Igår, onsdag, klockan är strax efter sju. Jag står på perrongen och väntar på pendeltåget. På ryggen har jag ryggsäck innehållande matsäck för hela dagen. Det är nästan som när jag ska på skridskoutflykt. Jag väntar på tåget mot Västerhaninge. Det som inte stämmer är att det är den sista augusti, det är tio grader varmt och jag saknar både skridskor, isdubbar och ispik.

Solen skiner och Skridskoklubbens (SSSK) vandringsgrupp Vaken, ska på utflykt till den yttersta ön i Stockholms södra skärgård, Öja. Öja är kanske mer känt som Landsort för så heter fyrplatsen längst söderut på ön.
Då vi stigit av i Västerhaninge ska vi åka vidare med ersättningsbuss mot Nynäshamn. Vi är en stor grupp idag, 31 personer. Tillsammans med övriga resenärer som ska mot Nynäshamn visar det sig att sju av oss inte får plats i bussen. Kris, vi har ju en anslutningsbuss och senare en båt att passa.

En trafikvärd iförd gul väst med den fantastiska titeln ”störningsinformatör”, på ryggen försöker hjälpa oss att via telefon skaffa fram en extra buss vilket visar sig omöjligt. Sedan försöker hon beställa fram en taxi vilket inte heller fungerar. Vi beslutar därför att själva gå till taxistationen och försöka.

Där finner vi en ledig taxi som är villig att köra fyra av oss till Ankarudden, längst söderut på Torö, där vi ska gå ombord på båten mot Landsort. Han beställer också fram ytterligare en bil som ska ta de övriga tre till samma destination.
Vi får en fin resa ner med taxin. Vår förare är väldigt trevlig och guidar oss om vad vi åker förbi medan vi färdas genom ett mycket vackert landskap. Jag förvånas över att den vackra bokskogen/allén vid Herrhamra gård kan klara det hårda klimatet som ju tidvis råder i ytterskärgården.

Framme vid Ankarudden erbjuder jag mig att med plastkort betala färden för båda taxibilarna för att på så sätt koncentrera den kommande administrationen av kravet mot SL. Vi räknar naturligtvis med att denna färd betalas via SLs Resegaranti.

Vi anländer till Ankarudden före våra vänner som fick plats i bussen och här möter vi också några som tagit sig hit per bil. Samtliga 31 går därefter ombord på båten Stångskär, som ska ta oss till vårt mål för dagen. Enkel biljett för pensionär kostar 50 kronor och resan tar cirka 30 minuter.

Vi hade för avsikt att få gå iland i Norrhamn på Öja, men får besked av kaptenen att han inte går in där utan kör direkt till Österhamn på södra ön. Det finns tre naturliga skyddade hamnar på ön. Förutom de två nämnda finns även Västerhamn som också ligger på södra ön på mycket kort avstånd från Österhamn. Hamnarna används ”växelvis” beroende på väder vissa tider av året.

Då vi stigit iland möts vi av en av ”de nya” på ön, Arthur Hultling (85) på sin el-moppe. Han har bara bott på ön sedan 1980-talet. Här på ön finns familjer som har anor på Landsort sedan 1600-talet då den första fyren restes här. Landsorts fyrplats är nämligen landets äldsta. Den första riktiga fyren kom till 1669 men den nuvarande, med sitt karaktäristiska utseende tillkom vid en fyrombyggnad 1870.

Landsort har också varit, och är än idag lotsstation och många av de numera ca 20 fastboende är ättlingar i upp till elva generationer lotsar, båtmän eller fyrvaktare.

Vi följer efter Arthur och hans el-moppe från Österhamn de kanske 200 meterna över ön till Västerhamn där vi slår oss ner i solskenet mellan de rödfärgade små bodarna där Arthur börjar berätta för oss om Öja, livet på Landsort och om sin kulturella verksamhet på ön. Allt medan vi dricker vårt medhavda förmiddagskaffe.

Arthur Hultling Kom alltså till Öja på 1980-talet efter att ha sysslat med kultur på flera andra platser i Sverige. Han har bl. a. varit kulturchef i Täby och teaterchef i Västerås. Han berättade nu livfullt och humoristiskt om hur han kom till Landsort och möttes av öbornas skepsis till sina idéer om att på Öja göra konstutställningar.
En glesbygd som Öja är idag, för sin överlevnad, till stor del beroende av turismen. Detta hade då, på 80-talet inte öborna riktigt förstått, vilket illustreras av uttalandet, som då mötte Arthur.

”Det värsta med sommaren här på Landsort är myggen och sommargästerna. Myggen är ändå inte så farlig. Den kan man ju slå ihjäl.”

Idag har man förstått att det Arthur ville göra har bidragit till att Landsort fått nytt liv som gör att det går att bo och försörja sig här längst ut i havsbandet.
Sedan 1991 har Arthur varje sommar, genom den ideella föreningen Kulturbryggan, arrangerat konstutställningar på ön. Det har främst rört sig om skulpturutställningar, men sedan han öppnat ”Galleri Öjan” visas också en del måleri.

Enligt broschyren om årets skulpturutställning ”Skulpturala kontraster” nämns Arthur som ”Kulturlotsen”, ett passande epitet på honom på denna plats.
Arthurs lilla föreläsning för oss var mycket intressant och underhållande men den ska upplevas på plats och direkt från honom och inte i referat.

Efter förmiddagskaffet gick vi uppdelade i två grupper, en snabb och en långsam ut på vandring på Öja. Med oss i bagaget hade vi Arthurs lilla broschyr om de konstverk vi skulle komma att passera utmed vägen.
Vi i den snabba gruppen skulle gå från Västerhamn i ”byn” på södra ön till Norrhamn. Vi skulle gå utmed ”Albert Holms väg”, för övrigt den enda på ön.

Albert Holm (1848 – 1939) var Överlots på Landsort och engagerad i allt som rörde Öja. Ena av de saker han drev var byggandet av en väg mellan lotssamhället på södra änden av ön till den norra där man hade betesmarker. Lotsarna samlade in pengar till en vägkassa bl. a. genom att ta emot djur för sommarbete från de intilliggande öarna och genom att hjälpa semesterseglare.

En sommardag 1910, berättar Albert Öberg i boken om Landsort, kom jag vägen fram och det läst som om någon slog på en borr. På krönet vid Saltmarsbacken satt ”farbror Holm” med hammare och mejsel och slog in sitt namn i berget. ”Hit kom jag”, sa han. ”Nu får ni andra fortsätta”. Vi passerade ristningen och det strax intill resta ”monumentet” i sten över Albert Holm. Konstnär : Ole Drebold.

Utmed vägen från lotssamhället och till Saltmarsbacken passerade vi en hel rad med konstverk. Om vilka du kan läsa mer på http://www.landsort.com/kultur/kulturbrygg.htm
Utmed den här vägen passerade vi också Pestkyrkogården och Labyrinten eller trojeborgen som har ett tre tusen år gammalt mönster, i magiskt syfte. Det skulle skydda mot olyckor till havs och frambringa god fiskelycka.

Då och då avvek vi från vägen och gick ut på någon av de släta klipporna, tittade ut mot horisonten och lyssnade på havet. Några av deltagarna som är fågelskådare försökte också upptäcka någon flygande raritet i luften. Enligt vad jag hörde var den mest uppseendeväckande upptäckten denna dag en Blåhake, troligen på väg söderut.

I Norrhamn stannade vi en stund för att vila och titta på Gästhamnen och njuta av den fantastiska dagen. Detta gjorde vi utanför ”Maggans” café. Några av oss med kaffe och bulle andra slog till med en nygräddad våffla.
Här vid gästhamnen finns förutom caféet och den lilla butiken, stuguthyrning och cykeluthyrning. Allt under namnet Sjöbloms Service.

I butiken blev vi tipsade om att vi, när vi nu var så nära, skulle gå och titta på ”Nordens största jättegryta”. Den är 2,5 meter i diameter och ca. 5 meter djup. Den ligger i en klippbrant alldeles vid havet på öns nordöstra sida. Vägen dit tog oss över stättor, våtmarker och höga aningen svårforcerade klippor med insprängda, senare igenmurade, gamla försvarsanläggningar.

Efter denna något ansträngande sidoutflykt återvände vi till vägen och satte full fart tillbaka till lotssamhället i söder för att tillsammans inta vår medhavda lunch på samma ställe som vi druckit vårt förmiddagskaffe och lyssnat till Arthurs lilla föredrag.

Vår lunch, åtminstone min, smakade utmärkt efter den aningen ansträngande promenaden på dryga 6 kilometer. Jag var helt enkelt fel klädd. Jag hade inte väntat mig varmt och soligt väder såhär långt ut i havsbandet. Inne i land hade vi ju redan flera dagar känt av att hösten är i antågande. Jag hade glömt att här ute värmer havet och då solen skiner och vinden är svag blir det helt ljuvligt i skärgården även på sensommaren. Vi njöt alltså i solen medan vi åt våra lunchmackor, eller vad vi nu tagit med. Till detta fyllde vi förstås på med behövlig vätska.

Medan vi satt där i solen återkom Arthur på sin moped. Nästa aktivitet på dagordningen var att han skulle guida oss runt bland skulpturer och övriga sevärdheter på den sydligaste delen av Öja.

Här kunde vi bl. a. beskåda ”Tre fingrar” i terrcotta, av Lena Lervik, ”Växtkraft” i betong, ”Svetteduk” i diabas, ”I have a dream” brunnslock, av Annelie Wallin (född och uppvuxen på Landsort), ”Bottenfisk” i carrara-marmor , av Sam Westerholm samt avslutningsvis uppe vid fyren ”Anadyomene” i brons, av Eric Grate.

Fyren som alltså funnits i sitt nuvarande utseende sedan 1870 får man inte längre gå in i. Den elektrifierades 1938 tillsammans med resten av ön och den automatiserades 1963 då den siste fyrvaktaren drogs in.
Denna underbara dag kändes det ändå mäktigt att stå nedanför detta så kända ”sjömärke” och blicka ut mot horisonten åt både söder och öster.

Här på klippan vid Öjas sydligaste udde finns också ett något ”mörkare” minnesmärke. Ur berget sticker fortfarande några kanontorn och ett lågt mindre torn med smalt fönster med ”pansarglas” upp. Det är försvarsanläggningen ”Ersta batteri”, ett minne från det kalla krigets dagar. Då var nog kanonerna riktade mot öster. Det var ju därifrån man förväntade sig att fienden skulle komma. Idag är anläggningen, som en följd av avspänningen i Europa, till större delen nedmonterad. Upprustning pågår och sent i höst eller nästa år öppnas Ersta batteri som museum. Då kan man få gå ner de fyra våningarna i berget och titta på eldledningscentralen och de logement som beräknades skulle kunna motstå ett kärnvapenangrepp.

På vägen tillbaka mot byn passerade vi ett antal före detta militärbaracker vilka idag, tillsammans med den gamla lotsutkiken (det fula betongtornet) utgör Landsorts Vandrahem.

Vår sista timme på Landsort spenderade vi på uteserveringen till Landsorts Pub. Här drack vi givetvis Landsorts Lager från Nynäshamns Ångbryggeri. Puben hänger ihop med Saltboden Kök & Proviant. Det är Handelsbod, servering och Pub i kombination.
När man druckit ur sin öl och eventuellt ledsnat på att diskutera dagens äventyr kunde man innan det var dags att åter bege sig till Österhamn för återfärd mot fastlandet, bese de tidigare inte nämnda attraktionerna Krukmakeriet och Kapellet.

Det var i Landsorts kapell som Arthur Hultling för exakt 20 år sedan (1991) ordnade den första konstutställningen på Landsort, med en votivskeppsutställning. Fågelstationen som också finns på ön kanske någon av fågelskådarna också passat på att besöka under dagens promenad.

Återfärden mot Ankarudden avnjöt jag ute i solen på övre däck. Det gällde att suga ut det sista av denna fantastiska dag. Inne över land kunde vi ana hotfulla regnmoln. Vi hade heller inte åkt buss i mer än tio minuter innan regnet kom. Det var dock bara ett beskedligt regn som vi utan vidare kunde stå ute i medan vi väntade på den anslutande bussen vid Nynäshamn för sista etappen till pendeltåget i Västerhaninge.

En fantastisk dag på Landsort var till ända. Till Landsort vill jag åka igen.
Nu återstår att med hänvisning till Resegarantin kräva SL på sammanlagt 1527 kronor för två taxi på grund av för dålig busskapacitet.