Samma tidiga morgonritual igen, det är såpass kallt att MC-jackan åker på. Bert är lite dålig i magen igen, så vi är beredda att stanna vid vägkanten om det blir panik. Bertil har ju varit på en månads träningsläger redan och har lite försprång i detta avseende.

Vägen är inte så krokig längre, vi har ju kommit upp på högplatån, det är drygt 2000 m höjd. I varje by vi passerar så har man vägbulor som skall reducera hastigheten, dom är inte markerade på något sätt utan det blir många tvärbromsningar. Vid varsitt tillfälle har vi åkt in i en av bulorna med sån fart att de bakre plåtlådorna vi har som packväskor har hoppat ur sina fästen.

Alla vi träffar och frågar efter vägen eller de poliser som stoppar oss vid kontrollerna är jättetrevliga. Trots sin dåliga engelska vill alla komma fram och skaka hand med oss. De enda otrevliga typer vi har träffat har varit några barn som stod efter vägen och kastade knytnävsstora stenar mot oss. Våra tankar upptas en stund av vad man skulle kunna hitta på för otrevligheter med elaka barn.

Eftersom Bert inte mår riktigt bra, och vi inte riktigt vet vad som ligger framför oss i form av lämpliga städer eller byar att övernatta i, så satsar vi på att komma fram till Quetta ikväll. Det blir lite tufft, men det skulle kännas skönt att hamna på ett hotell som vi vet är bra.

Vi har visserligen inte ätit någon frukost ännu, men det känns inte riktigt som om det är dags än. Oron över vad som ligger framför oss gör att vi rullar på så fort vi kan för att ha lite tidsmarginal när vi kommer fram. Många har varnat oss för en här delen av Pakistan, Lonely Planet har också sina varningar. Vi är ju trots allt bara 4-5 mil från Afganistan, inte för att Afganer skulle vara mera kriminella, men ett krig så nära inpå gör ju allt lite extra oroligt.

Vi försöker spana så gott vi kan efter Usama Bin Laden, skulle vi hitta honom så skulle belöningen på 25 miljoner dollar ge ett bra bidrag till reskassan. Problemet är att nästan alla ser ut som honom, nattskjorta, helskägg och ett lakan runt huvudet tycks vara modernt i år.

I skolan har vi fått lära oss om att öknar är varma och torra. Det här ser ut som en öken, men det är inte direkt varmt och det har regnat nyligen. Doften av nyregnad öken är förmodligen något att lägga på minnet, antagligen kommer man inte att känna den så ofta.

Till slut kommer vi fram till Quetta, en stad som är full av poliser, militärer och avgaser. Vi åker runt en god stund för att försöka hitta det hotell vi tittat ut, efter nästan en timmes letande och frågande kommer vi till slut rätt. Lourdes Hotel, ett ställe som andas riktigt kolonialstuk. Ganska dyrt, men vi tycker att vi är värda det efter dagens slit. Vi har suttit på cyklarna i 11 timmar idag och avverkat 42 mil. Den klart jobbigaste dagen hittils.