Resedagbok Kilkenny 2013
Efter Springsteens fantastiska show på Wembley så kände jag att det fick liksom bara inte vara över... Jag tittade på turnéschemat som visade de återstående spelningarna i Europa och tänkte att det vore väl inte fel att besöka Irland en helg och se de två sista showerna i lilla Kilkenny.Jag frågade runt lite bland vännerna och det fanns ett visst intresse av att åka så när jag hittade flygbiljetter till ett hyfsat pris så bokade jag..men ingen av vännerna. Äh, jag är ju van att leka ensam så det var bara att gå all in.
Konsertbiljetter gick förvånansvärt enkelt att fixa, trots att det var utsålt. Jag lyckades titta in på Ticketmasters hemsida precis de dagar som de släppte nya extrabiljetter. Boendet var däremot svårt att ordna. Kilkenny är en stad med ca 20 000 invånare som är känd för sina medeltida byggnader. Att 30 000 Springsteen-fans behövde någonstans att bo gjorde det inte lätt för mig men till sist så hittade jag ett hotell för första natten. De andra två nätterna kom jag att spendera på en inomhuscamping... Mer om det i dagboken....
Jag lyckades pricka in ett fantastiskt väder så jag njöt verkligen under helgen då jag gick runt i den lilla staden som verkligen bjud upp till Bruce-party. Alla barer och affärer var pyntade med USA-flaggor och bilder på Springsteen. När man stod på bron över floden Nore som rinner genom staden så kunde man på ena sidan se det vackra Kilkenny Castle och på den andra sidan en bar vackert pyntad med en gigantisk Springsteen-gitarr på taket. Kändes ju som om man hade kommit till himlen med tusentals andra fans :)
Konserterna var såklart hur bra som helst och jag träffade som så många gånger förr fantastiska människor som jag numera har kontakt med på Twitter och Facebook. Jag ångrar inte en sekund att jag åkte ensam, kom hem med ny energi och många nya härliga bekantskaper :)
Dagbok:
26/7:
04.45 gick bussen från Enköping till Arlanda. När vi satt oss i flygplanet så blev det naturligtvis en timme försenat på grund av att en dam saknades. Det händer nästan alltid något när jag ska flyga...Men till sist så kom jag fram till Irland och tog en buss till tågstationen Heuston inne i Dublin. 2009 var jag i Dublin och såg U2 på hemmaplan så det var många minnen som kom tillbaka då bussen åkte igenom staden. Från Heuston tog jag tåget till Kilkenny, en resa på ca 1,5 timme. Eftersom jag ville ha en bra plats på konserten så gick jag direkt till arenan för att få ett nummer i kön. Jag fick 276 ritat med tusch på handen och kunde nöjt knalla ner på stan och mot hotellet, nästa upprop i kön var om två timmar.
Svettig checkade jag in på Greensbridge House, ett litet mysigt hotell där jag hade det lyxigt med ett eget dubbelrum. Klockan 17 var det dags för upprop i kön utanför arenan. Några hundra fans befann sig på plats och efter att man hade blivit avprickad så fanns det gott om tid för sightseeing då nästa upprop inte var förrän klockan 22. Kilkenny visade sig verkligen från sin bästa sida. Klarblå himmel, mysiga barer överallt, restauranger längs floden, butiksfönster pyntade med Springsteen-saker och så Kilkenny Castle som syntes som en filmkuliss. Jag gick verkligen bara runt och njöt tills hungern satte in och det blev middag på St. Kieran´s street. Klockan 22 var det dags igen för upprop och i solnedgången utanför Nowlan Park fanns det gott om fans. Vi blev avprickade och sedan fick vi information om hur lördagens schema såg ut, 09.30 skulle vi vara på plats i kön. Eftersom jag skulle byta boende under förmiddagen kommande dag så var jag lite orolig över om jag skulle lyckas med det och samtidigt kunna vara på uppropet 09.30.
Det fanns ju inget jag kunde göra åt saken under kvällen så det var bara att knalla in på några av barerna i staden och njuta av livemusik samt prata med ortsbefolkningen som tyckte det var väldigt roligt med trevliga Bruce-fans som hade invaderat staden från olika delar av världen.
27/7:
Nu var det dags att checka in på en camping inomhus med 200 tält uppsatta i en idrottshall...med två meters mellanrum...90€/natt. Det var ett hemskt ställe. Små tält, högljutt såklart, toaletter som stank värre än Hultsfredsfestivalen och små duschar i en trailer ute på parkeringen. Jag bodde billigare i mitt hotellrum natten innan.... Jag hade beställt taxi för att ta mig till arenan och uppropet men taxin dök aldrig upp. Klockan gick och jag blev mer och mer stressad eftersom jag inte ville förlora min plats i kön nu när jag hade ett så bra nummer. Till sist hittade jag Maurice, en äldre man som absolut kunde tänka sig att köra mig till arenan. Glad hoppade jag in i hans bil bara för att upptäck att jag hade satt mig på höger sida...framför ratten... Maurice och jag bytte plats och en stund senare så var jag framme vid Nowlan Park, i tid.
Jag kände igen flera personer i kön från andra konserter med Bruce. Vid lunch släpptes vi in på arenan och jag fick plats längst fram i piten nedanför Roy Bittans piano. Jag hamnade bredvid en jättetrevlig familj från Wales och tack vare dem så gick dagen fort och vi blev goda vänner.
Min Springsteen-autograf på armen var såklart populär bland fansen på plats. Helgen var en festival som hette Wrecking ball weekender och under lördagens eftermiddag så spelade Josh Ritter, Damien Dempsey och Glen Hansard. Den sistnämnde var riktigt bra och han gästspelade senare under kvällen med Bruce.
Klockan 19.30 så var det äntligen dags för Bruce Springsteen & The E Street Band :)
Efter inledande This little light of mine så började det stora partyt! I en följd kom Badlands, Out in the street och önskelåtarna Shake samt Sweet soul music, de två senaste var turnépremiärer.
Till publikens stor jubel så valde Bruce att spela hela albumet Born in the USA från start till slut. Som första extranummer gjorde han en magisk version av Drive all night tillsammans med Glen Hansard, många tårar föll där på Nowlan Park. Jag var så glad över att få stå längst fram och när hela bandet lämnat scenen fter sista låten så stannade Bruce kvar och framförde en akustisk version av Thunder road, en av mina absoluta favoritlåtar, vilket slut på konserten!
Jag gick ut till den nya kön för söndagens avslutade show och fick nummer 542, sedan gick jag ner på stan och njöt av folkvimlet. Inne på en bar så hittade jag en pianist som körde Springsteenlåtar och det var inte balladerna han plinkade fram. Det var de mest rockiga versionerna av Bruce bästa låtar och det var en allsång som jag aldrig kommer glömma, himmelriket för ett fan :) När jag till sist kom tillbaka till campingen så var det ett himla liv och polisen var på plats för att avhysa ett gäng som inte kunde respektera att det skulle vara tyst på natten. Jag sov så usel, så uselt...
28/7:
Jag var helt slut efter en natt med väldigt dålig sömn så jag struntade i förmiddagens roll call vid arenan och åkte upp till Nowlan Park vid lunch istället. Det blev bra för jag fick armband till piten längst fram ändå och då jag hade beslutat mig för att inte stå längst fram så kunde jag ta en lugn dag och mingla runt. Träffade mina nya vänner från Wales igen och senare under dagen så hittade jag Mari från Norge, en tjej som jag hade haft kontakt med sedan konserten på Wembley. Vi hade hållit kontakten på Twitter och vi ställde oss längst bak i the pit tillsammans med andra Bruce-fans som finns på Twitter. Söndagens artister var Delorentes, LAPD och Imelda May.
Mari hade gjort en stor önskeskylt med låten Tougher than the rest och eftersom vi ville ge önskningen en chans under konserten så gick vi fram till scenen på ena sidan strax innan showen och där träffade jag Roberto från Italien med familj. Vi har träffats flera gånger under åren så det var kul att ännu en gång ses på en show. De hade träffat Bruce på hans hotell tidigare på dagen eftersom de lärt känna honom under alla dessa år . Där framme fanns även en legend som jag stod bredvid på Giants Stadium i New Jersey 2009, den gamle NBA-coachen Pat Riley.
Konserten inleddes precis som kvällen innan med This little light of mine och följdes sedan av en av mina favoriter My love will not let you down. Badlands och We take care of our own fullbordade en grym inledning som fick hela Nowlan Park att koka. Mari höll upp sitt fina plakat men Bruce tog tyvärr inte skylten så vi gick tillbaka till bakre delen av piten där våra vänner stod. Bakom oss i fållan mellan två kravallstaket hoppade Glen Hansard omkring i Bruce-lycka :) Efter fyra stycken önskelåtar som Bruce dedikerade till olika vänner och fans så var det dags att delge publiken kvällens val av album som skulle framföras live, och det var Born to run. Alla visste direkt att det skulle komma en magisk version av Jungleland. Där, som så många gånger förr, såg man många ansikten där tårar rann längs kinderna.
Själv fick jag tårar i ögonen under Bobby Jean, en sån vacker sång, och sedan kom de igen under Dancing in the dark. Jag älskar den låten live, då plockar alltid Bruce upp fans på scenen som får dansa med bandet eller spela gitarr på scenen. Det är så härligt att se hur han uppfyller fansens drömmar och den här gången fick en liten italiensk kille behålla gitarren efter låten, hans förvånade ansiktsuttryck glömmer vi aldrig.
När bandet tackade för sig så höll Bruce ett långt tacktal och avslutade det med -We´ll be back again and again and again. Bandet lämnade sedan scenen och Bruce avslutade ensam med This hard land akustiskt.
Efteråt förenade vi oss i en stor gruppkram och flera av vännerna grät eftersom det var slutet på en fantastisk turné.
Det är ju så många upplevelser runtomkring showerna, och alla dessa människor man lär känna, det är tråkigt när det är över, men jag är glad att jag var en del av det :) Sakta rörde vi oss ner genom byn och stannade till vid en bar där vi beställde drycker och sedan stod vi utanför på gatan och pratade om allt vi varit med om samtidigt som vi omgärdades av Springsteen-musik från alla olika uteställen.
Till sist skiljdes vi åt och jag och Mari åkte ut till den hemska campingen där våra hemska tält väntade.
29/7:
Hemfärd med tåg till Dublin och sedan flyg hem till Sverige. På bussen hem till Enköping från Arlanda så sa två killar till mig att de hade sett mig på storbildsskärmen under den första konserten i Kilkenny, lustigt :)
Det var en helt underbar helg i en mysig småstad, i vackert väder, med trevligt sällskap och grymt bra musik. Jag reste dit ensam men kom hem med många nya vänner :)
Konsertbiljetter gick förvånansvärt enkelt att fixa, trots att det var utsålt. Jag lyckades titta in på Ticketmasters hemsida precis de dagar som de släppte nya extrabiljetter. Boendet var däremot svårt att ordna. Kilkenny är en stad med ca 20 000 invånare som är känd för sina medeltida byggnader. Att 30 000 Springsteen-fans behövde någonstans att bo gjorde det inte lätt för mig men till sist så hittade jag ett hotell för första natten. De andra två nätterna kom jag att spendera på en inomhuscamping... Mer om det i dagboken....
Jag lyckades pricka in ett fantastiskt väder så jag njöt verkligen under helgen då jag gick runt i den lilla staden som verkligen bjud upp till Bruce-party. Alla barer och affärer var pyntade med USA-flaggor och bilder på Springsteen. När man stod på bron över floden Nore som rinner genom staden så kunde man på ena sidan se det vackra Kilkenny Castle och på den andra sidan en bar vackert pyntad med en gigantisk Springsteen-gitarr på taket. Kändes ju som om man hade kommit till himlen med tusentals andra fans :)
Konserterna var såklart hur bra som helst och jag träffade som så många gånger förr fantastiska människor som jag numera har kontakt med på Twitter och Facebook. Jag ångrar inte en sekund att jag åkte ensam, kom hem med ny energi och många nya härliga bekantskaper :)
Dagbok:
26/7:
04.45 gick bussen från Enköping till Arlanda. När vi satt oss i flygplanet så blev det naturligtvis en timme försenat på grund av att en dam saknades. Det händer nästan alltid något när jag ska flyga...Men till sist så kom jag fram till Irland och tog en buss till tågstationen Heuston inne i Dublin. 2009 var jag i Dublin och såg U2 på hemmaplan så det var många minnen som kom tillbaka då bussen åkte igenom staden. Från Heuston tog jag tåget till Kilkenny, en resa på ca 1,5 timme. Eftersom jag ville ha en bra plats på konserten så gick jag direkt till arenan för att få ett nummer i kön. Jag fick 276 ritat med tusch på handen och kunde nöjt knalla ner på stan och mot hotellet, nästa upprop i kön var om två timmar.
Svettig checkade jag in på Greensbridge House, ett litet mysigt hotell där jag hade det lyxigt med ett eget dubbelrum. Klockan 17 var det dags för upprop i kön utanför arenan. Några hundra fans befann sig på plats och efter att man hade blivit avprickad så fanns det gott om tid för sightseeing då nästa upprop inte var förrän klockan 22. Kilkenny visade sig verkligen från sin bästa sida. Klarblå himmel, mysiga barer överallt, restauranger längs floden, butiksfönster pyntade med Springsteen-saker och så Kilkenny Castle som syntes som en filmkuliss. Jag gick verkligen bara runt och njöt tills hungern satte in och det blev middag på St. Kieran´s street. Klockan 22 var det dags igen för upprop och i solnedgången utanför Nowlan Park fanns det gott om fans. Vi blev avprickade och sedan fick vi information om hur lördagens schema såg ut, 09.30 skulle vi vara på plats i kön. Eftersom jag skulle byta boende under förmiddagen kommande dag så var jag lite orolig över om jag skulle lyckas med det och samtidigt kunna vara på uppropet 09.30.
Det fanns ju inget jag kunde göra åt saken under kvällen så det var bara att knalla in på några av barerna i staden och njuta av livemusik samt prata med ortsbefolkningen som tyckte det var väldigt roligt med trevliga Bruce-fans som hade invaderat staden från olika delar av världen.
27/7:
Nu var det dags att checka in på en camping inomhus med 200 tält uppsatta i en idrottshall...med två meters mellanrum...90€/natt. Det var ett hemskt ställe. Små tält, högljutt såklart, toaletter som stank värre än Hultsfredsfestivalen och små duschar i en trailer ute på parkeringen. Jag bodde billigare i mitt hotellrum natten innan.... Jag hade beställt taxi för att ta mig till arenan och uppropet men taxin dök aldrig upp. Klockan gick och jag blev mer och mer stressad eftersom jag inte ville förlora min plats i kön nu när jag hade ett så bra nummer. Till sist hittade jag Maurice, en äldre man som absolut kunde tänka sig att köra mig till arenan. Glad hoppade jag in i hans bil bara för att upptäck att jag hade satt mig på höger sida...framför ratten... Maurice och jag bytte plats och en stund senare så var jag framme vid Nowlan Park, i tid.
Jag kände igen flera personer i kön från andra konserter med Bruce. Vid lunch släpptes vi in på arenan och jag fick plats längst fram i piten nedanför Roy Bittans piano. Jag hamnade bredvid en jättetrevlig familj från Wales och tack vare dem så gick dagen fort och vi blev goda vänner.
Min Springsteen-autograf på armen var såklart populär bland fansen på plats. Helgen var en festival som hette Wrecking ball weekender och under lördagens eftermiddag så spelade Josh Ritter, Damien Dempsey och Glen Hansard. Den sistnämnde var riktigt bra och han gästspelade senare under kvällen med Bruce.
Klockan 19.30 så var det äntligen dags för Bruce Springsteen & The E Street Band :)
Efter inledande This little light of mine så började det stora partyt! I en följd kom Badlands, Out in the street och önskelåtarna Shake samt Sweet soul music, de två senaste var turnépremiärer.
Till publikens stor jubel så valde Bruce att spela hela albumet Born in the USA från start till slut. Som första extranummer gjorde han en magisk version av Drive all night tillsammans med Glen Hansard, många tårar föll där på Nowlan Park. Jag var så glad över att få stå längst fram och när hela bandet lämnat scenen fter sista låten så stannade Bruce kvar och framförde en akustisk version av Thunder road, en av mina absoluta favoritlåtar, vilket slut på konserten!
Jag gick ut till den nya kön för söndagens avslutade show och fick nummer 542, sedan gick jag ner på stan och njöt av folkvimlet. Inne på en bar så hittade jag en pianist som körde Springsteenlåtar och det var inte balladerna han plinkade fram. Det var de mest rockiga versionerna av Bruce bästa låtar och det var en allsång som jag aldrig kommer glömma, himmelriket för ett fan :) När jag till sist kom tillbaka till campingen så var det ett himla liv och polisen var på plats för att avhysa ett gäng som inte kunde respektera att det skulle vara tyst på natten. Jag sov så usel, så uselt...
28/7:
Jag var helt slut efter en natt med väldigt dålig sömn så jag struntade i förmiddagens roll call vid arenan och åkte upp till Nowlan Park vid lunch istället. Det blev bra för jag fick armband till piten längst fram ändå och då jag hade beslutat mig för att inte stå längst fram så kunde jag ta en lugn dag och mingla runt. Träffade mina nya vänner från Wales igen och senare under dagen så hittade jag Mari från Norge, en tjej som jag hade haft kontakt med sedan konserten på Wembley. Vi hade hållit kontakten på Twitter och vi ställde oss längst bak i the pit tillsammans med andra Bruce-fans som finns på Twitter. Söndagens artister var Delorentes, LAPD och Imelda May.
Mari hade gjort en stor önskeskylt med låten Tougher than the rest och eftersom vi ville ge önskningen en chans under konserten så gick vi fram till scenen på ena sidan strax innan showen och där träffade jag Roberto från Italien med familj. Vi har träffats flera gånger under åren så det var kul att ännu en gång ses på en show. De hade träffat Bruce på hans hotell tidigare på dagen eftersom de lärt känna honom under alla dessa år . Där framme fanns även en legend som jag stod bredvid på Giants Stadium i New Jersey 2009, den gamle NBA-coachen Pat Riley.
Konserten inleddes precis som kvällen innan med This little light of mine och följdes sedan av en av mina favoriter My love will not let you down. Badlands och We take care of our own fullbordade en grym inledning som fick hela Nowlan Park att koka. Mari höll upp sitt fina plakat men Bruce tog tyvärr inte skylten så vi gick tillbaka till bakre delen av piten där våra vänner stod. Bakom oss i fållan mellan två kravallstaket hoppade Glen Hansard omkring i Bruce-lycka :) Efter fyra stycken önskelåtar som Bruce dedikerade till olika vänner och fans så var det dags att delge publiken kvällens val av album som skulle framföras live, och det var Born to run. Alla visste direkt att det skulle komma en magisk version av Jungleland. Där, som så många gånger förr, såg man många ansikten där tårar rann längs kinderna.
Själv fick jag tårar i ögonen under Bobby Jean, en sån vacker sång, och sedan kom de igen under Dancing in the dark. Jag älskar den låten live, då plockar alltid Bruce upp fans på scenen som får dansa med bandet eller spela gitarr på scenen. Det är så härligt att se hur han uppfyller fansens drömmar och den här gången fick en liten italiensk kille behålla gitarren efter låten, hans förvånade ansiktsuttryck glömmer vi aldrig.
När bandet tackade för sig så höll Bruce ett långt tacktal och avslutade det med -We´ll be back again and again and again. Bandet lämnade sedan scenen och Bruce avslutade ensam med This hard land akustiskt.
Efteråt förenade vi oss i en stor gruppkram och flera av vännerna grät eftersom det var slutet på en fantastisk turné.
Det är ju så många upplevelser runtomkring showerna, och alla dessa människor man lär känna, det är tråkigt när det är över, men jag är glad att jag var en del av det :) Sakta rörde vi oss ner genom byn och stannade till vid en bar där vi beställde drycker och sedan stod vi utanför på gatan och pratade om allt vi varit med om samtidigt som vi omgärdades av Springsteen-musik från alla olika uteställen.
Till sist skiljdes vi åt och jag och Mari åkte ut till den hemska campingen där våra hemska tält väntade.
29/7:
Hemfärd med tåg till Dublin och sedan flyg hem till Sverige. På bussen hem till Enköping från Arlanda så sa två killar till mig att de hade sett mig på storbildsskärmen under den första konserten i Kilkenny, lustigt :)
Det var en helt underbar helg i en mysig småstad, i vackert väder, med trevligt sällskap och grymt bra musik. Jag reste dit ensam men kom hem med många nya vänner :)
Skriv kommentar
Visa alla
Senaste inläggen
Vinter-OS 2018 6 år sedan |
Min topp 5 - Rio de Janeiro 6 år sedan |
Las Vegas 2017 7 år sedan |
Kraków 2017, Fotbolls-EM, Saltgruvan och Auschwitz 7 år sedan |
Gambia / Senegal 2017 7 år sedan |