Här följer en betraktelse av en episod i nordamerikas vildmark...
Självupplevd år 2002, nertecknad av mig. Thomas.

Allting var planerat in i minsta detalj, hur många kilon ris går det, hur många potatisar kan vi ta med?
Och för tusan bövlar, hur många öl per man och dag kan vi räkna med?
När jag förklarade att vi tyvärr är begränsade av vikt och volym pga av flygplanens lastkapacitet så satte jag gruppens val av njutningsmedel på hårda prov.
Att dessutom ”bara” få ta med max 23 kg per person i privat utrustning var ännu en nöt att knäcka.
Här ska fiskeutrustning, kläder, sovsäck, vadare osv. räknas med.
Någon tyckte att eftersom han var en riktig lättviktare så kunde han gott få ta med sig några extra kilo, typ så att alla inklusive sig själv vägde det samma!
Hur medlar man i denna situation?
Ska jag säga till grabben som väger 150 kg att han får åka utan grejor och helst naken, medan tunnisen ska plocka med 100 kg utrustning som han förmodligen klarar sig utan.
23 kilo gäller för alla oavsett egen vikt!
- Ok..?
Efter några timmars samvaro är alla överens.
Allt är toppen!

Tre veckor senare har allt ställts på ända.
Jag ska själv åka två dagar tidigare för att inventera föreningens förråd och eventuellt komplettera utrustning som farit illa av tidens tand.
Jag har fått reda på att gruppen innan haft problem som dom tyvärr inte kunnat råda över.
Gänget skulle plockas med båt den 12 september, men med anledning av terrorattacken den 11:e blev dom ovetandes om vad som hänt lämnade åt sitt öde i den nordamerikanska arkipelagen.
USA hade infört ett omedelbart förbud mot allt som flög, flöt eller på något annat sätt rörde sig fritt inom det amerikanska territoriet.
När olycksgruppen fem dagar senare blir upplockade med båt går allt med en rasande fart.
Tält och annan skrymmande utrustning lämnas kvar på plats för att vid ett senare tillfälle plockas ner i vårt förråd.
Ingen visste hur länge det skulle dröja innan nya förbud mot fri rörlighet skulle komma att införas.
Ett år och 25 timmars flygresa senare står jag med nyckeln i min hand för att (som jag tror) lasta fräscha grejor på min pickup och enkelt forsla dom till hamnen.
Redan innan dörren öppnats blir jag medveten om att det inte
står rätt till.

- Va f-n är det som stinker på detta sätt?
Min nyvunne danska vän som följt med för att hjälpa mej ryggar häftigt när dörren slås upp.
- Fii fooor sadan , naj o naj o naj…
Det är ingen vacker syn, tälten hänger som väl är på sina platser och har därmed inte ruttnat.
Det har däremot all den mat som vår amerikanska vän av någon outgrundlig anledning inte fått för sig att kasta.
En metare hade varit lycklig, maggoten hade gjort vilken driftig galning som helst till miljonär i dollar.
Oss gjorde dom bara illamående.
Grytor och stekpannor i rostfritt stål återhämtade sig efter 10 timmars blötläggning i hotellets badkar, allt annat fraktades med ilfart till första bästa container.
Om vi fick använda containern eller inte ”glömde” vi att ta reda på.
Nattens arbete i hotellrummet gick inte obemärkt förbi, eftersom vi bodde på hotellets enda våningen så var det fritt fram för folk att titta in.
Någon hade tydligen sett två halvnakna främlingar gå omkring iklädda gummihandskar i ett hotellrum i byn, dessutom så verkade dom dricka ofantliga mängder alkohol, allt detta i ett upplyst rum ut mot parkeringen.
Undrar vad dom trodde egentligen?
Något måste det ha varit! Sexuell aktivitet, mord, terrorverksamhet, knark…Who knows?
När vi mitt i vårt hårda rengöringsarbete kisar ut i nattens mörker så upptäcker vi en polisbil omgiven av ett antal personer som alla undrar vad i hela friden som pågår.
- This is the land of the free, mind your own f….g business. (skulle jag vilja ha sagt)
Istället vinkade jag glatt med min gummibeklädda hand, sen var det intresset över.
Polisen gled sakta förbi i sin bil, han blängde frenetiskt, men riktade strax sin uppmärksamhet på något av större intresse, hans kaklåda på instrumentpanelen kom kanske på glid?
Efter ett par hårda dygn i rengöringens och provianteringens tecken så satt vi nu äntligen i den båt som skulle ta oss till vår hotspot.
Vår amerikanska vän hade sett till så att allt stod där det skulle, gasolflaskor längst akterut och 300 Budweiser så nära honom så möjligt.
Totalt hade vi väl stuvat på sisådär 7-800 kg mat/dryck och utrustning, lägg sen till färskvatten för tio man i 15 dagar så får ni en rättvis bild av hur djupt båten låg i vattnet.
Att ha med alla tio personerna på en runda hade varit omöjligt, och med tanke på att priset per tur var 1250 $ så tyckte vi nog att vi gjorde rätt när det blev bestämt att resten av gruppen skulle flygas ut med vattenflyg dagen därpå.
Med sig från Anchorage skulle dom ha alla färskvaror, såsom kött och det grönsaker vi kommit överens om att inhandla.
Vi hade på båten tagit det tyngsta lasset om man utrycker det enkelt och kort.
Efter 1,5 timmas fantastisk båtresa började jag och min danska vän göra oss redo för att hoppa iland, på med vadare och regnjackan lättillgänglig.
Äntligen var vi framme, resten skulle ju bli ”en bit kaka” - eller som amerikanerna säger.
- A piece of cake!
- Jo tjena, vad fel man kan ha!
Det var lågt tidvatten när vi blev dumpade vid vår strand, detta innebar att vi fick bära vår nätta lilla utrustning något längre än vi tänkt från början.
Närmarebestämt 800 meter!
Den timmen vi trodde det skulle ta att kånka, blev till tio.
Helt utmattade begrundade vi sent om kvällen vårt dagsverke, vi var stolta skandinaver i Alaskas vildmark.
Nu skulle det avnjutas den medhavda halvkilosbiffen vi köpt för att klara oss tills det att dom andra kom med resten imorgon.
Grillad biff, rött vin, whisky och insmugglad cubansk cigarr.
Allting hade till slut fallit på plats, kunde man må bättre som människa?
Ovetandes om att ”lagen om alltings jävlighet” slagit till för resten av gruppen så somnade vi fantastiskt gott i våra sovsäckar.
Upp i ottan, frukost och toalett i skogen.
Nu äntligen skulle det fiskas.
Armen kändes lite vek efter dom senast dagarnas strapatser, men vem hade tid att tänka på onda armar när tidvattnet var på väg upp, och med det blanka silverlaxar i åttakilosklassen.
Mitt nya dyra enhands spö skulle äntligen få visa vad det verkligen gick för.
På med en intermediate och min gamla trotjänarrulle, en Loop 2W.
En galning från tv hade inspirerat mej i mitt flugval, Örjan hette han visst.
Kunde han fiska med öronproppar så kunde jag, den enda skillnaden var att jag målat mina i lite diskretare färg.
Bilsom originalgul tror jag liksom inte på.
Linan sträckte trots min onda arm och min decibeldräpare landade snyggt fem meter ovanför
nacken
Den hinner inte mer än landa innan vattnet bakom höjer sig och börjar jagar min fluga. Förlåt, öronpropp!
En laxkäft öppnar sig ovan vattenytan redo att sluka min kreation.
Vad gör jag?
Naturligtvis är jag så het på gröten att jag rycker bort flugan innan laxen fattat vad som hänt.
- Nåja, jag har ju bara gjort ett kast, så det misstaget kan jag leva med.
Ut igen på samma ställe, denna gång med is i magen.
Nu jäv…
Pang!
Det är nu det händer.
Looprullen är som många vet obromsad, bara ett lätt motstånd så att det inte ska övervarva.
Allt detta funkar perfekt.
Vad som sen får mej att tro att jag kan stoppa in mina fingrar i en rulle som roterar med en Ferrarimotors hastighet har jag än idag inte en aning om.
”Idiot” är ett ord som lätt kan appliceras på mig i denna situation.
Detta är nytt för mig, nitat av en lax!
Blodet pulserar ut under min tumnagel, svordomar osar, allt detta medan min plågoande har satt högsta fart mot havet.
Laxen har tagit lina och hundra meter backing innan jag fattar vad som gör så vansinnigt ont.
Jag stapplar efter på stenarna, frenetiskt vevande på min rulle.
Laxen har stannat!
Nu kan jag äntligen börja fightas med honom på allvar, plötsligt drar han uppåt igen.
Denna gång är jag med på noterna, det är inte klokt vad fort man lär sig när det gör ont.
Femton minuter senare ligger han i vattenbrynet, ungefär lika trött som jag.
Det är en underbart vacker fisk på cirka 90 cm, helt kromad.
Jag beundrar denna fantastiskt vackra produkt av evolutionen och planerar en plats för grillen.
Men jag förmår mig inte att slå ihjäl honom, det är så mycket mer än vad vi kan äta, det känns helt enkelt inte logiskt.
Och förresten så kommer ju dom andra framåt eftermiddagen, och vill någon börja vistelsen med att äta lax så ska det nog inte vara något problem att kroka en till.
En tanke med två sanningar, jag har rätt i den ena men fundamentalt fel i den andra.
Det är inga som helst problem att kroka fler laxar.
Vårt enda problem är att vi inte sett röken av våra vänner.
Jag försöker i lugnande ordalag förklara för min danske vän att vädret förmodligen ställt till det för piloterna.
När det väl gått uppför oss att dom ”nog” inte kommer så har vi ett litet rådslag i kökstältet.
Vi kollar kartan och konstaterar snabbt att den dal dom måste passera antagligen varit dimmig.
Det snabba konstaterandet grundar sig egentligen mer på vädret i vår egen närmiljö.
Det har regnat hela dagen, först lite smått, men nu så här vid skymningen så har det tilltagit i intensitet.
Sikten uppskattar vi till 500 meter.
Vi är rejält hungriga, korkad som jag är, så har jag inte planerat för något att äta.
Den goda maten skulle ju komma med flyget!
Vi har trots allt en hel del skaffning med oss.
Rotfrukter, potatisar och en del färska grönsaker.
Det vi inte har en hel del av är öl och vin, det har vi kopiösa mängder av.
Dessutom har vi cirka en kubikmeter amerikanskt smaklöst bröd med oss.
Här gäller det att visa sig på styva linan, jag är ju trots allt kock.
Jag lovar min vän att jag ska bjuda honom på en god soppa, till min stora förskräckelse så vill han att den skall innehålla lax.
Jag är inte rädd att stå utan lax - det är inte problemet - men lax! Hur gott är det egentligen?
Jag kokar en fantastiskt god soppa på rotfrukter, lök och Budweiser, kryddar den med kummin och paprika.(Att den är fantastisk beror på min hunger)
Den smakar som en ungersk gulasch faktiskt.
När soppan börjat koka greppar jag mitt spö, fäller upp huvan och stegar ner mot vattnet.
I andra kastet nyper det till, jag har tur!
En liten lax på 3-4 kilo fjantar runt i ytan, detta är en perfekt matfisk!
– Klackarna i backen, och upp med honom på land.
Inom loppet av tio minuter så ligger han i min gryta, och ta mej tusan, det smakar riktigt gott med nyfångad fisk.
Vi doppar det trista brödet i soppan, och dricker denna afton till ära en välkyld Chardonnay.
Min vän ser nöjd ut, han har kanske insett att det inte kommer att gå någon nöd på oss.
Vi har så vi klarar oss åtminstone en vecka.
Vad det gäller mat i alla fall.

Under natten så tilltar regnet, vi börjar inse att vi kanske får sikta in oss på ytterligare en dag i tvåsamhet.
Morgonen därpå är det nya friska tag, vi äter amerikanskt bröd till frukost och dricker kaffe med en extra styrka i.
Dessa två tillsammans är en farlig förening, vitt mjukt bröd har en benägenhet att korka igen, medan kaffet sätter fart på det som befinner sig bakom.
Betänk sedan att det trots allt är 100 meter till vår toaavdelning, vadare ska av, underställ likaså.
En viss kännedom om sin egen ämnesomsättning och snabba fötter har blivit ett måste.
Vi har funnit oss till rätta på vår udde, jag och min danske vän Mr. Fredag.
Vi fiskar några timmar om dagen samtidigt som vi spanar mot skyn.
Vädret är avsevärt mycket bättre idag.
Molnbasen har höjt sig rejält, det är bara topparna på dom omkringliggande bergen som fortfarande är höljda i dimma.
Ute på redden kan vi se oljetankers som ligger på ett led för att äntra hamnen i Valdes.
Nu hör vi det för första gången!
Motorljudet som avslöjar att det är flyg på ingång, vi stirrar mot horisonten bara för att se ett litet ynkligt plan flyga förbi.
Besvikna så tar vi tillflykt till vårt tält, men redan i inledningen av vår bedrövelse så återkommer motorljudet.
När vi väl kommit ut ur vårt tält så befinner sig den lilla maskinen redan rakt ovanför våra huvuden.
Det cirklar ett par varv och sedan tystnar det igen.
Mr. Fredag (dansken) är förtvivlad.
Jag förklarar att det förmodligen var US Forest service, jag har på tidigare resor varit med om att dom kollar var folk befinner sig. Säga vad man vill, men koll på en det har dom.
Det spelar ingen roll, han är på gränsen till uppgiven.
Jag säger som det är, att det inte går någon nöd på oss, att vi alltid kan ta oss härifrån på ett eller annat sätt.
Nu kryper det fram var skon klämmer.
Han börjar få ont om cigaretter.
Han hade ju skickat bud med en annan deltagare, en av dom vi går och väntar på.
Jag trycker in en gigantisk cohibacigarr i munnen på honom och ber honom hushålla med röken.
Genast är han på ett strålande humör, det var bara det som fattades.
Fast jag förstår honom, hade jag blivit utan snus vet jag inte vad jag hade gjort.
Han puffar förnöjt på sin nyfunna kompis och trallar iväg mot skogen.
Kaffet har väl börjat göra sig påmint ännu en gång.
Senare under dagen så återkommer vår amerikanske ”vän” med sin svindyra vattentaxi, sakta glider han upp tätt intill vår lägerplats.
Det kokar inom mej när jag inser att allt vårt slit kunde ha underlättats med hjälp av lite mer vatten.
Har han ingen jäv.. tidvattentabell?
Jag morsar glatt på honom och säger - Hallå ditt pucko!
Får förklara att på svenska betyder det ”godmiddag gode vän”
Han är glad som en speleman, han har fyra topputrustade amerikaner med sig.
Naturligtvis så undrar han hur fisket har varit.
– Kanon! Great!
– Så länge man fiskar med en öronpropp.
Motvilligt tar han emot en bilsomfluga av mej och ger den omedelbart till en av amerikanerna.
Eftersom han inte har något okänt språk att ta till när han ska tala fördömande om andra, så konstaterar han kort och gott att jag är ”a funny guy”.
Hade han kunnat något annat språk hade han nog kallat mig pucko.
Lyckligtvis för min del så hugger det omedelbart på proppen, nöjt konstaterar jag att den där Örjan inte är så stollig trots allt.
Skulle inte förvåna mig om öronpropparna säljs i Anchorage fiskebutiker idag.
Vi går mest och småskrotar i vår camp medan jänkarna fiskar,
min danske vän lyckas köpa en ask mentolcigaretter som han vetgirigt sprätter upp under högljut danskt lyckosvammel.
Vi ber ”vännen” att försöka få fram ett meddelande till min chef i Danmark, så han förstår vilken situation vi befinner oss i.
Vi vill inte verka gnälliga, men faktum är att efter fyra dagar i ovisshet så börjar tålamodet att tryta.
Jag undrar hela tiden varför resten av gruppen inte valt ett annat färdsätt än flyg för att ta sig ut till oss.
Har man problem med att flyga genom dom dimmiga bergspassen i maskiner utan instrument, så får man väl se till att ordna en flygmaskin som har rätt utrustning.
”Ockraren” som jag nu hädanefter kommer att kalla min före detta amerikanska vän, förklarar överlägset att så gör man inte i Alaska. Här är det vädret som bestämmer.
När jag redogör för ”min” färdplan, kan han inte annat än att hålla med om att det hade varit fullt möjligt, och dessutom det bästa.
Jag tycker helt enkelt att dom skulle flyga reguljärt ner till Cordova och sedan chartra ”ockrarens” båt för att ta sig ut.
Klart som fasen att han håller med, han ser ju en chans att tjäna ytterligare med pengar.
Han lovar att försöka få kontakt med Danmark för att kunna ge oss ett lugnande besked om vad som hänt våra medresenärer.
Med glada tillrop som – Don´t worry! Och - I´ll be back! så
lämnar ockraren strandlinjen med sin last av fetlagda överekiperade amerikaner.
- I’ll be back??
- Vem tror han att han är?
– Terminator eller?
Molokna ser vi dom försvinna i horisonten till ljudet av dånande V-8 motorer.

Nu är det krismöte på riktigt i mattältet.
Min danske vän och jag utgör en sammanbiten grupp konferensdeltagare.
Här ska det dras upp riktlinjer för vår fortsatta vistelse!
Helt eniga bestämmer vi att vi ska ge det till och med söndag, då har vi varit ”bortglömda” i en vecka.
Har inget hänt innan dess så ska jag fixa oss härifrån.
Hur har vi ingen aning om, men på något sätt ska jag väl kunna påkalla någons uppmärksamhet.
Vi har ju trots allt sett några flygplan och en hel del båtar ute på redden.
Vi bestämmer också att vi inte längre ska snåla med vårt väl tilltagna drickaförråd, det är ju faktiskt till för att konsumeras och aldrig i livet att vi ska kånka det härifrån igen.
Detta beslut resulterar i en väldigt god sås, gjord på en liter rödvin som sakta får koka ner till sirapsliknande konsistens.
Därefter så klickas det i lite amerikansk genmanipulerad majonnäs, en gnutta salt samt lite svartpeppar.
Färgen på såsen kallas i flugbindarbeskrivningar för magenta.
Till detta så äter vi grillad lax och delar en bag-in-box Cabernet.
Robinson-lyx, kanske jag ska kalla det.
Att vi skippade kvällsfisket på vår fjärde kväll hade sina orsaker, jag somnade som aldrig för med lila sås på hakan.
Tidigt på vår femte morgon vaknar vi av ett fruktansvärt oljud.
Oljudet ackompanjeras av en extremt stark vind som får tältet att vibrera och nästan bågna.
När jag efter två sekunder tagit mej ur min sovsäck och fått ner tältets dragkedja så kopplar mitt huvud ihop ljudet med vinden.
- Helikopter!?
Jag trodde dom skulle komma med vattenflyg.
Skit samma, nu är dom här!
Vad fel jag har igen.
Ännu ett gäng amerikaner som är fiskesugna.
Mamma, pappa, barn.
Vad söta dom är i sina nyinköpta kamouflage vadare.
Alla är likadana!
Dessa människor visar sig vara fantastiskt trevliga, dom bjuder oss på öl och snacks vid strandkanten.
När jag berättar om vår situation så blir kommentaren att ”- Då smakade väl den där ölen”
Oyes…super nice…thanks a lot.
Jag hade inte mage att berätta sanningen!
I vårt tält står 250 Budweisers och bara väntar på att drickas.
Piloten som tagit ut familjen ger oss en uppdatering på vädret i Anchorage.
It’s real shitty, you know, I’m the first one out of there this week.
– Flyger ni aldrig med instrument? Blir min fråga.
- Ohh no! We don’t do much of that in Alaska. You know!
– I Know! Tro mig! (Stenålderspilot.)
- We let the weather decide.
Min inställning till dessa, i mitt tycke fega pilotkrakar skulle snart omvärderas å det grövsta.
Dom är hjältar.
Galna och lite gnälliga, men flyga det kan dom!

Mathållningen började nu bli enformig.
Lax, lax, lax… i alla dess former.
Vi utnyttjade lågvattnet till att få lite variation i vår kosthållning.
Krabbor stora som varpor drog sig ner i djuphålorna när tidvattnet lämnade vår creek.
Vi kom snabbt på en oslagbar metod för att få upp dessa läckerheter till vår kokande gryta.
Med butten på våra spön så bankade vi dom lite nätt i ryggen.
Efter ett par sådana stötar så tappade dom tålamodet med oss totalt.
Full attack med bägge klorna mot spöet.
Nu gällde det att vara snabb innan dom han förstå att dom blev lufthalade.
Tre –fyra krabbor per person kokta i öl och salt blir en riktigt festlig tillställning.
Gott så det förslår.
Naturligtvis så ska detta delikata kött avnjutas med amerikanskt vitt bröd och genmanipulerad majonnäs!
Har ni som vi dessutom tillgång till 250 burkar Bud så blir dryckesrekommendationer överflödiga.

Slut!
Ps. Varför tycker jag att bush piloterna i alaska är hjältar?
Det är en annan historia som tar sin början där denna slutar. ds