Daran, Iran
Long 50 24 E Lat 32 58 N
Vi kommer iväg tidigt igen, nu har Bertil stoppat i fodret i sitt Jofama-ställ. Bert har också förstärkt klädsel, det är inte alldeles ostraffat man är och kör på långt över 2000 meters höjd. Äntligen har vi sluppit monotonin med den platta öknen nedanför, frågan är om det är bättre med kylan. Att det sedan duggregnar gör inte jämförelsen, eller köldfaktorn, bättre.
Snart får Bert punktering igen, en mycket mera försynt den här gången. Det visar sig att korden i däcksidorna gick av förra gången, det är den som sticker hål i slangen nu. Med hjälp av delar av den pajade indiska slangen som extra förstärkning är det snart lagat igen. Det är dock väldigt svajigt och erbjuder ingen styrsel i kurvorna.
Landskapet är fantastikt vackert, höga snöklädda berg runt omkring oss. Vi stannar på ett litet fik efter vägen för att dricka te så att vi tinar upp. 6 koppar te kostar 2 kronor, nästan lika mycket som 4 liter bensin. Kartan indikerar att vägen skall bli lite smalare. Det visar sig att man planerar att göra den bredare hela vägen, men inte riktigt hunnit. Mittenbiten av denna sträcka är av den gamla sorten, utan asfalt. Regnet gör det till ett hyfsat hårt underlag täckt av ett 3-4 cm tjockt lager av mjuk, och mycket hal, lervälling. Efter sanddynerna är detta ytterligare en gång som det skulle ha suttit bra med lite träning i offroadkörning. Vi är förmodligen alldeles för fega och kör för långsamt, vi krypkör för att kuna ta emot med fötterna om det skulle dra iväg åt nåt håll. Så fort man sätter ned en fot så får man en "sula" av 5 cm lera under skon, det gäller att skrapa av så man kommer åt växel och fotbroms. Bert lyckas använda packväskorna som stödhjul vid ett tillfälle och Bertil lyckas befinna sig 5 meter framför en jeep med låsta hjul i nedförsbacken, tur att allt går i slow motion.
Det pågående vägbygget underlättar vår framfart på de värsta ställena, den ännu inte färdigbyggda vägens gruva grus erbjuder bättre före. Trots att vi måste passera över de grushögar som byggjobbarna lagt upp så är ändå detta bättre. Efter 3-4 mil så har vägbygget hunnit bli klart och asfalten regerar igen, detta är vår första sträcka utan asfalt på hela tiden, förutom några korta vägarbeten.
Bert:s bakhjul börjar leva sitt eget liv, det visar sig att bakhjulslagret har gett upp. En svag punkt på dessa cyklar, lagren är okapslade och minsta grus som smiter in förstör bakhjulslagren.
Det hinner bli mörkt innan vi kommer fram till Kermanshah. Efter lite letande tar vi oss fram till vad som ser ut att vara stans lyxhotell, en stor marmorbyggnad med uniformerade dörröppnare. Ni kan ju tänka er hur vi ser ut efter lervällingen tidigare, man verkar inte ens förvånade. Vi får parkera i hotellets källare, en helt marmorkädd sal, varm och skön. Här bor dom bra. Bert plockar av hjulet men får inte ur lagren utan ytterligare verktyg, lika bra att sova och fixa både däck och lager i morgon.
Vi kommer iväg tidigt igen, nu har Bertil stoppat i fodret i sitt Jofama-ställ. Bert har också förstärkt klädsel, det är inte alldeles ostraffat man är och kör på långt över 2000 meters höjd. Äntligen har vi sluppit monotonin med den platta öknen nedanför, frågan är om det är bättre med kylan. Att det sedan duggregnar gör inte jämförelsen, eller köldfaktorn, bättre.
Snart får Bert punktering igen, en mycket mera försynt den här gången. Det visar sig att korden i däcksidorna gick av förra gången, det är den som sticker hål i slangen nu. Med hjälp av delar av den pajade indiska slangen som extra förstärkning är det snart lagat igen. Det är dock väldigt svajigt och erbjuder ingen styrsel i kurvorna.
Landskapet är fantastikt vackert, höga snöklädda berg runt omkring oss. Vi stannar på ett litet fik efter vägen för att dricka te så att vi tinar upp. 6 koppar te kostar 2 kronor, nästan lika mycket som 4 liter bensin. Kartan indikerar att vägen skall bli lite smalare. Det visar sig att man planerar att göra den bredare hela vägen, men inte riktigt hunnit. Mittenbiten av denna sträcka är av den gamla sorten, utan asfalt. Regnet gör det till ett hyfsat hårt underlag täckt av ett 3-4 cm tjockt lager av mjuk, och mycket hal, lervälling. Efter sanddynerna är detta ytterligare en gång som det skulle ha suttit bra med lite träning i offroadkörning. Vi är förmodligen alldeles för fega och kör för långsamt, vi krypkör för att kuna ta emot med fötterna om det skulle dra iväg åt nåt håll. Så fort man sätter ned en fot så får man en "sula" av 5 cm lera under skon, det gäller att skrapa av så man kommer åt växel och fotbroms. Bert lyckas använda packväskorna som stödhjul vid ett tillfälle och Bertil lyckas befinna sig 5 meter framför en jeep med låsta hjul i nedförsbacken, tur att allt går i slow motion.
Det pågående vägbygget underlättar vår framfart på de värsta ställena, den ännu inte färdigbyggda vägens gruva grus erbjuder bättre före. Trots att vi måste passera över de grushögar som byggjobbarna lagt upp så är ändå detta bättre. Efter 3-4 mil så har vägbygget hunnit bli klart och asfalten regerar igen, detta är vår första sträcka utan asfalt på hela tiden, förutom några korta vägarbeten.
Bert:s bakhjul börjar leva sitt eget liv, det visar sig att bakhjulslagret har gett upp. En svag punkt på dessa cyklar, lagren är okapslade och minsta grus som smiter in förstör bakhjulslagren.
Det hinner bli mörkt innan vi kommer fram till Kermanshah. Efter lite letande tar vi oss fram till vad som ser ut att vara stans lyxhotell, en stor marmorbyggnad med uniformerade dörröppnare. Ni kan ju tänka er hur vi ser ut efter lervällingen tidigare, man verkar inte ens förvånade. Vi får parkera i hotellets källare, en helt marmorkädd sal, varm och skön. Här bor dom bra. Bert plockar av hjulet men får inte ur lagren utan ytterligare verktyg, lika bra att sova och fixa både däck och lager i morgon.
Dela med andra: 
Skriv kommentar