Vår morgonritual börjar kännas ganska invand vid det här laget, enda skillnaden idag var att vi behövde väcka portieren som sov på golvet i receptionen. Vi tittade till våra motorcyklar inför avfärden, dom ser förskräckliga ut efter gårdagens damm och lervälling. Vi fyller på motorolja igen, någonstans har vi läst att det skall gå åt ca 1 liter per 100 mil. Det mesta verkar smita ut via vevhusventilationen och via en liten gummislang ner på kedjan, förmodligen ganska förnurligt. Eftersom vi kör närmare 40 mil varje dag så är det viktigt att hålla koll så det inte blir för lite olja.

Idag är det första dagen i full motorcykelmundering, det är säkert inte mer än 15 grader varmt. Vi är tacksamma för svalkan men öknar borde vara varmare än så här.

Ut ur stan åt rätt håll, vi har ju tränat i Delhi. Alldeles utanför hotellet är det en kontrollpost för militärpolisen som kollar alla bilar som far förbi så här tidigt. Vid utfarten så stannar vi och köper frukt, vi tänker inte göra om gårdagdens svältkur. Vi köper apelsiner, små bitar av sockerör samt en underlig frukt som är ett mellanting av dadlar och kiwi. Dom måste växa under eller nära marken för frukterna är jordiga, konstiga men ganska goda.

Bred och fin väg ut i öknen, vägen slingrar sig tillsammans med en järnväg upp och ned bland bergen. Underbart vackert, det känns lite overkligt med en miljö som har så små likheter med vårt Svenska landskap. Vi stannar på en vacker plats och har en liten fruktstund vid vägkanten.

Landskapet planar ut, fortfarande stenigt med någon liten torr buske här och där. Luften är ganska disig, det är mest sand som har yrt upp. Terrängen liknar den som man har i de datorspel där man flyger ett jaktplan ute över öknen, ljusbrun platt mark och taggiga svarta berg som skuter upp direkt ur marken. Det kanske är därför som Amerikanerna tycker så mycket om att flyga över Afganistan, man känner väl igen sig från flygskolan.

Det visar sig att bergen har en viktig uppgift, dom skyddar vägen från vinden. Den följer bergskammen så långt det är möjligt, när den viker av ut på slätten så kommer vinden med full styrka. Sanden beter sig precis som snödrev hemma, bara det att den är varmare och knastrar mellan tänderna.

När sanden drivit upp på vägen och försökt bygga sanddyner där, då börjar det bli besvärligt. Vi har hört något om att man skall köra så fort man törs när det är lös sand, helst fortare. Vårt problem är att vi inte törs köra speciellt fort alls, med all last på cyklarna känns det som vi har ett marktryck på framhjulet på ca ett halvkilo. En sträcka på mer än 5-6 meter i decimeterdjup sand känns som att åka löparskidor fort i lössnö. Det känns som om det går bäst att bromsa in hårt före en sandremsa och sedan accelerera igenom. Vissa gånger yr sanden upp och reducerar sikten till endast ett tiotal meter, ganska spännande ibland. Nu är det ingen tvekan om att det är den typ av öken som våra skolböcker beskrivit. Till och med värmen har infunnit sig, närmare 40 strecket, men MC-kläderna får sitta på ändå.

Ofta ser vi lastbilar och bussar som ar fått punktering, fel på hjullager eler andra problem. Man verkar inte vara så bra på förebyggande underhåll av sina fordon. Vi ser en hel del kameler, det märks att det är i den här miljön de hör hemma. Hade Zeb Macahan varit arab så hade han sett ut som de personer ur lokalbefolkningen vi möter. Det är lite konstigt, hur långt från all bebyggelse man än tycker att vi är, nog sitter det en person vid vägkanten och vinkar när vi far förbi. Undrar vad de har för sig mitt ute i öknen och hur de tagit sig dit?

Vår plan med dagen var att ta sig fram till en plats som heter Dalbandin, den byn ligger ungefär mitt mellan Quetta och den Iranska gränsen. De sista milen är på alldeles nylagd bred asfalt. Stan visar sig vara en bra illustration till begreppet "Middle of Nowhere", det är minst hundra mil öken åt varje håll. Stan verkar bestå av en gata med lite små butiker och ett enda hus med mer än en våning. Det huset visar sig vara det bästa hotellet, och för övrigt det enda stället i stan med elektricitet. Vi frågar lite och får hyra deras VIP-rum för 500 rupies (100:-). Motorcyklarna får vi rulla in genom restaurangen och parkera i köket.

Killen som har hand om hotellet verkar vara stans fixare. Han tipsar oss om att besinmackarna har stängt, men att det finns billig fulsoppa att köpa som smugglats in från Iran. Vi fyller upp till en kostnad av 40 rupies per gallon, ca 2 kronor litern. Normalkostnad i Pakistan har varit 6 kronor. Hans fixande visar sig nå oanade höjder när han fixar någon som tvättar våra skitiga kläder och levererar dom samma kväll. Höjden av fixandet visar sig vara att han ordnar fram två flaskor öl från den lokala svarta börsen, till samma pris som hotellrummet men ändå. All alkohol skall enligt reklamen vara totalförbjuden i landet, trot det har man enligt etiketten på flaskorna ett bryggeri i Rawalpindi strax utanför Islamabad.

Vi passar på att natta cyklarna med att kolla kedjespänningar och oljenivåer i motor och koppling. Kollar även bultar i framgaffeln, det skulle inte vara så skoj att plötsligt tappa framhjulet.