Tredje dagen väcks vi vid fem och har en lång dag framför oss, vi ska göra två rejäla stigningar och 16 km idag. Bärarna är en historia för sig. De stannar kvar och river vårt läger och en stund senare forcerar de förbi oss med snabba, lätta steg och deras järtepackningar på ryggen. När vi helt utmattade kommer fram till nästa läger så är de sedan länge framme och klara med lägret. De tuggar ständigt cocablad, så jag antar att det är skillnaden, lite mer coca för mig så hade jag nog deras tempo, ha ha. Sista sträckan före nattstopp är det nerför i två timmar och det är nästan bara trappsteg vilka är byggda av Inkaindianerna. Nu är det så brant nedför så att bara tanken på att tappa fotfästet skrämmer. Men utan några större missöden så når vi till slut sista nattstoppet. Naturen har skiftat till mer djungelliknande och är faktiskt ännu grönare och frodigare. Vi är även på lägre höjd vilket gör det lättare. Som vanligt serveras vi en fantastisk middag som varje gång består av en soppa och en huvudrätt. Huvudrätten består av ris, potatis, grönsaker och något kött, ofta kyckling men nu sista natten så serveras vi även en tårta, fantastiskt vad vi blir bortskämda och fantastiskt vad vår kock kan servera med tanke på deras enkla kök. Det blir om möjligt läggdags ännu tidigare eftersom vi ska väckas klockan 03:00 nästa morgon för att nå solporten så tidigt som möjligt. Den här kvällen så somnar vi till ett fantastiskt åskoväder med blixtar som lyser upp natthimlen och åskmuller som rullar runt Andernas höjder. Morgonen är mörk och stressig, bärarna vill riva tälten så vi måste bli klara snabbt. Men när vi så börjar sista vandringen så är den nu ganska lätt, lägre höjd och plattare. Skillnaden nu är att det är mycket brantare dalgångar, skulle man snubbla och ramla åt fel håll här så finns det inget stopp före floden säkert 500 meter längre ned. Men konstigt nog är det inte läskigt att gå här. Efter två timmar vandring och en sista trappa i sten, som jag mer skulle kalla stege med tanke på hur brant den är så når vi Solporten, öppningen till Machu Picchu när man kommer från Inkaleden. Där ligger det nedanför oss, Machu Picchu helt fantastiskt att få en första överblick, vi som slitit så hårt för att nå hit. Vi stannar en lång stund här uppe och som vanligt har vi tur med vädret, solen skiner redan från början och det finns inte ett moln som skymmer, vilket kan vara vanligt. Det är överväldigande att stå här och man skulle nog aldrig bli mätt på den här utsikten. Vi går till slut ned i samlad trupp och nu väntar en guidad tur här inne. Vi lämnar först all vår packning och följer sedan guiden i två timmar som är väldigt kunnig. Om det är hans dåliga engelska eller min trötthet som gör det, men jag har svårt att ta till mig allt han berättar, måste köpa en bok och läsa mer om platsen. Efter avslutad guidning äter vi en bit och de flesta av oss väljer bussen ned till Machu Picchu Puerto. Det är dock några som går den sträckan på ca. en timme, all heder till dem. Jag väljer sedan att ta mig upp till Aguas Calliente, en anläggning längs floden med varma bad. Ni kan gissa on jag njuter nu, efter ett så svettigt jobb, med värkande fötter och ömma ben sjunker jag ned i det varma vattnet och en drink i handen. Det här är jag värd. Det har varit en helt fantastisk vandring som inte går att göra rättvisa på bild eller i en blogg, den måste upplevas. Jag är så glad att jag gjorde den och att jag lyckades klara den, rekommenderar alla att vandra Inkaleden och förhoppningsvis så kanske någon har fått inspiration att göra det.