När man åker förbi en kåkstad för första gången blir man berörd av hur livsförhållandena kan se ut för en del människor. Man blir speciellt berörd när man kan titta åt andra hållet och se en fin välbyggd stad, man tänker ”hur kan kontrasterna vara så stora?”. Man ser alltså tydliga spår av apartheid överallt. Demokratin verkar inte fungera så bra som jag först trodde. Gjorde all denna plötsliga insikt mig illa berörd? Faktiskt inte. De människor jag träffat har lärt mig att lyckan i livet inte har att göra med hur mycket pengar man har, inte i vilket hus man bor och inte vilken status man har. De människor jag träffade som bodde i ett plåtskjul hade inga planer på att flytta. Var skulle de flytta? In till den vita staden? Nej. Man har sin släkt och sina vänner i kåkstaden och man känner sig trygg där. Eleverna jag undervisade i kåkstaden Lingelihle lärde mig otroligt mycket. Deras öppenhet och glädje glömmer jag aldrig. Deras planer och drömmar om framtiden var stora, jag hoppas de håller fast vid sina drömmar och att de aldrig förlorar glädjen.