Var var vi nu någonstans? Jo, jag skulle fortsätta berätta om vår första resa till det förlovade landet USA.
Vi begav oss till flygplatsen och kom med vårt plan, som nästan avgick i . Äntligen var vi på väg! Barnen var förväntansfulla och det kändes riktigt bra.

Vår resa var upplagd så att vi skulle resa från Kastrup till Paris och sen vidare direkt till San Francisco. Vi anlände till Paris lite senare än planerat och so far so god. Väl där var det dax att förflytta oss flera terminaler bort för att komma till vår treminal. Det var inte lätt kan jag säga. Vi hade en och en halv timme på oss när vi landat. Vi begav oss genast iväg med raska fötter och barnen hängde som svansar efter oss.Skynda, skynda!

Med andan i halsen kom vi fram till första stoppet "väsk och kroppskontrollen". Det hade ju gått ganska smidigt att ta sig dit och vi hade rätt god marginal, tyckte vi. Men vid närmre titt på hur kön dit såg ut, så insåg vi att det inte skulle gå så bra. Vi tog oss förbi alla, som tittade på oss med mörka ögon, och min man frågade personalen ,på klingande franska , hur vi skulle gå tillväga för att hinna med vårt plan. De sa att vi fick gå före alla andra och det var med jubel som vi gjorde det (Ja, jubel från oss alltså, inte från de i kön).

Glada i hågen fortsatte vi vår färd mot nästa stopp, passkontrollen. Vi hade ju gått om tid nu. Men våra glada sinnen förmörkades igen så snart vi såg kön till passkontrollen. Om första kön var lång, så var det inget mot denna kön.
Men vana resenärer som vi ju nu var, så tog vi oss förbi kön igen och fram till personalen för att berätta vårt dilemma.
Även här fick vi komma före.
Nu kände vi oss riktigt säkra på att allt var "hemma".
Vi tog reda på var vår gate var och fick veta att det var en liten bit. Antingen kund evi gå ca. 20 minuter, eller så kunde vi ta bussen, men det skulle ungefär ta lika lång tid, sa de.
All glädje rann av oss. Vi hade nämligen inte den tiden på oss, men kämpar som vi är, började vi halvspringa ditåt. Barnen var helt slut, men kämpade på ändå. (De var 10 och 8 år då).

Efter 15 minuter hade vi äntligen tagit oss fram till vår gate och det var några minuter kvar til planet skulle gå. Vi sprang fram till den söta fransyskan som stod där. Vi var helt slut, men lyckliga att ha hunnit fram.
Hon tittade på oss med stora ögon och sa: -Yuu misst dö plan!
Det tog lite tid för oss innan våra hjärnor hade registrerat vad hon sa.
- No, we are here in time! sa vi.
- No, yuu jast misst dö bus to dö plan!
Jag översätter: -Ni missade precis bussen som skulle ta er ut till flygplanet!.
De hade alltså en buss som körde alla ut till planet och den sista hade gått. Fan, fan, fan.
Det var alltså bara att ställa sig i nästa kö till info. desk. Väl i den kön, kom det flera andra människor från Frankrike, Sverige och USA, som också hade missat planet. Vi var totalt tio stycken stackare, som alla hade haft för kort anslutningstid mellen planen. Det hade inte funnits en chans i världen att vi skulle hunnit.

Det slutade med att de lyckades boka in oss på ett plan några timmar senare till Los Angeles i stället med anslutning till San Francisco. Väl på planet fick vi inte ens sitta tillsammans utan två och två på olika ställen. Men i gengäld satt vi och vrålade över huvudena på alla för att kunna kominucera med varandra.
Min käre make lyckades under färden sträcka mig ett paket och önska mig gratulationer på vår bröllopsdag. Det var riktigt romantiskt!!!?!

Fortsättning följer...
Hej så länge!