Med sina 100 m över marken eller 157 m över havet tronar Kvarntorpshögen som högst belägna punkt på Närkesslätten. Det var när oljetillförseln till Sverige under andra världskriget minskades, som man här började framställa olja ur skiffer. 100.000 kubikmeter olja om året blev det. När skiffret lämnade ugnarna var det 600 grader varmt. De heta resterna samlades på hög, en hög som med tiden växte sig allt större och större. Det var en hög som ständigt pyrde och luktade illa. När östan blåste, kände vi ett par mil därifrån att "det luktade Kvarntorp”. 1965 flyttade jag från hembygden och då brann ugnarna fortfarande. 1966 stängdes skifferoljeverket för gott.

Svenska Skifferolje Aktiebolaget lämnade denna heta, enorma hög efter sig tillsammans med en närmast total miljöförstörelse. Fortfarande ser vi spåren i naturen och än idag ”brinner” högen. Inuti finns områden som är så varma att de ryker, trots att man under de senaste åren har lagt ner mycket stora arbeten på att försöka ”släcka” högen. Det finns riskområden, där håligheter bildas och där marken riskerar att falla ihop.

Nu 43 år senare står jag nedanför denna hög. Det finns en bilväg upp till toppen, men jag tänker använda fötterna. Nej, inte den 427 steg långa trappan utan jag väljer en annan sida, där jag tar mig direkt uppför de brunaktiga skifferresterna. Det växer litet gräs, några enstaka örter samt här och var späda björkar. Jag undviker ställen där varningsskyltarna skriker ut sitt budskap. Väl uppe på toppen väntar det som gör mödan värd.

Jag har en fantastisk utsikt över Närkesslätten med Svampen, vattentornet, i Örebro och rysjötornet i Kvismaren. Här är en mycket god sträcklokal och man kan se många trastfåglar, bland annat ringtrast.

Men idag är det den mycket märkliga utställningen ”Konst på hög” som lockar. Kumla kommun har sedan 1998 byggt upp en permanent utställning och varje år satsat på nya konstverk av Sveriges mest betydande samtidskonstnärer. Det är flera monumentala konstverk. Här finns Pål Svensson, Claes Haake, Lars Wilks, Ulla Viotti, Peter Johansson, Ulf Rollof, Lars Englund, Richard Brixel, Eva Löfdahl och många fler representerade, sammanlagt ett 30-tal verk. En lätt bris fläktar i ansiktet. Det är en smått otrolig upplevelse att gå här högt uppe på denna fortfarande pysande slagghög och njuta av all den spännande konsten. Här finns också en kaffestuga och rastplats. Jag slår mig ner och plockar fram termosen ur ryggsäcken medan jag skänker Kumla kommun en uppskattande tanke, innan jag går en ny vända bland konstverken.

På vägen ner tänker jag på den svåra miljöförstörelse, minnet av en industri, som har förändrat hela området. En absurd hög i en absurd omgivning. Kommunen har lagt ner ett oerhört stort arbete på att återställa miljön. De enorma brotten har blivit stora sjöar, en bäck får förbättra cirkulationen, man har skapat stränder med aska från högen. Och nu, 40 år senare, söker sig inte bara konstintresserade och ornitologer till området. Bara högen har 30.000 besökare. Det finns en vacker och spännande 18-års golfbana i området och även utmärkta vandrings- och cykelleder.

Och nu har högen blivit högintressant även för andra. Och liksom då handlar det nu om energi. Uran är ett ämne som många spekulerar i. Skiffer innehåller uran. Och hela Kvarntorpshögen består av skiffer. Detta har det kanadensiska företaget Ucore Uranium förstått. De har också räknat ut att högen innehåller 6.000 ton uran. Det är värt 13 miljarder. Och det ligger där i en hög betydligt mer lättåtkomligt än nere i marken. Kumlaborna är måttligt intresserade. Kommunledningen avvisar kanadensarnas inviter och funderar istället själva på att hämta fjärrvärme ur högen.

Den gamla avfallshögen har blivit värdefull, tänker jag när jag lämnar området. Men för mig finns det mest värdefulla högst uppe på högen, inte minst i Kent Karlssons magnifika ”Absit Omen”.