Här är en skridskoblogg till. Kanske inte riktigt med det innehåll jag tänkt mig då jag åkte hemifrån i förmiddags.

Jag tänkte åka på den, för närvarande, bästa biten av Vikingarännetbanan. Enligt de israpporter från gårdagen, som jag läst skulle isen vara bäst mellan Hässelby och "sta´n".

Jag tog min fullständiga utrustning och tog T-banan ut till Hässelby Strand. Jag hade inte avtalat om skridskosällskap med någon. Jag är mycket väl medveten om att man inte ska vara ute på isen ensam men jag var denna dag, med solsken och förväntad medvind från nordväst, övertygad om att denna plogade ränna skulle vara full av andra skridskoåkare.

Redan på T-banan slog jag mig i slang med en "kille" som skulle åka med Friluftsfrämjandet i Huddinge, samma väg som jag tänkt mig. Det är inte första gången jag upplevt detta med den gemeskap som uppstår mellan skridskoåkare omedelbart man ses bara för att man har samma typ av utrustning med sig. Vi pratade skridskoerfarenheter hela vägen till Hässelby, 40 minuter.

Framme vid Hässelby Strand steg vi av tåget och gick ner till Mälarens strand på den sida av värmeverket som vetter in mot Stockholm. Jag ordande min utrustning. På med isdubbar och knäskydd, ryggsäck och skridskor och gav mig sedan ut på den ganska blanka isen som löpte in mot stan som en blänkande orm i motljuset.

Jag gillar egentligen inte att åka skridsko på plogad bana. Dels så går upplevelsen av äventyr helt förlorad, dels så är risken för fall oerhört mycket större än då man åker på öppna snöfria ytor. Risken för besvärliga och farliga sprickor är mycket stor på plogade banor. Detta beror på de spänningar som uppstår mellan den tjockare isen på den plogade banan och den omgivande isen som oftast på grund av snön är betydligt tunnare.

Mina farhågor besannades ganska snart. Redan strax före Nockebybron körde jag omkull rejält på grund av att jag för ett ögonblick inte var tillräckligt uppmärksam på isen. Min ouppmärksamhet berodde på att jag spanade bort mot Drottningholm för att se om man kunde se slottet från den plats jag befann mig på. Tänkte att det kunde vara en bild att foga till min tilltänkta Glidarblogg.

Att falla på is då man är nästan 67 år blir inget graciöst och vackert fall som dem man kan se då man tittar på konståkning. Nej jag fladddrade nog ganska ordentligt med armar och ben och jag kände hur det högg till kraftigt i mitt vänstra lår innan jag låg där på isen.

Ett skridskoåkande par som såg mitt fall stannade och hjälpte mig upp. Jag kände att det gjorde rejält ont då jag försökte stödja på vänster ben. Jag stakade mig in till en närbelägen brygga och beslutade att ta en kopp kaffe och medhavda saffransbullar medan jag begrundade mitt öde.

Jag satt där i och njöt av kaffet och hustruns goda bullar. Lyssnade på trafiken på Nockebybron och njöt av solen som faktiskt kändes lite varm fast det bara är en av de allra sista dagarna januari. Jag funderade på hur jag skulle fortsätta min utflykt. Det första alternativet var att avbryta färden och gå upp vid Nockeby och ta en buss till Brommaplan och tunnelbanan. Det är dock ganska brant just vid Nockebybron och säkerligen inte speciellt lätt att ta sig upp till vägen då man har ett skadat ben.

Jag satt där och, via min mobiltelefon, beskrev min belägenhet för vänner och vänners vänner på Facebook, som eventuellt ville läsa. Lite "cybermedlidande" kunde ju inte skada då man har rejält ont.

När jag svalt den sista bullbiten och packat ner sittunderlaget i ryggsäcken beslutade jag trots allt att försöka staka mig vidare. Man kan ju stå med fötterna parallellt och staka med pikarna. Jag tänkte att det längre fram faatiskt finns bättre ställen att ta i land på än just vid Nockeby. Envis som en röd gris , brukad min pappa säga.

Jag upptäckte att det gick riktigt bra att staka sig fram och då isen var riktigt slät gick det dessutom att ta riktiga skär, om än något trevande sådana. Snart började jag urskilja bebyggelsen i Hägersten på andra sidan vattnet och då var jag strax framme så att jag kunde runda udden vi Ålsten. Nu hade jag Solviksbadet till vänster och såg Stora Essingen framför mig. Snett till höger såg jag bebyggelsen vi Ekensberg (Gröndal) där jag växte upp. Nu var det ju inte långt kvar till mitt planerade slutmål vid Alvik.

Strax innan den plogade banan slutade framme vid båtrännan som ändå skulle sätta stopp för vidare färd in mot stan avvek jag från isen. Jag tog av skridskorna och stapplade upp till Tvärbanan. Åkte tvärbana till Årstaberg och sedan pendeltåg till Stockholm Södra. Det är kortast promenad hem därifrån jämfört med om jag tagit tunnelbanan.

Det var nämligen betydligt besvärligare att gå än att åka skridsko med den skada jag ådragit mig.

Två skridskoutflykter efter varandra, som resulterar i fall på isen kan få en att undra om man verkligen ska fortsätta med det här skridskoåkandet. Kanske ska det här få vara den sista glidarbloggen?

Men så här års finns det inget som för mig har sådan dragningskraft som isen.