Ja, ankomsten var precis lika varm som jag misstänkte att den skulle bli. När Emma hämtade mig på flygplatsen i Kilimanjaro klockan nio på kvällen var det 35 grader varmt ute. Hon och hennes vän Rasta körde oss tillbaka till Aman´s Paradise Hotel där de har bott under sina månader i Moshi. Jag ahde en liten julklappsutdelning direkt jag kom fram. Emma och hennes två medarbetare, Johanna och Fanny, hade beställt lite smått och gott med mig från Sverige. Bland annat massor av choklad och lösgodis, linsvätska, tomteluvor, nässpray med mera, med mera. Deras ögon glittrade som tagna direkt ur en julfilm av Walt Disney och de åt godis så att det stänkte runt mungiporna.

Morgonen efter var det dags att sätta sig i jeepen som skulle ta oss ut på savannerna! Vår guide tillika chaufför Simbo pratade väldigt bra engelska så det hela bådade gott på den fronten. Vi började i nationalparken Lake Manyara. Det är till stor del en lummig skog som man kan räkna med att se bland annat elefanter, giraffer, babianer och andra sorters apor. Med lite tur så kan man även få se trädklättrande lejon, men det lyckades vi inte med. Första djurmötet blev däremot en flock med impalas och en grupp elefanter som brakade ut genom skogen! Kan ni föreställa er känslan man får när man står med överkroppen utstickandes genom taket på en jeep och man ser scener som tagna direkt ur en naturfilm på Discovery?! Bara några meter ifrån dig! Ofattbart var det till en början, det övergick efter en stund till tyst, överväldigande, respekt som till slut övergick till blind glädje över att få vara en liten del och få ta del av detta fantastiska underverk!! Bilturerna som man åker ut på i parkerna kallas "Game-drives" och vi blev mycket nöjda med vår första Game-drive!!

Ingen som generas i vildmarken :)

Vi övernattade i tält ute i parkerna, på särskilt avsedda campingplatser. I och med att det är många bolag som håller på med safari så var vi långt ifrån ensamma. Det var nog ett tiotal bilar som fanns på för första camping vilket kändes ganska skönt med tanke på att vi låg, bokstavligt talat, mitt i vildmarken. Möjligheterna att vi skulle få påhälsning i lägret av vilda djur var högst sannolika... Vi hade strikta förhållningsregler angående mat och snacks i tälten. Om man inte ville locka dit djur så skulle man låta bli att ha sådant inuti tältet. Omari, vår kock, såg till att det inte fanns behov av extra tilltugg tack och lov. Han bjöd på utsökt mat i mängder. Frukost, lunch och middag serverade han oss, vi behövde inte röra ett finger!! På kvällarna satt vi och pratade med Simbo och Omari om våra skilda liv. Det var riktigt trevligt.

Förutom Lake Manyara besäkte vi också Serengeti Nationalpark och Ngorongorokratern. Skillnaden på de är att Ngorongoro Conservation Area är att i Ngorongoro har massajerna tillstånd att fortsätta bo och leva och Serengeti är en renodlad nationalpark. Ingen har tillstånd att leva där sedan massajerna blev drivna därifrån på -50-talet. Vi var och hälsade på i en massaj-by på väg till Ngorongoro-kratern. Visst kändes det väldigt speciellt att vara där, men tyvärr har det blivit så pass vanligt att turister hälsar på i deras byar att det inte känns äkta längre. Många av massajerna bar klockor, mobiltelefoner och vi såg till och med adidas-shorts under den traditionella dräkten. (Det syntes när de hoppade jämfota, vi lyfte inte själva och tittade efter...) Många av de som bodde i kraalen (byn) kommer bara och bor där någon gång ibland, resten av tiden bor de inne i tätorterna. De lever inte längre som de gjorde förut utan livnär sig mest på att föra historien vidare till oss turister. På gott och ont - de har det ju bättre rent ekonomiskt. Sedan kan man ju fundera på vem som egentligen har det bättre - vi "moderna" människor eller de som fortfarande får leva av det jorden har att ge, utan skatter, redovisningar, folkbokförningar osv....

Två mycket minnesvärda saker hände våran sista natt på savannen.

1: Efter vi satt upp tälten uppe på kanten av Ngorongoro-kratern blev det ett väldans liv ute vid vattentanken. Vi gick ut och skulle se vad som stod på och får se en stor elefant som står med snabeln nere i vattentanken som finns där. Han hade knölat in sig mellan jeeparna som stod på parkeringen där och drack förnöjt sitt vatten utan att direkt bry sig om oss som stod bredvid med hakan nere vid fotknölarna. Det visade sig att denna elefanten är visst ett återkommande fenomen just på den campingen. Den är för lat för att leta sig annat vatten och kommer och suger i sig turisternas istället.
2: Vi hade gått och lagt oss för att sova när jag kommer på att det är lika bra att gå och pinka en sista gång så jag skulle slippa gå upp mitt i natten för att uträtta mina behov. Det är ungefär 300 meter till toaletterna och när jag gick in i tältet var det så månljust att jag inte tyckte jag behövde ta med mig en ficklampa. När jag kommit ungefär halvvägs till toaletten hör jag ett skrapande ljus alldeles vid sidan av mig. Månen har gått in bakom molnen så jag ser ingenting. jag börjar sjunga högt och klappa händerna frenetiskt, samtidigt som jag ökar farten. När jag kommer till ett tält som står alldeles intill toaletterna står en storögd engelsman som funderar om jag är otroligt modig eller otroligt dum i huvudet. Det visar sig att de har stått och studerat tre bufflar som befann sig på exakt det stället jag kom från, i ungefär en halvtimme och att vakten har gått runt där med ett osäkrat gevär. Han trodde att det var jag som skrämt bort dem därifrån... Hjärtat pumpade bra i säkert en timme efter händelsen och när jag gick tillbaka till tältet hade jag ett glödande vedträ i högsta hugg! Bufflar är tydligen inga djur som man vill befinna sig alltför nära har jag fått förklarat för mig. Så nära döden tror jag aldrig att jag har varit.
Jag blev också utsedd till Serengetis hjälte. Vi hade kört runt i en timmes tid utan att ha sett ett enda djur och uppgivenheten hade nästan nått sin kulmen. Jag satt ner i jeepen och spanade ut genom repiga, smutsiga fönster och konstaterade att Serengeti var överreklamerat å det grövsta. Helt plötsligt får jag för mig att i ett träd, långt, långt bort låg det något. djur-aktigt. Jag sa till Simbo att backa tillbaka så jag kunde kolla upp vad det var frågan om. Efter att Simbo i princip dumförklarat mig tar jag ett kort med mitt långobjektiv på kameran ställt ut till max, zoomar in det fullt i kameran ser vi att det ÄR verkligen en leopard - som jag trodde. Simbo ropar dit resten av bilarna som befinner sig i Serengeti och till slut blir leoparden för störd, så han hoppar ner och går rakt emot oss. Vi fick se den riktigt nära - allt tack vare yours truly!! Hurra för mig!
Summeringen av hela safarit blev MVG. Totalt fick vi se drygt 60 olika djurarter. Noshörningen såg vi bara på långt håll tyvärr, också tack vare mig, men resten av alla djur fick vi se på riktigt nära håll. Till och med en serval som hörs vara höjden av tur att få ögonen på. Ett hanlejon lyckades vi inte heller se, men däremot en hop lejonbebisar vilket var ett så gott tröstpris som något. Att åka på safari rekommenderar jag varmt! Särskilt i Tanzania för där är vattentillgången jämn och stabil till skillnad från i Kenya och djuren letar sig dit det finns vatten. Det var i alla fall det dem sa till mig. Det kanske bara är ett trick för att få fler turister, vem vet. Jag vet i alla fall att jag är kär. I Tanzania.

Serval - ett mindre kattdjur som tydligen är ganska ovanligt att få se.