Reportage Australien
Under inspelningen av Expedition Robinson 2001 fick jag veta, några dagar innan slutet, att jag skulle bli utröstad. Jag kunde inte påverka skeendet, så jag solade och funderade i stället. Det blev inte ”cykelpedal” men ”robinsonhatt”. Jag kom på att min hatt skulle vara med i 14x3 TV-sändningar + alla trailers. Jag sade till de andra att när jag kommer hem skall jag fixa ensamrätten på min hatt i Sverige. Det gjorde jag också. Det blev en större succé än jag vågat drömma om.
Efter ett succeår med ”Robinsonhatten” ville vi komplettera utbudet med några fler produkter. Vi beslöt att göra en affärsresa till Australien. Ett av syftena var att dokumentera tillverkningen av våra hattar, det andra att hitta fler samarbetspartner och det tredje att koppla av från den svenska vintern. Vi startade hemifrån den 11 december och var framme i Darwin tidigt den 13:de. Vi använde den första dagen i den för tillfället mycket heta och soliga staden till att besöka olika affärer och diskutera olika produkter. Vi hittade en intressant kollektion av olika saker att förvara grejer i ute i bushen. Vi besökte Kakadu nationalpark och området där Crocodile Dundee spelades in. Massor med aboriginerkonst på klipporna i bergen, saltvattenskrokodiler, fåglar och kängurur. En ung dam hade just blivit dödad av en krokodil i East Alligator River där vi gjorde en båttur. Ett ungt par, han från Bali och hon från Darwin, hade kvällen innan vi åkte ut till Kakadu blivit attackerade av en saltvattenskrokodil på en gata i Darwin i närheten av en djurpark. Dom hann undan! Färden gick efter ett par dagar vidare med flyg till Cairns och därifrån 18 mil norrut till Daintree Rainforest och Stora Barriärrevet. Två världsarvsområden som möts vid stranden av Stilla havet. Det blev ett återseende av robinsonmiljön med en taggig och snårig djungel med enbart giftiga frukter och här -även ormar. Vi bodde i en liten bungalow mitt i djungeln med grönskan som en vägg runt huset. Delar av väggarna var enbart myggnät, så vi somnade och vaknade till djungelns olika ljud. Jättespindeln på toan höll på att skrämma livet av Maj-Lis, men en rejäl smäll med skon så blev det lugnt. (Det var inte Maj-Lis som fick smällen). En jeepsafari i Daintree Rainforest, under sakkunnig ledning av en tysk som förälskat sig i miljön och bosatt sig mitt i djungeln, gav nya kunskaper även till mig. Ett ställe där man kunde tänka sig att ta ett dopp visade sig innehålla både krokodiler och några fiskar som slet sönder allt man kastade i åt dem på nolltid. Snorklingen på revet var en oförglömlig upplevelse. En heldag av färger, sol och hav. Denna utflykt var enbart för nöjes skull. Åter till Cairns och vi tittade på australiensiska kängor, bälten i känguruläder, handväskor och plånböcker i samma materiel.
Vi fick en del broschyrer och adresser att kontakta vid hemkomsten. Efter en tropisk kväll i Cairns gick färden till Mac Kay. En stad som lever mycket av sockerrörsodling. Här fanns också en hel del av tänkbara produkter att botanisera bland. Här stannade vi dock bara ett dygn före avfärden till Brisbane. På flygplatsen blev jag tilltalad av en man ”Mr, Robinson, I presume? Det var en svensk familj, och vi utbytte erfarenheter med varandra och jag skrev autografer. Brisbane är en av Australiens finaste städer. Läget mellan Solkusten och Guldkusten samt frånvaron av boxjellyfishes (fruktansvärt giftiga) och saltvattenskrokodiler (fruktansvärt farliga) gör att man inte behöver riskera livhanken för att ta en simtur. Här fick vi också en del nya kontakter innan vi åkte upp mot Armidale i vår hyrbil. På vägen dit passerade vi vägens högsta punkt 1410 meter.
Varning för Koala här och där längs vägen. Maj-Lis såg en från bilen, men innan jag hunnit hitta ett ställe att köra av på och vi gått tillbaka var den borta.
Området heter New England och gör skäl för namnet. Öppet och grönt med mycket friströvande boskap. Bynamnen kommer från England eller Skottland. Från Armidale gjorde vi utflykter åt olika håll för att titta på hästprodukter. Priser och storlekar på grejerna gjorde att de inte är omedelbart intressanta, men för hästvänner finns mycket att välja på.
Den 30 december körde vi ner till Guldkusten och Surfers Paradise. Nyårsaftonen i Surfers Paradise blev ett minne för livet Två jättestora fyrverkerier, ca 100 000 människor ute på stan –unga som gamla. Inget bråk, minimalt med berusade och massor av ungdomar som kramade oss och önskade oss ”a Happy New Year”. Dom såg ut som om dom menade det och kysste Maj–Lis på kinden. Den 2 januari körde vi ned till Eleanora. Här bodde vi hos Roy Willis, tidigare ägare till Coastline Hats. Roy är en ivrig fiskare och vi hade mycket att prata om. Han har goda kontakter inom läderbranchen och vi fick många goda tips och råd. Vi fiskade också tillsammans.
Med Roy besökte vi tillverkningsplatsen i Burleigh Heads. Richard och Brenda från Durban i Sydafrika har köpt upp den största delen av företaget och driver det sedan ett år tillbaka. Vi fick en god inblick i hur hattarna tillverkas och jag fick göra en del av proceduren själv. I detta blygsamma utrymme jobbar sex personer och producerar 2 500 hattar i månaden. Hattarna säljs i hela Australien, i USA och i Europa. Vi är ensamma i Norden som återförsäljare och alla som vill börja sälja hattarna här måste gå via oss. Guldkusten med Surfers Paradise är inte helt riskfritt. Det finns hajar utanför badstränderna och en morgon hittades en halv människa på stranden. Mina skinnkläder väckte stort intresse var vi än befann oss. Människor kom fram och tog i byxorna och frågade var man kunde köpa dem.
Det blev tid över för sol och bad även om vi i mycket stor utsträckning ägnade oss åt affärsverksamhet. På planet hem hade vi en ung man från Sverige bakom oss. Han hälsade och sade ”visst är det ”Robinsonbjörn”? Både Maj-Lis och jag har blivit igenkända både på Arlanda och på planen mellan Sverige och Australien. Till och med på puben på flygplatsen i Singapore var det ett gäng som hejade på oss. Det är kul att vara ”Björn” med svenska folket. Vi har tittat på massor av olika australiensiska hattar under resan och gjort jämförelser med de vi säljer. Allt utföll till vår fördel. På våra ”Crocodile Hunter”-hattar är det äkta krokodiltänder och krokodilskinn. På de andra märkena var tänderna gjorda av ben och ”krokodilskinnet” var pressad kohud med krokodilmönster. Vi uppskattar att Richard och Brenda är kvalitetsmedvetna och betalar den extra skatt man måste betala för att få jobba med äkta varor. Vår hatt var den enda vi hittade som hade den design jag föll för sju år tillbaka.
Väl hemma den 7 januari möttes vi av Maj-Lis son, Rikard, som körde oss hem. Det var 27 grader kallt i Ängesträsk, så skillnaden mellan avfärd och hemkomst var ca 60 grader.
Nu hägrar mässorna och marknader runt om i landet. Vår firmabil, en RomaHome, är vårt hem under våra irrfärder. Vår verksamhet har sakta vridit från underhållning mot försäljning.
Vi säljer mycket via internet, http://www.singsong.se