Här kommer en liten redogörelse av min resa till USA. Det står var och en fritt att slänga in en öl eller Bloody Mary lite här och där.

Avresedagen:

TRÖTT! Alla flyg avgick i tid. En helt ny upplevelse. Mellan Köpenhamn och Atlanta visades två filmer, Enchanted som var en blandning mellan Askungen, Törnrosa och Snövit samt Water Horse som tydligen skulle handla om Loch Ness odjuret. Det var mer som Storsjöodjuret på kokain. ”Skitfilmer” som Lennart rättvist påpekade.

På planet mellan Atlanta – Las Vegas fick vi sällskap av en typ vid namn Michael Fitzgerald. Efter vi varit i luften 30 minuter åkte pillerburk efter pillerburk fram. Men som han själv uttryckte det…. Äh, det är ingen fara, bara för att hans pappa tog livet av sig och både hans mamma och syster var beroende av piller och han hade suttit inspärrad på mentalsjukhus när han var 15 år så betydde ju inte det att han skulle bli galen just NU heller!!! Nej, såklart inte!.Sedan svalde han ner 10-15 piller med två stora Jack Daniels. Helt plötsligt blev både Lennart och jag jättepigga. Dessutom erbjöd den galna irländaren oss skjuts till hotellet i den hyrbil han skulle hämta ut på McCarran Airport i Las Vegas. Vi avböjde vänligt men bestämt. De visade ”National Treasure” på film. I´m sorry men ingen film med surkarten Nicolas Cage kan bli bra. De kunde lika gärna visat ”Dunderklumpen”. Dessutom var man ju tvungen att hålla ett vakande öga på pillertrillaren i window-seat. Bättre film än så kunde man ju inte få, ”The Shining och ”Pshyco” kombo nästan gratis! Lennart som var middle-man var nästan lila i ansiktet.

Nästa dag:

Vi vaknade 04.30 och tog en tur ner i kasinot för att ge bort lite pengar. En trip till ”The Strip” och ett besök på Ceasars Palace. Både Atlantis Show och Fountains of Gods var under reparation så där blev inga gratis shower inte. Sådan tur för oss att det helt plötsligt dök upp en trevlig tjej, Alexis, som frågade om vi inte ville ha $100, en kryssning samt två showbiljetter- GRATIS! Ehe… “what´s the catch” frågade jag direkt. Hon log snett och berättade att det enda vi behövde göra var att åka bort till Grandwiew och vara med på ett seminarium och det skulle ta mellan 2-3 timmar. Tja, vaddå….. så långt bort som detta Grandwiew låg hade jag aldrig varit innan så visst, lotta in oss. När vi kom dit blev vi mottagna av en storväxt man vid namn Ron. Det var vår sales representative för detta som visade sig vara ett påpracknings-försäljnings-möte för en Time Share som man kunde utnyttja överallt i världen. Jag lovar att denna Ron, han hade platsat på Dramaten vilken dag som helst. Ett slitet visitkort åkte upp och ner ur bröstfickan och där stod det att han var Sales Manager, MEN, han hade haft både en stroke och en hjärtattack så nu var han ”bara” anställd. Minsann! Han visade oss en katalog och slog upp Hotel Smygehamn och sa att dääääär kunde vi ju bo! Ja oooh ja, fyra mil hemifrån låter ju som ett riktigt klipp och för endast $39.990. För dessa pengar kunde vi bo två veckor/året var vi ville i världen- utom i Las Vegas! Jättekul. Intresset var minst sagt iskallt hos oss så då blev Ron tvungen att spela ut hela registret, fram åkte ett ”personligt” fotoalbum som visade Ron med stor fisk, Ron med stor fisk med spjut i pannan, Ron med två pojkar i bastkjol med varsin fisk och Ron med kvinna OCH fisk med spjut i pannan semestrandes på okänd ort. Denna kvinna var enligt Ron hans f.d fru som dog i cancer, vilken sorts cancer varierade var 15:e minut, än var det ”den sorts cancer som äter upp de vita blodkropparna” än var det ”den sorten som äter upp benen” och än var det ”den sorten som äter upp de RÖDA blodkropparna” (skulle varit en sort som åt fisk tänkte jag för mig själv). Det enda vi var relativt säkra på var att cancern åt något i vart fall. Lite då och då torkade han en tår ur ögonvrån. När priset sjunkit till $18.990 (vi fick fortfarande inte bo i Las Vegas) fick Lennart nog och sa gång på gång: I´m not interested. Då gick Ron och hämtade en man som mest kan liknas med Omar Shariff i unga år. En riktigt snygg karl! Priset åkte bums ner till $9.990.

När inte heller han kom någon vart med oss ploppade Fiskar-Ron upp igen och sa till sin chef: ”You blew it, you actually blew it!” Ja just det, hej då, kan vi gå nu? Nej, inte riktigt än, först skulle vi in i ett litet rum och svara på ”a few questions”. Fine. Då gör vi det NU! Det är 100 grader varmt och vi vill hem nu! När vi kommer in i det lilla rummet sitter Frank Nittis tvillingbror där i ljusgrå kostym och svart-vita skor med tofsar på. Han orkade bara lyfta en hand åt gången för där satt två kilo guldringar på varje finger. Vi skulle svara på några frågor eller som han sa: ”Aja justa vant tooo aska joo a fjeo qestsjons” Vi svarade snällt på dessa frågor, tre till antalet, och Nitti avslutade med ”Iffa joo liiiv hera vitta smajla, vii havve donna our jobba”. Jaha, men varför sa ni inte det direkt då? Då hade vi kunnat komma in, lett, vänt på klacken och åkt hem- fortfarande ”vitta smajla”! När vi var klar där blev vi eskorterade till ytterligare ett ställe där själva utbetalningen skulle ske. Det tog nästan en timma. Kryssningen var från Florida och dit fick vi själva ta oss. Vi hade valt Mystere som show och den var så dyr så därför fick vi inte några $100. Men vi fick pengar till taxi fast det gick en gratis buss och vi fick vår voucher för showen och fick skriva på ett papper där vi lovade att inte besöka Grandwiew på 12 månader. SKRIV PÅÅÅ skrek jag till Lennart. Däremot blev vi av med nästan 4 timmar av vårt liv- å andra sidan fick vi ju en show värdig vilken dramatisk teater som helst. Lennart var helt grön i ansiktet för han var helt övertygad om att han skulle bli lägenhetsägare i ”all around the world- but Vegas”.

En annan dag:

Vi tog en taxi till Treasure Island för att se showen, Mystere. Taxichauffören frågade ”Where you from?”. From Sweden sa vi. Aha! Sweden, ja där var jag 1975 på ett ställe som heter Malmo. Jaha, det är där vi kommer ifrån. Chauffören var från Ungern.

På Treasure Island körde de med MicroFlex. Bra att veta om man måste jobba sig härifrån tänkte jag. Showen var till 80% så bra att jag kunde skrika rätt ut och till 20% så förbaskat kass att jag kunde skrika rätt ut. Jättebebisar och pajaser tillhör inte mina favoriter.

En natt.

Jag har drömt om Peter Stormare hela natten. Boy! Han var verkligen super!

Ytterligare en dag:

Vi tog en sväng ”Down Town”. Jag har blivit dunderförkyld och har feber. Orkar bara inte åka buss i 5946946 graders värme. Vi får ta en taxi. Chauffören sa: ”Where you from?”. Sweden sa vi. Aha! Sweden, ja där var jag för sju år sedan, i Malmo för att vara exakt. Jaha, det är där vi kommer ifrån. (!!!!!). Chauffören var från Brasilien.

Seattle:

Jag åkte till Seattle/Monroe och Lennart skulle ta en busstur till Grand Canyon.

I Monroe orsakade jag mer uppståndelse än om det landat någon från Mars. ”Oh, so YOU are the one who came all the way from Sweden to read some letters” och ”Oh, so YOU are the one who came all the way from Sweden to look at some stones”. Ehhh…Yes, that´s me! Jag gick från antikaffär till antikaffär på jakt efter något annorlunda och unikt. I den ena butiken hörde jag med ett öra hur Dexter sa ”She is the one who came all the way from Sweden for some letters and to see some stones”. Aha, sa kvinnan som ägde affären. Min gynekolog är från Sweden. Från Malmo. Jaha, det är där jag kommer ifrån (!!!!!!!!!!). Vi blev även serverade ytterligare information som vi kunde varit förutan: ”He is so handsome he makes me blush everytime I visit him”. Tjoflöjt ja….. roliga timmen där då? Min mormors kusin som jag skrivit brev till och aldrig fått svar och som visat sig vara död, han levde helt plötsligt, så, nu kan han dö igen på riktigt. En mycket söt liten man på 84 år som helt sonika slängde ur sig ”Skall hon grina nu mormor?” På ren svenska. Jag blev aldrig riktigt klok på om han hade svag Alzheimers eller om han drev med mig. Jag satt hela natten och läste ca 300 brev som han skrivit men enligt honom själv fattade han inte hur det kunde ta hela natten för han hade ju bara skrivit två-tre stycken (!!!). Märkligt besök men det värmde hjärtat. Älskade Marvin, jag skall försöka återvända till Monroe så fort jag kan.

Ytterligare flera dagar:

Stackars utsvultna små maskiner. Skall mamma ge er lite pengar??? Såja, inte bling-blonga för mycket nu! Cocktail-waitress, packa dig hit nu!


Några nätter:

Massor med Pai Gow Poker bord. Oj, de ser fattiga ut. Mamma har pengar! Jag kommer genast! Håll uuuuut!

Dagen innan hemresan:
Besökte utställningen om "Titanic" på Tropicana. Otroligt intressant. Helt fantastiskt var det.
Vi kunde gått där i timmar om det inte vore så att en familj hade med sig ett barn i två-årsåldern som skrek oavbrutet och de gick dessutom hack-i-häl på oss. Om jag så hade varit på en Iron Maiden konsert så hade jag endast hört ungen. Stannade vi för att de skulle kunna hinna förbi oss, ja, då stannade de också. Gick vi supersnabbt för att hinna långt före, ja, då nästan halvsprang de. När vi kom ut i foajén där man kan köpa böcker och lite annat "Titanic krims-kram" dåååå gav de ungen en nappflaska och för en kort stund trodde jag att jag blivit stendöv. Ooooh, du härliga tystnad! Ibland undrar man om folk inte har några som helst begrepp... att ta med så små barn på dylika tillställningar. Mörkt och svart och supertrist för en liten som inte ser annat än ben. Tror fan att den skrek! När vi kom ut skrek även jag! Jag fick trösta mig med ett besök på Victoria´s Secret, så upprörd var jag.

Hemresa:

Som vanligt för mycket bagage. Tur jag hade en extra bag och att jag lurade på Lennart den jättestora resväskan. HA! I Atlanta letade vi upp närmaste pub som låg alldeles lägligt mitt emot gaten där vi skulle åka ifrån. De hade även ett angränsande rum där det var tillåtet att röka och man fick ta med sig ölen in! Sån tur hade vi inte haft de senaste 10 dagarna. Snacka om jackpot! I baren satt en trevlig amerikansk man som sa ”Where are you going”. Till Köpenhamn och Sverige sa vi. Jag också, sa han. Var i Sverige bor ni. Malmö sa vi. Aha, där har jag jobbat i två år sa mannen, jag hade en av Malmös bästa adresser vid Fridhem. Nu skall jag till Helsingborg. (!!??)

Säga vad man vill men Malmö måste bara vara Sveriges nya metropol.


....fler skrikiga barn......
På vägen hem fanns tre små barn i åldern 6 mån – 1,5 år inom en radie av 2 meter. De hade säkert gjort upp allt från början för dessa ungar gallskrek oavbrutet i 9 timmar och 25 minuter. Man kan undra vad de fick betalt. Det fanns inte tillräckligt med Bloody Mary på den flighten för att dövörat skulle slå till. Belive me, we tried! Jag funderade ett tag på att krypa ner i bagageutrymmet och lägga mig där hos väskorna och hundarna. Hellre –40 grader än detta! Både jag och Lennart var fortfarande vid gott mod efter ca tre timmar för vi var övertygade om att ungarna skulle somna av utmattning till slut men…. icke. De jobbade på ackord och det blev till slut vi som somnade av utmattning när vi var vid Skånes kust och då hade jag hade jag förvirrat noterat att alla ungarna hade små knoppiga horn i pannan- det var väl växtvärken som höll dem alerta. De visade två filmer- oklart vilka. Man hörde ju inte dialogen i hörlurarna ändå tack vare Rosemary´s babies, så det var bara att lägga ner det projektet.

Nu vill jag spara ihop till nästa resa som skall koncentreras till Seattle denna gång..... med en detour till Vegas förstås!

Bi Liljeteg
Malmö