Alla medaljer har sina baksidor, en av dem är att komma hem och titta ut över en uppländsk leråker och se att det SNÖAR. I går morse 05.00 när vi stod utanför flygplatsen i Guayaquil var det 34+, så det är från den ena ytterligheten till den andra.
Samtidigt när jag nu försöker sortera intryck och tankar efter den här resan så tänker jag mycket på andra sorts baksidor av medaljer, jag tänker på det privilegium jag har att kunna göra mina resor, och jag känner en oerhörd tacksamhet över att kunna göra det. Jag tänker på de skitiga ungarna i Ecuador som står i vägkorsningar och påfarter och försöker sälja sina tuggummi och tidningar, jag tänker på unga mödrar som sitter och ammar sin baby under en motorvägsbro, små barn som leker runt sin mamma som städar äckliga toaletter på busstationen, underåriga skoputsarpojkar som putsar skorna på jämngamla barn i fin skoluniform, identitetskontroller av militär på bussar, poliser i pansarutrustning på gatorna. Vad vet dessa människor om livet utanför sin egen cirkel, var kommer barns och mänskliga rättigheter in och jag tänker på vad jag själv kan göra för att lindra. Jag kan dela med mej av mina erfarenheter till en början, jag kan bidra ekonomiskt till något projekt kanske, ett fadderbarn, volontärarbete nån gång. Det är förvisso en droppe i havet, men framför allt jag kan visa tacksamhet över det jag har och dela med mej av det.