo eller T.A.P.S. Crazy är lite ungdomligare och Mooserwirt lite mer umpa-umpa-tirolskt, men trängseln och känslan av att alla är på samma plats samtidigt finns på båda ställena. På T.A.P.S är det mer solstolarna och sista solstrålarna som lockar mer än party-stämningen. Alla 3 ställena ligger inom krypavstånd så man hinner lätt med en barrunda (glöm bara inte var du satte skidorna).
http://www.mooserwirt.at/

Torsdag:
Avverkade de mindre områdena Stuben och Sonnenkopf och jag tycker inte att den långa bussturen till Sonnenkopf var värd mödan och även om man når Stuben utan buss så finns det för få pister för att det ska få mer än svagt godkänt. Leter man lite opistade nedfarter och livinfaran inte är överhängande finns det säkert alternativ i Stuben. Jag gjorde veckans vurpa och det tålde tydligen inte mina antika pjäxor, utan skiduthyraren på InterSport fick rätt, dvs att de borde pensioneras och få vila på ett museum. Med en spricka tvärs över blev det till att ta det lite försiktigt hem innan de fick en värdig Salomon-begravning i en sop-container.
På kvällen var det dags för en obligatorisk fundue och vi valde Restaurant Fahrner Stub´n som ligger bra till och serverar en god olje-fundue (finns även buljong) för 25 euro.

Fredag:
Sista skiddagen och målet var att ta sig upp på högsta toppen Valluga som ligger på 2.811 meters höjd. Återigen strålande solsken och då ställs man inför ett problem som även Åreskutan råkar ut för, dvs alla vill till Valluga. Liftkapaciteten i St Anton är enorm och det är mycket sällan som det uppstår några liftköer, men just till Valluga dit man tar sig med den stora (men tröga) kabinen blir det alltid långa köer när vädret är fint. Vi orkade inte vänta så det fick bli en vecka utan Valluga-bestigning.

Lördag:
Hemfärd och mängder med STAU gjorde att övernattningen kom redan strax utanför Hannover i en liten håla som heter Bockenem på Hotel Sauer. Behållningen var en Schlattenplatte med diverse tyska korvar och sauer-kraut. Väluppfostrad som man är åkte även leverkorven ned med hjälp av Eder´s Pils.

Sammanfattning:
Boende 7.600 kr
Övernattning på vägen 2.031 kr
Färja+bro 1.637 kr
Bensin 3.040 kr
Liftkort 4.585 kr
Skidhyra 3.012 kr