Det här blir en sammanfattning av min första lite längre resa ut i världen och första stoppet var Mauritius.

Så här många år senare börjar minnen så sakta blekna, men en sak glömmer jag aldrig om Mauritius. Lukten. Inte kankse någon angenäm doft, men inte heller någon stank, men iallafall en mycket tydlig Mauritiuslukt. Jag tror att den är en blandning av brända sockerrör, fisk och avgaser. För mig är det en underbar lukt för den påminner mig om Mauritius.

1999 hade jag nog aldrig ens tänkt på Mauritius. Visst inte var det låg och förknippade möjligtvis resmålet med lyxsemestrar för kungligheter. Men 1999 var jag trött, uttråkad och ville bara komma bort från tristessen och pluggandet. På Eurosport visade man VM i djuphavsfiske och jag bara skrek rakt ut "VAR ÄR DETTA FRÅN, VI ÅKER DIT! Ni kanske kan gissa själva... Jag och Anders bytte vår 2:a mot en liten skrubb på 23 kvadrat och började spara pengar. Vi jobbade allt vad vi kunde och sparade och stretade i ganska exakt ett år tills vi hade fått ihop drygt 100 000kr. Sedan bar det av.

Jag minns att det vräkte ner i Paris och att vi satt på CDG och väntade en evighet på vårt plan. Vi blev lyckosamt uppgraderade på Air France och satt sedan hela natten och väntade på att komma fram. Jag var både rädd och förväntansfull - vad skulle jag göra i 4 månader och hur skulle det kännas att leva i ryggsäcken så länge. Jag sov ingenting den natten.

På flygplatsen kom en kille och hämtade oss och körde oss till det lilla pensionat kallat Heron Villas som jag bokat i förväg. När man kommer på motorvägen från flygplasten och kommer över platån mot Port Louis så ser man det - HAVET! Så blått att man nästan svimmar och sedan alla dessa sockerrör. Fält efter fält med sockerrör och i fälten kvinnor och män med machete som hugger, bär, buntar, eldar och kör socker. De fikar på en lastpall under skuggan av ett träd precis som jag gjorde när jag var liten och jobbade med potatisplockning. Jag tror att inte att de har ostmackor och saft i sin fikapåse, men annars kände jag mig hemma direkt. Längs med vägarna ligger pärlband med byar och samhällen som har ölreklam målad på husfasaderna och där de flesta hus är låga och ständigt ser ut att ha blivit kvaddade i förra cyklonen. Hindusika flaggor och tempel, en och annan moské och kyrka och däremellan massor med folk. Inte som en indiskt myller, men mycket folk på en liten ö är det allt.

Väl framme på Heron Villas möttes vi av Sam, pensionatets alltiallo. Efter att ha fått förvisat oss hur man undgår att få en stöt av den elektiska duschvärmaren så satte vi oss på vår balkong och tänkte: Vad f-n ska vi göra nu då?