Första veckan på vår resa blev en blåsig historia. I september var det ännu inte riktig säsong och det var rejält kallt i vinden. I Trou aux Biches där vi bodde fanns inte mycket att göra, men vi hittade iallafall en liten bar och började så smått göra oss hemmastadda på ön. T.ex. lärde vi oss åka buss, vilket var en mycket bra idé. Det mauritiska bussnätet är stort men svårnavigerat och det är svårt att åka länge sträckor utan att behöva ta omvägar och byta i de större städerna. Men har man en månad på sig har man ingen brådska.

Vi blev snart varse om att vi behövde byta bostadsort för att bota lappsjukan och ganska snart tog vi farväl av jättetrevliga Sam och traskade den halva milen till norra öns turistmetropol Grand Baie. Vi hade ingenstans att bo, men det löste sig ganskafort och vi hittade ett rum på Ibrahims apotek och ungkarlshotell strax bredvid en rivningstomt i centrala byn. Duschen var skållhet, lakanen var inte rena men för oss dög det fint. Vår grannar var mestadels ensamma män som gick upp tidigt och jobbade på byggen i närheten. Vissa drack ganska friskt, men på det hela taget var det snälla gubbar. Vädret började så småningom också bli bättre och efter en vecka skulle vi äntligen få sola och bada lite.

Första dagen med fint väder åkte vi till Pereybere. Jag har hittills aldrig träffat någon som inte älskar den platsen! Skriv gärna en kommentar om du varit där på senare tid! Det är en ganska liten strand med en liten dunge strandskog, ett strandcafé och en lugn lagun. På helgerna är det massor med folk där.
Jag brände mig sönder och samman. Jag stod upp och åt i flera dar eftersom jag bränt mig i knävecken.

Look out whitey - the sun is like a tomtebloss!