.. till Italiens sköna land. Ja så skrev ju Birger Sjöberg en gång för länge sedan. Nu längtar jag påtagligt till Italien. Men imorgon är det dax att lägga ner det sista i resväskan och bege sig ut till Arlanda för vidare färd mot Sorrento.
Jag blir där i trakten Sorrento, Amalfi, Neapel, Pompeji och Capri under den kommande veckan.
Till Italien
Så är vi då äntligen på väg till Italien. Det är andra gången vi åker på kundresa med Swedbank. Förra gången bar det av till Skottland (se blogg i slutet av maj 2008).
Vi skulle träffa övriga resenärer, klockan 12.00, på Brunkebergs torg för vidare transport med abonnerad buss till Arlanda. Resan ut till Arlanda gick mycket snabbt eftersom det var söndag. Även incheckningen gick kvickt varför det sedan blev lång väntan innan planets avgång.
Vi flög med SAS ca 3,5 timmar till Rom. Det går inte längre några direktflyg från Stockholm till Neapel sedan SAS lagt ner sin linje och Sterling gått i konkurs. I flygpriset hos SAS ingick inte någon förtäring ombord utan man fick köpa en lättlunch bestående av rostbiff med potatissallad för 80 SEK.
Väl framme i Rom väntade vår lokalguide och en buss med förare på oss. Vårt mål var Sorrentohalvön – Medelhavets terrass. som ligger strax söder om Neapel. Bussresan från Rom till staden Sorrento tar ca fyra timmar. Ganska snart efter det att vi lämnat Rom blev det mörkt så bussresan blev ingen större upplevelse.
Halvvägs gjorde vi ett stopp för att sträcka på benen, gå på toaletten och köpa något att äta och dricka.
Då vi kom till Neapel kunde vi på ena sidan av vägen ana konturen av Vesuvius mot den mörka kvällshimlen och på andra sidan såg vi alla ljusen från Neapel och de sammanbyggda städerna på Sorrentohalvön.

Efter att ha åkt av motorvägen vid Castellammare di Stabia körde vi sedan genom Meta, Piano di Sorrento, Sant´Agnello innan vi slutligen kom till Sorrento.
Vårt hotell som heter Astoria ligger i gamla staden i Sorrento. Hotellet totalrenoverades förra året och är mycket fräscht och charmigt.
Bussen kunde inte köra ända fram till hotellet utan vi steg av vid torget och fick promenera sista biten.
Då vi fått våra rum och installerat oss med vårt bagage var klockan drygt 23. Vi var mycket trötta men gick ändå ner till matsalen för att äta lite av den buffé som dukats upp för oss.
Därefter var det bums i säng.

Pompeji och Sorrento stad

Efter en god natts sömn, om än något kort, vaknade vi klockan sju för att äta frukost innan dagens utflykt.
Italienarna är inte kända för att ha speciellt bra frukostvanor, därför hade hotellfrukosten anpassats för oss skandinaver. Där fanns det mesta av vad jag vill hitta vid en hotellfrukost. Där fanns färskt bröd, ost, skinka, tomater, yoghurt, flingor, juice och kaffe. Kaffet var fränt och juicen inte färskpressad men sådant får man ta ibland.
Klockan 7.50 var det samling i hotellobbyn för gemensam promenad till torget där vår buss väntade på oss. Förmiddagen skulle vi tillbringa i Pompeji, staden som ödelades av Vesuvius våldsamma vulkanutbrott år 79 eKr.

Vi åkte samma väg tillbaka mot Castellammare di Stabia som vi kommit kvällen innan. Nu i dagsljus kunde vi njuta av den hisnande utsikten över Neapelbukten. Tyvärr var dock Vesuvius topp dold av moln. Vägen slingrar sig ömsom på smala klipphyllor och ömsom genom tunnlar innan man når slätten mellan Sorrentohalvön och Pompeji vid foten av Vesuvius. Vädret var strålande och fram på dagen blev det riktigt varmt, kring 20 grader.
Väl framme vid utgrävningsområdet möttes vi av vår guide, Tarja som bott i Neapel-området i nästan 30 år och som är auktoriserad guide i Pompeji. Vi utrustades med små radiomottagere med örsnäcka. Samtliga mottagere inställda på en speciell frekvens. Detta var en mycket imponerade liten manick som jag aldrig tidigare stiftat bekantskap med. Den gjorde det möjligt för guiden att berätta saker för oss utan att skrika. Hon behövde heller inte samla ihop oss, 46 personer varje gång hon hade något att berätta. Hon kunde kontinuerligt berätta saker för oss även då vi gick omkring i området. Gissningsvis var räckvidden för dessa radioappareter ca 150 meter. Man kunde gå runt och fotografera utan att missa något av det Tarja berättade. Man ville inte missa något av det hon sa, hon var väldigt kunnig och berättade allt på ett mycket engagerat sätt.
Pompeji var en stor upplevelse. Det är ju något man känt till och sett bilder av ända sedan skoltiden. Nu stod jag plötsligt där bland resterna av dessa hus som legat begravda under vulkanisk aska i ca 1.600 år innan området började grävas ut i mitten på 1700-talet. Vi promenerade på gatorna, gick in i de forna palatsen och i vanliga hus, såg ett bageri och ett badhus som fungerat nästan som en modern SPA-anläggning. Vi imponerades över det välutvecklade samhälle som en gång funnits här. Det är svårt att återge alla intryck. Inte ens de bilder jag tagit och som finns i mitt fotoalbum gör platsen rättvisa.
Efter ca två och en halv timmars guidad vandring genom utgrävningsområdet i Pompeji var det dags för dagens lunch. Den serverades på en restaurang vid namn Lucullus strax utanför ingången till utgrävningarna. Det var en bra restaurang men serveringen blev lite lustig. Det blev för långt mellan serveringen av de olika delarna i måltiden. först fick vi in lite grönsaker och korv och skinka på ett fat och det var helt OK att äta det separat. Sedan kom de med kött och sås och sedan hände ingenting så vi trodde alla att vi kanske skulle ha ätit köttet till grönsakerna vi fått tidigare. Vi åt alltså kött och sås. Då vi ätit upp detta kom de in med pommes frites, men då hade det någ gått 10 minuter sedan köttet serverats. Slutligen fick vi in desserten och en bra stund senare kom det in kaffe också.
Efter avslutad lunch bar det av i bussen tillbaka till Sorrento. Vi hade nu en kortare stund på oss på hotellet innan det var tid för en guidad rundvandring i Sorrento. Denna vandring var förstås frivillig men vi hängde med för det är alltid spännande att få lite information om platsen man befinner sig på. Vi vandrade runt i den vackra gamla staden och fick veta mycket om byggnaderna där. Rundvandringen avslutades med provsmakning av den lokala likören Limoncello. Just som vi var på väg till denna provsmakning öppnade sig himlen och det kom en rejäl regnskur. Vi skyndade oss alla in i liköroch vinbutiken och undgick därmed att bli våta. Efter limoncelloprovningen var det fri tid fram till klockan 18.00.
Denna kväll for vi med buss upp i bergen ovanför Sorrento till en så kallad Agriturismo-restaurang vid namn Fattoria Terranova. Denna agriturismo-restaurang är en kombinerad lantgård och restaurang med inriktning på ”slow food”. Middagen inkluderade ochså provning av lokala viner, vilket jag dock avstod. Jag beställde som vanligt öl, vilket inte är någon stor upplevelse i Italien. Då vi precis stigit ur bussen vid Terranova öppnade sig himlen på nytt denna dag. Regnet vräkte ner då vi skulle gå den långa trappan från parkeringen ner till restaurangen. Vi hade dock fått ingivelse strax före avfärd, att ta med våra regnjackor och de kom nu mycket väl till pass. De som inte hade något att skydda sig med mot regnet blev rejält våta.
Måltiden bestod av fyra rätter, där mellanrätten, två varianter på pasta, var den smakmässigt största upplevelsen. Det var en pastatimbal med köttbullar och sås. Pastatimbalen var smaksatt med någon ost som smakade helt gudomligt i kombination med såsen som serverades till. Huvudrätten var en Salsiccia-korv med rostade grönsker. Slutligen fick vi dessert och kaffe.
Lokalen vi satt i var en kombination av inne och ute. Den låg i den branta sluttningen ner mot Salernobukten. I taket hängde lök och tomater på tork. Allt verkade gammaldags och primitivt men oerhört charmigt.
Efter middagen transporterades vi från Terranova upp till bussparkeringen för vidare färd tillbaka ner till Sorrento stad och hotellets sköna sängar. Dax att åter ladda upp för en ny dag
Capri

Den andra dagen i Italien startade som den första med tidig frukost och samling i hotellobbyn. Denna gång först klockan 8.30. Vi var även denna dag utrustade med de små behändiga radioappareterna för guidning. Vår fantastiska guide, Tarja var med oss även denna dag. Vi promenerade till torget för att åka minibuss ner till lilla hamnen, Marina Piccola. Därifrån skulle vi åka båt till Capri. Det var en ganska klar men kylig morgon. När vi från hamnen tittade ut över Neapelbukten kunde vi mycket klart se Vesuvius topp.
Båtresan till Capri tog ca 30 minuter. Vi landade i hamnen Marina Grande på Capri och åkte sedan minibuss upp till Piazza Umberto i Capri stad. Från piazzan promenerade vi genom staden mot öns andra sida på Via Krupp till det som kallas Augustus trädgård. Här från utsiktsterrassen hade man en vidunderlig utsikt över kusten mot väster, och mot öster såg man klippformationerna Faraglionerna ute i det azurblå havet. På väg tillbaka från Augustus trädgård passade vi på att dricka var sin Cappucino i baren till ett gammalt hotell innan vi gick tillbaka till piazzan för att träffa resten av gruppen. Efter denna lilla promenad i Capri stad åkte vi minibuss upp till den andra orten på ön, Anacapri. Vägen dit är mycket smal och det känns som om man verkligen hänger ut över stupet då man sitter på ”yttersidan” i bussen. En hisnande upplevelse.
Uppe i Anacapri begav vi oss genast, till fots, till Villa San Michele, Axel Munthes bostad på Capri. Villan och dess fantastiska trädgård är idag museum och den är i samma skick som då Munthe bodde här. Hans sovrum finns där med säng och allt som han hade kring sig. I ett av rummen finns en liten fotoutställning som beskriver Axel Munthes liv och verk. Själva villan är inte speciellt stor. När man går från huset och ut i trädgården är det en ”glidande” känsla från att ha varit inne till att man ör ute. Detta åstadkoms genom loggior och pelargångar vars tak består av växter. Usikten från trädgården är magnifik. Man kan gott förstå att Axel Munthe redan vid sitt första besök på Capri föräskade sig i denna plats som han efter att ha abetat som societetsläkare i Paris lyckses köpa. Han lät sedan utan ritningar och med hjälp av lokal arbetskraft bygga Villa San Michele. Man byggde en bit och om Munthe inte blev nöjd rev man och byggde på annat sätt. På så vis växte denna fantastiska plats fram. Här finns massor med konst, både original och kopior. Det mesta är antika skulpturer. Det finn en hel del historier, mer eller mindre sanna , om hur dessa skulpturer hamnat i Munthes ägo.
Efter att ha besökt drottning Victorias (Kung Gustav Vs hustru), favoritplats i parken gick vi genom den vackra allé av cypresser, som Munthe själv sägs ha planerat en stjärnklar natt, ut från Villa San Michele och åter till Anacapri för att äta lunch. En standard turistlunch bestående av soppa eller sallad, huvudrätt (för min del friterad fisk) och dessert (typ kladdkaka) kostade 13 €. Ville man ha kaffe till kakan fick man lägga till ytterligare 2,50 €.
Efter lunchen promenerade vi omkring i Anacapri och tittade i butiker och Yvonne köpte sig två vackra schalar. Vi åt också fantastiskt god glass medan vi väntade på att det på nytt skulle bli dax att åka minibuss ner till Marina Grande. Nere i hamnen gick vi ombord på båten som förde oss tillbaka till Sorrento. Besöket på Capri blev bara ett litet smakprov på vad denna vackra ö har att erbjuda. Man skulle säkert kunna tillbringa flera dagar här men det är inget billigt nöje att bo på hotell på Capri under högsäsong. Den här årstiden är det, även soliga dagar, ganska kyligt och blåsigt men bedövande vackert.
Åter i Sorrento blev det lite tid för vila eller shopping innan det åter var var tid att samlas för gemensam promenad till den restaurang där vi skulle avnjuta kvällens middag. Restaurangen låg i närheten av det torg där vi brukat kliva på bussen. En mycket bra restaurang även detta. Måltiden bestod som vanligt av en förrätt, en mellanrätt baserad på pasta, en huvudrätt som denna dag var panerad fisk av något slag och därefter dessert och kaffe. Till måltiden serversdes vin från Sorrentoområdet men jag beställde som vanligt en öl. Detta beteende ger alltid kommentarer i ett land som Italien men jag dricker aldrig vin. Jag tycker helt enkelt inte om vin och dessutom mår jag bara dåligt av det om jag någon gång försöker. Öl i Italien är som jag nämnt tidigare ganska karaktärslöst. Det finns endast ett fåtal inhemska sorter, det mesta som tillhandahålls är importerat ”industriöl” såsom Heineken och liknande.
Efter en god middag tillsammans med trevliga medresenärer gick vi åter till vårt hotell för att vila inför den sista dagen på Sorrentohalvön.

Amalfikusten
Det är vår sista utflyktsdag på Sorrentohalvön och väckarklockan ringer 07.00 även denna morgon. Dusch och frukost och sedan uppställning i hotellobbyn för promenad till torget. Denna dag blir vi uppdelade i två mindre bussar. Det går inte att köra utmed Amalfikusten numera med bussar som är längre än 9 meter. 23 personer i varje buss alltså.
Vi rullar först mot Sant´Agnello och Piano di Sorrento innan vi börjar klättra upp i bergen för att komma över mot den sida av halvön som vetter mot Salernobukten. Där slingrar sig sedan den vidunderligt vackra men smala vägen utmed Amalfikusten. Utsikten tar stundtals andan ur en. Den här dagen är lite disig på gränsen till molning och morgonljuset gör vyerna än mer fantastiska.
Vårt första stopp gör vi vid en utsiktspunkt strax ovanför staden Positano. Tyvärr får vi nöja oss med att se Positano uppifrån denna utsiktsplatå, det går inte att köra ner till staden med buss och att gå ner skulle ta alldeles för lång tid. Tråkigt men så är det att snabbturista. Tre dagar på Sorrentohalvön räcker inte på långa vägar om man vill uppleva allt. Vi rullar efter detta stopp vidare på de fantastiska klipphyllorna, ibland flera hundra meter ovanför havsnivån, som vi kan se nedanför oss. Man kan inte under denna färd låta bli att sända en tanke till de arbetare som under slutet av 1800-talet byggde denna väg. Jag har på intet vis någon höjdskräck men jag skulle inte velat vara med och bygga något sådant.
Nästa stopp gör vi vid en utsiktspunkt ovanför Grotta dello Smeraldo, Smaragdgrottan. Den här årstiden är den ingen idé att besöka grottan. Ljuset räcker inte dit in. Det som ger grottan dess smaragdgröna färg är det ljus som kommer in via vattnet. För att detta ska fungera måste solen stå högre än den gör i oktober. Samma fenomen förekommer i den blå grottan på Capri. Vi nöjer oss med att fotografera utsikten. Från denna plats kan man om man tittar mot väster se Capri och Faraglionerna. Vid den här utsiktsplatsen finns också enbar och en souvenirshop som mestadels säljer souvenirer av keramik. Keramik är den traditionellt största produkt som tillverkas utmed Amalfikusten. Varje liten by har sin egen färgsättning på keramikföremålen.
Efter att ha kört ytterligare en liten bit kommer vi ner till havsnivån och staden Amalfi. Här får vi fri tid att gå runt i staden på egen hand. Yvonne och jag passar på att dricka vårt förmiddagskaffe, Cappuchino. Många i gruppen går för att besöka kyrkan i staden men vi nöjer oss med att beundra den från utsidan. Trappan upp till kyrkan är nämligen alldes för hög och brant för mitt ömmande högerknä. Efter vår kaffepaus vandrar vi omkring i Amalfi och tittar in i diverse butiker. Vi köper glass vid torget och går sedan en sväng ner på den lilla stranden för att känna på vattentemeraturen. Det är varmt och det finns personer som som badar. Temperaturen i luften är dock inte så mycket att skryta med även om molnen nu lättat och solen skiner från en nästan molnfri himmel.
Då vi efter ett stopp i Amalfi på en dryg timme fortsätter vår bussresa är vårt nästa mål en liten by uppe i bergen. Byn heter Pontone och här ska vi inta dagens lunch. Det är åter en så kallad agriturismo som står för vår måltid. Restaurangen är byggd så att den hänger ut över ravinen. Vi serveras även här en fyra rätters måltid. En förrätt, en mellanrätt baserad på pasta, en huvudrätt som består av något som jag tror var kalvstek och därefter en dessert samt kaffe.

Mätta och belåtna sätter vi oss åter i bussarna för att åka upp på andra sidan av ravinen till den lilla staden Ravello. Ravello är mest känt för att här har Richard Wagner bott och funnit inspiration till delar av sin opera Parsifal. Här lär också Greta Garbo haft en ”kärlekssemester” med den berömde dirigenten Leopold Stokowski. I Ravello hålls varje sommar Ravello Festival, ett musikevenemang till Richard Wagners ära. Musikevenemangen äger run på en terrass i Villa Rufolo. Villa Rufolo är en medeltida (byggd 1270) villa som till stora delar är bevarad. De blomsterprydda terrasserna är fantastiska.
Ravello var vårt sista stopp på resan utmed Amalfikusten. Efter rundvandringen i Ravello vände vi åter på slingrande smala vägar över bergen Monti Lattari ner mot motorvägen vid Pagani. Därifrån körde vi mot Neapel, men innan vi komit fram dit tog vi åter den nu välbekanta vägen via Castellammare di Stabia, utmed den smala kustvägen tillbaka till Sorrento. Vi var åter på hotellet vid 18-tiden.
När klockan var strax före 20.00 gick vi åter ut allesammans för att äta resans sista middag. Denna kväll skulle vi äta pizza. Pizzerian, en mycket fin restaurang heter Zi´Ntonio. Det är ju från dessa trakter som pizzan härstammar. Pizza har bakats i Neapel och området däromkring sedan slutet av 1600-talet. Men pizzan blev riktigt berömd först strax efter det att Itilien enats på 1880-talet. Det handlar om pizzan Margherita. Den bakades till Italiens drottning Margherita en sommardag 1889. Drottningen var på besök i Neapel tillsammans med kung Umberto I. De bodde i de neapolitanska kungarnas gamla palats. Till lunchen denna försommardag ville drottningen pröva någon lokal specialitet. Pizzabagaren Esposito tillkallades. Han bakade den första pizza Margheria. Vit mozzarella, röd tomat och grön basilika ger Margheritan dess italienska färger. Frans II, den siste kungen av Neapel, hade jagats påflykten av upprorsmannen Giuseppe Garibaldis rödskjortor. Strax därpå anslöt Neapel sig till det enade kungariket Italien, vars flagga komponerats i grönt, vitt och rött med den franska trikoloren som förebild.
Den första pizza vi provade denna kväll var naturligtvis en Margherita. Den pizza som bars in åt oss var 1,5 meter lång och delades upp åt oss så att vi alla fick var sin bit. Till pizzan serverades givetvis lokalt odlat rödvin men jag drack, min vana trogen, öl. Denna kväll blev det en mycket passande öl av märket Nastro Azzurro, vilket betyder det blå bandet. Samma namn har också den vackra vägen utmed Amalfikusten som vi åkt på denna dag.
Ytterligare två 1,5 meters pizzor serverades under kvällen. Den ena var en Capricciosa, en av de mest klassiska pizzorna, med skinka, tomat, ost och svamp. Den tredje pizzan för kvällen var en ”äkta Marinara”. Den görs inte som på de flesta pizzerior i Sverige. Den har varken räkor eller musslor som topping. Det är bara pizzadeg med tomatsås. Det säga att den fått sitt namn för att det var sådana pizzor som de fattiga fiskarna vid neapelbukten bakade. De hade inte råd att lägga något annat än tomatsås på sina pizzor. Den pizza vi i Sverige kallar Marinara heter i Italien, frutti di mare. Som dessert fick vi en savaräng med rom, grädde och färska smultron.
Efter middagen var det bara att hasta tillbaka till hotellet och den sköna sängen. Hemresan väntade tidigt nästa morgon.
Hem från Italien

Telefonen ringer kl 03.45. Allmän väckning för alla i gruppen är beställd. Väskorna är redan packade. Nu ska man försöka äta frukost kl 04.00. Det går trögt, ingen del av kroppen är riktigt vaken allra minst magen. Det blir lite yoghurt, ett par ostskivor och kaffe. Får förstärka frukosten efter vägen mot Rom.
Det är en kylig morgon och man fryser då vi går genom det folktomma och mörka Sorrento mot bussen. Kl 05.00 avgår bussen mot flygplatsen i Rom och då det ljusnat lite framåt sjutiden ser jag att det faktiskt är frost i gräset på många ställen efter vägen. En förvarning om hur det är hemma i Sverige.
Efter ca. två timmars bussfärd då de flesta av oss suttit och slummrat stannar vi vid samma bar som vi gjorde på nedresan. Det blir genast kö till toaletterna. Sedan kö till kassan för att köpa kaffe, eller något annat att bättra på frukosten med. Fortfarande är de flesta av oss ganska tystlåtna.
Efter ca 20 minuter kliver vi åter in i bussen och fortsätter vår färd mot Rom och flyget. Då vi närmar oss ringleden runt Rom ser vi det påtagliga beviset på att alla vägar bär till just Rom. Det blir tvärstopp. Det kommer bilar från alla håll och alla ska in till den eviga staden. Italienarna kör också bil på ett specillt sätt. Respekt för filer mm finns inte. Man kör om hur som helst och bildar egna filer. Då det sedan inte finns utrymme för flera bilar bilar i bredd blir det ett väldigt kiv för att komma före in i denna enda fil. Det riktiga kaoset inträffar då det kommer två brandbilar med sirenerna på och vill fram.
Köerna står stundtals helt stilla. Det tar oss nästan en halvtimme att komma av motorvägen och ner på ringleden och sedan ungefär lika lång tid att åka de få kilometrarna på ringleden för att sedan äntligen komma ut på avfarten mot flygplatsen Fiumicino.
Incheckningen går snabbt och vi förflyttar oss direkt till säkerhetskontrollen. Där är det totalkaos. Ett tiotal köer som knappt rör sig framåt. Det blir lång väntan i kö precis som på motorvägen. Väl framme vid röntgenapparaten lastar man upp alla grejor i en liten plastback för genomlysning. Med ett stadigt tag om byxlinningen kliver jag genom säkerhetsbågen, bältet måste ju skickas genom röntgenutrustningen. Det piper inte och jag får alltså, utan vidare åtgärder, gå och hämta mitt bälte så att jag kan släppa greppet om byxorna och ta hand om mina övriga tillhörigheter.
Nästa anhalt blir toaletten. Den första jag försöker gå in på går inte att låsa. Den andra saknar ”sittring”, först den tredje verkar fungera, befrielse efter långt köande.
Så är det då dax för en kopp kaffe. Vi hittar ett snabbfika ställe och försöker välja ut något lämpligt kaffebröd. Då vi försöker beställa får vi veta att först går man till kassan och betalar det man vill ha sedan tar man sitt kvitto och kommer tillbaka och visar upp det och får därmed förhoppningsvis det man vill ha. Samma system som i butiker i Ryssland alltså. Konstigt, varför har italienarna tagit upp detta beteende på sin internationella flygplats i Rom? Är det för att ryssar på resande fot ska känna sig som hemma?
Vi får vårt kaffe och blåbärsmuffins. Inte ett enda ”ståbord” ledigt. Det går inte att manövrera både kaffekopp och muffins utan att kunna ställa ifrån sig. Då ser vi ett helt tomt område med stolar och bord. Visserligen inhägnat men med möjlighet att beträdas via en öppning i ”staketet”. Vi går och sätter oss där. Genast kommer den man som nyss serverat oss vårt kaffe fram och säger att där får vi inte sitta. Området är reserverat för gäster som vill ha bordsservering. Det finns uppenbarligen inga sådana gäster men regler är regler, åtminstone om det inte gäller trafiken i Italien.
Vår totalupplevelse av flygplatsen Fiumicino är inte speciellt positiv. Förutom det jag hittills berättat så är det mesta ganska slitet och nedgånget. Heltäckningsmattorna har massor med stora fläckar och det ser allmänt ”sunkigt” ut”. Nåväl vi får i oss vårt kaffe och snart är det tid för ombordstigning. Flighten får status ”boarding compleated” i god tid och vi rullar ut på taxibanan där vi blir stående i tjugo minuter, det är kö till startbanan. ca. 8 – 10 plan före oss för Take off.
Äntligen i luften och snart på marschhöjd. Vädret är klart och det är som alltid spännande att se ett land från ovan och försöka orientera sig. Så blir det dags att beställa dagens lunch för 80 €. Det visar sig vara exakt samma meny som på nedresan men den var ju god så vi beställer den. Äter och fördriver tiden på väg mot Sverige med att läsa svenska tidningar. Vi landar på Arlanda ca 30 minuter försenade.
Vi hämtar vårt bagage och tar buss och pendeltåg hem till Söder. Skönt att vara hemma igen. Det spelar ingen roll hur skönt och trevligt man haft under resan det känns alltid lika skönt att komma hem.