Tidig morgon igen, tidigare har vi inte riktigt förstått varför man skall gå behöva gå upp mitt i natten, men nu känns det faktiskt helt OK när klockan ringer 05:30. Iväg direkt, det är riktigt svalt, cyklarna brummar på som ett par katter med wiskybasröst. Det är lika fantasktiskt varje gång att se hur en stad vaknar, nyvakna männinskor med stora packar med varor man skall sälja på marknaden. Hundar och åsnor som försöker hitta lite frukost i avfallshögarna.

Det är helt fantastiska vägar än så länge här i Pakistan, tvåfilig motorväg, precis som E4:an hemma. Enda skillnaden är att man ibland möter en traktor eller en åsnekärra mot körriktningen i vårt körfält. Vi hade glömt att stoppa in dagens waypoints i GPS:en så vi fick ägna oss åt lite hightech längs vägkanten, till lokalbefolkningens stora förundran.

Vi stannar och äter frukost vid något som kan liknas vid en vägkrog, det är inte lika mycket uteserveringar här som i Indien. Dom serverar omelett och toast, inga bönor idag tydligen.

Vi har snart slut på de pengar vi växlade till oss vid gränsen så vi bestämmer att vi skall stanna i staden Multan. En riktigt rörig stad, kartan i Lonely Planet var inte till så mycket hjälp. Folk är normalt hjälpsamma och trevliga när vi frågar efter vägen till närmaste bank. Tyvärr gör språkproblemen att informationen inte går fram så bra. Till slut hittar Bert en bank som går med på att växla 100 dollar.

Iväg igen, nu med siktet mot staden Dera Ghazi Khan. Efter att ha studerat Lonely Planet lite till så hittar Bert ett fint ställe som heter Fort Munro, det är tydligen ett gammalt sommarviste för Engelsmännen på den tiden det begav sig. Det ligger 85 km bortom DG Khan.

Motorcyklarna börjar knacka ganska rejält vid belastning på låga varv, vi funderar om tändningsinställningen behöver justeras. Efter ett tag kommer vi på att det förmodligen beror på kombinationen av hög temperatur och dålig kvalitet på bensinen. Bertil:s cykel har ett besvärande elfel, vid vissa utslag på styret går säkringen (det finns bara en) och cykeln stannar. Vi försöker titta efter något fel men hittar inget, vi stannar och köper lite fler säkringar.

Strax efter DG Khan så blir vi stoppade vid den första av många polisspärrar, man är jättetrevliga och vill bara titta i våra pass och skriva in oss i en stor loggbok. Förmodligen är detta för att lättare kunna spåra upp oss om vi anmäls försvunna. Vid polisspärren finns en stor skylt som säger att vi nu åker in i "Tribal country", här funkar förmodligen inte Pakistansk lag lika bra, detta område kontrolleras tydligen av olika stamhövdingar.

Ganska snart blir vägen mycket smalare och börjar vindla uppåt, de bergsvägar vi var så lyriska över i Rishikesh verkar ganska fjolliga i jämförelse. Riktigt skarpa hårnålskurvor och spännande möten med överlastade lastbilar, dom tycker inte om att väja ut mot kanten för att släppa förbi oss. Det blir till att ge sig ut i gruset vid sidan av vägen, inte alldeles safe, men bättre än att ligga efter i dieselavgaserna i 3 km/h. Det är otroligt vackert, det gäller att passa på att beundra utsiklten när vägen rätar på sig några tiotal meter och man törs titta sig omkring. Till slut kommer vi upp på den högplatå som utgör Baluchistan, den del av Pakistan som vi skall tillbringa resten av vägen fram till Iran i.

Vi svänger av vägen för att åka de sista kilometrarna upp till Fort Munro, utsikten är fullständigt oöverträffad. Vi har nog kommit upp till ca 2500 m höjd. Vid en liten sjö ligger ett mycket fint litet hotell, vi är förmodligen de enda gästerna, man håller på att renovera och måla om.

Dags att se om vi kan hitta Bertil:s elfel, det har inte varit så kul längs de branta vägarna att få motorstopp på de mest oönskade ställen. Till slut hittar vi en kabel som har legat emot topplocket och bränt hål på isoleringen, Skönt att äntligen kunna slippa det problemet.

Efter en gigantisk middag med stekt ris och gul kycklingröra så somnar vi gott. Tjocka filtar indikerar att vi förmodligen inte kommer att behöva AC.