Nästa vecka har vi höstlov här i Timrå.
(Vilket påfund,som om det inte räcker med 10 veckors sommarlov??
När ska de gå i skolan????...)
Alla åker bort på höstlovet.Jodå,precis alla,utom vi.
Allt enligt dottern och bonusdottern.
Det åks till Thailand,Gran Canaria och någon skulle till sin mormor i Mariannelund.
Men alla åker bort.Och mina stackars barn får a-l-d-r-i-g åka någonstans.
Också det enligt döttrarna.

Så jag har generöst erbjudit mig att sätta de två solstrålarna på bussen
till Bispgården.
Alternativen var inte så många,ska jag lite motvilligt erkänna:mormor Monica i
Bispgården eller fritids i Timrå.
Sedan blir jag sådär som jag själv avskydde att höra när jag var liten:
"när jag var liten då..."

Medan jag maler på om hur det var när jag var liten,hur glad jag var för resor
med Djurgårdsfärjan och Skansenbesök eller höjdaren:Gröna Lund,
ser jag hur de himlar med ögonen,suckar djupt och att öronen var stängda redan
vid den inledande frasen "när jag..." är ingen nyhet.

Motvilligt går de med på att åka buss Sundsvall-Bispgården, det tar 1 timme och 53
minuter,vilket är en betydligt kortare restid än till t.ex. Canaria eller priset på 50:-/tjej
är ju mer humant (ooopsss,100:- blir det ju,av någon underlig anledning så ska de ju hem
igen..),vi behöver inte heller stå i kö på Forex: de pengar vi använder i Timrå funkar även i
Bispgården!Jag kan inte påstå att de var speciellt förstående...
Triumferande kommer jag på: mormor Monica har badkar!Vilken lyx!Det är något som vi inte har
i Timrå.Tjejerna gruffar något,men blir för en nanosekund blidkade av badkaret.
Då blixtrar en av dem till och säger:SOL! Då påpekar jag att det är samma sol i Spanien
som här,men det köper de inte riktigt.Jag förstår dem.

Jag antar att jag får betala för deras psykologbesök i framtiden när de är alldeles traumatiserade
av bristen på utlandsresor i unga år,men det är smällar man får ta!