Först lite fakta:

• Costa Rica är ungefär lika stort som Småland och gränsar i norr till Nicaragua och i söder till Panama,
i öster till Karibiska havet och i väster till Stilla Havet
• Landet har ca 4 200 000 invånare
• Huvudstaden heter San José och officiellt språk är spanska
• Majoriteten av invånarna är katoliker ca 76%
• 96% av befolkningen är läs och skrivkunniga
• Landet saknar armé, den lades ner 1949
• Statsskicket är republik och landets president Oscar Arias Sanchéz har fått Nobels fredspris 1987
• Valutan heter colones och har fått sitt namn efter Christoffer Columbus som heter Cristobal Colon på spanska och anses ha upptäckt Costa Rica
• Landet har en yta som motsvarar 0,01% av jordens totala yta, men här finns hela 5% av Moder Jords totala flora och fauna.
• Detta lilla land har 25 nationalparker och 136 skyddade områden.
• Nationellt valspråk:: Pura Vida (rent,äkta liv) uttrycket används flitigt som hälsningsfras.

Så till resan:

Costa Rica är ett land i Mellanamerika, det visste jag, men ville jag egentligen åka dit? Åk till Kenya på safari! sa dottern som tycker det är det bästa hon gjort. Fram med broschyrer från båda länderna och den stora obeslutsamheten infann sig. Hmm.. en dag var det Kenya som gällde, nästa dag Costa Rica. Varför ska det vara så svårt att bestämma sig? Vi hade gjort en kort safari i Sydafrika och någon på Reseguiden hade nyss varit i Nicaragua och Costa Rica och vi hade aldrig varit i Mellanamerika. Det avgjorde och vårt val blev till Costa Ricas fördel, något vi inte ångrar. Nu med facit i hand kan man bara säga att någon däruppe måste haft ett finger med i spelet, så som saker och ting har utvecklats i Kenya, tyvärr.
När man väl har bestämt sig så är det som en sten faller och det känns lättare. Resan utgick från Arlanda och det GILLAR VI INTE ALLS! Resan är lång nog ändå, men sittande fågel får inget.

Tiden går och vips var vi framme vid avresedagen, lördageftermiddag och det första lilla skuttet till Arlanda.
Flyget till New York gick 09.00 söndag morgon så vi hade inget annat val än att starta en dag tidigare.
Jag hade hittat något som heter Rest and Fly på nätet och som ligger på terminalen.Där man kan övernatta i fräscha sovkabiner. Rekommenderas!! Riktigt trevligt, middag på flygplatsen och sen god natt.
Incheckning två timmar innan avgång, vi skulle ju till USA för vidare flight, men det spelade ingen roll, tusen frågor och vi svarade nog rätt, för vi kom igenom säkerhetskontrollen.
Flygresan är ju som den är och efter 9 timmar landade vi på Newarks flygplats. Vi hade ju bara transit MEN
vi fick gå igenom samma procedur som alla andra och med militärisk precision kollades fingeravtryck på vänster och höger pekfinger,vi fotograferades, lämnade redan ifyllda papper och hämtade vårt bagage som sedan lämnades in runt hörnet. Det stod folk och visade vägen, så det var inte en chans att hamna fel!
Nu hade vi fyra timmar att slå ihjäl och vad passar då bättre än att avnjuta ett glas öl eller två?
Sista etappen var bara fem timmar lång och när vi landade i San Josè, som ligger på 1200 meters höjd var vi ganska möra.
Klockorna ställdes om , sju timmar tillbaka!
Det var kväll och mörkt i Costa Rica, snabb incheckning på hotellet för några timmars sömn.
Synen som mötte oss från hotellfönstret nästa morgon var den här:

http://www.orbville.no/minside/sveiken/bilder/98687 Bussen hämtade oss och snart kändes det att vi närmade oss högre höjder. Vår lokalguide Walter och vår svenska Anna berättade att vi skulle upp på 2700 meters höjd till en aktiv vulkan som heter Poas.
När vi klev av bussen så undrade jag vilken vägg jag hade gått in i, innan jag fattade att det var höjden ,som kändes i hela kroppen.
Vi fick lön för mödan och molnen låg inte över kratern den här dagen. Det luktade ruttna ägg däruppe, dvs svavel.

http://www.orbville.no/minside/sveiken/bilder/98689 Hungern började göra sig påmind och vi stannade vid en restaurang med en milsvid utsikt ,där kolibrier hade ett "fågelbord" med sockerlösning. Vi fick en typisk Costariansk lunch som heter Casado och betyder gift dvs att vara gift. Man anser att mathållningen är ensidig innan man är gift och sedan blir det ordning och reda med varierad mat. Vi åt med god aptit och är det så här god mat i Costa Rica blir hela semestern räddad!
Costa Rica är ett land där man odlar kaffe och på kaffeplantagerna planterar man bananplantor som skydd för kaffebusken under regnperioden, då buskarna står i blom och är extra känsliga.

http://www.orbville.no/minside/sveiken/bilder/98688 Färden gick vidare genom det otroligt vackra landskapet och fram på eftermiddagen checkade vi in på vår lodge som låg i La Fortuna inte långt från den fortfarande aktiva vulkanen Arenal. Redan klockan 18.00 skulle vi samlas med badkläder för termalbad. Bussen körde en kvart ungefär och anläggningen bestod av flera pooler vars vatten värmdes upp av heta källor. De tre största poolerna hade 40, 39 och 38 grader, en avsvalkningspool fanns också på sisådär 22 grader och jag lovar den kändes KALL! Där låg vi i dom olika poolerna och skvalpade runt under bar himmel, med inramning runt poolerna av olika växter, blommor och palmer. Här drack vi den första paraplydrinken sittandes i vattnet. Ärlighetens politik rådde! Vi hämtade det vi ville i baren och talade sedan om i receptionen hur mycket vi hade druckit och betalade därefter. Turismens vagga?
Rena och trötta la vi oss i våra sängar på lodgen och det sista jag hörde var en geckoödla som smackade.

Exakt klockan 04.40 nästa morgon bröt det ut. Fåglar som sjöng, ödlor som smackade, vrålapor som vaknade och alla andra djur i regnskogen som gjorde sin stämma hörd. Att då ha förmånen att ligga stilla och bara lyssna är en upplevelse, allt medan solen så sakta stiger upp.

http://www.orbville.no/minside/sveiken/bilder/98696 Den här dan skulle bjuda på mycket, men det visste vi inte då.
Bekväma skor, oömma kläder och regnjacka ifall ifall. Vi började med en liten vandring genom vegetation och vi närmade oss vulkanen Arenal. "Hoppas bara att inte molnen ligger för lågt idag" var ett mantra som upprepades inuti huvudet. Vi kunde gå så att avståndet till vulkanen var ungefär 1,5 km. Hmm.. molnen var oroväckande långt ner, men helt plötsligt så lyfte molnen och vi kunde se hur stora lavablock kastades utför vulkanens sida och lämnade en röksträng efter sig. Den här vulkanen fick ett utbrott 29 till 31 juli 1968, begravde två byar och har inte slocknat sedan dess. Den är aktiv varje dygn,den mullrar och man hör när blocken far utför! Det är mycket speciellt att höra ljuden från Arenal.

Dagen var långtifrån slut. Vi skulle klättra ner 100 meter på dåliga trappsteg i olika storlekar. När vi väl kommit ner så väntade belöningen. Bad alldeles nedanför ett vattenfall. När man låg på rygg i vattnet i denna stora gryta med göna väggar 100 m uppåt, ville man inte tänka på att det bara fanns EN väg upp. Just det, samma som vi kom! Svettigare och varmare än när vi gick ner, vände jag mig om och såg vattenfallet rinna ner till den plats som vi just hade lämnat.

http://www.orbville.no/minside/sveiken/bilder/98701 Lunch och sedan skywalking i regnskogen. Jag hade bestämt mig att över skulle jag ,även om jag så skulle krypa! Hög luftfuktighet och värme gjorde att det luktade jord,växter och allt annat som finns i sån här tät vegetation, Vi skulle över sex fasta broar och nio hängbroar varav den högsta var 45 meter hög. Vi var bara sju stycken och hade vi gått i takt... men vi fick broarna i lite svaj och man kände sig lätt berusad. Om det var för upplevalesen eller broarna vet jag inte, men det här gör jag gärna igen! Efter halva vägen drog det ihop sig till regn och som det regnade, fast bara en kort stund. Det är i alla fall passande med regn i en regnskog. Vi såg många fåglar som jag inte ens vill gissa namnet på och växter i mängd. Oerhört rofyllt att i sin egen takt upptäcka det här! När alla utom en i gruppen hade passerat sista hängbron, ropade han "monkeys, monkeys" alla vände på en femöring och upp på bron igen och ser man på ,högst upp i trädtopparna satt tre vrålapor och åt kvällsmat. Vi kunde nästan inte se oss mätta på dom, men tiden gick och det började skymma och vi fick bråttom att komma ur skogen innan det blev mörkt.

http://www.orbville.no/minside/sveiken/bilder/98707 Våra underbara guider kom med ett erbjudande när vi satt i bussen: Den som vill kan komma med ikväll, om vädret tillåter, och titta på Arenal i mörkret. Självklart, alla ville med och som tack visade vulkanen sin glödande hemlighet. Röda glödande klot rann nerför sidan och som en sista gest lyfte han på locket och skickade upp ett gnistregn mot den mörka kvällshimlen. Fantastiskt skådespel!!

Andra natten på lodgen och prick 04.40 vaknade allt djurliv igen.
Den här dagen skulle vi vidare till Monteverde. Först åkte vi med båt över Arenalsjön, som egentligen är en damm för att utvinna elkraft. Den är 88 kvadratkilometer stor. Man använder vattnet flera gånger för att till sist bevattna risfält lite längre ner. Nästa etapp skulle vi åka på mycket dåliga vägar upp till ca 1400 meters höjd.
Det finns två skäl till att man inte gör i ordning vägarna dit upp.
1. Man vill inte ha för mycket människor däruppe för det sliter för mycket på naturen och man vill ha "rätt sorts" turister.
2. Dom turister som ändå orkar åka dit ska stanna några nätter på dom hotell som redan finns.
Vårt hotell låg mycket högt med en milsvid utsikt. Från vår terrass kunde vi se ända till Stilla Havet.

Vi hade sett regnskog från ovan och nu skulle vi gå på marken i molnregnskogen. Här uppe skulle vi kunna få se en Quetzal, Costa Ricas nationalfågel, om vi hade tur.... Även här var mångfalden stor av växter och träd, men det träd som utmärkte sig, var Strangling tree eller Stryparträd. Det börjar som en liten planta och efter ett tag skjuter den ut rötter som når marken och stryper moderplantan ,därefter övergår växten till att bli ett träd.

http://www.orbville.no/minside/sveiken/bilder/98705 Helt plötsligt när vi går där och tror att vi nästan är ensamma i skogen, blir det en väldig aktivitet och folk kommer rusande med värstingkameror, stativ och helt fokuserade på en sak: Någon hade sett en Quetzal och larmet gick. Javisst ,högt uppe i ett träd satt den, färggrann och mycket vacker. Nackspärr kallas efterverkningarna man får när man har stått och tittat uppåt länge, men det gör ingenting. Vi fick se den!

Eftermiddagen ägnades åt en långpromenad till lilla byn Sankt Elena och på restaurang Tree House drack jag det bästa kaffe jag har smakat. Restaurangen är för övrigt byggd runt ett stort träd!

http://www.orbville.no/minside/sveiken/bilder/98712 Vår rundresa skulle nu övergå till sol och bad, Tamarindo nästa! På smala serpentinvägar krånglade vi oss sakta ner mot Stilla Havskusten och vid vårt första stopp drog vi efter andan, nu hade temperaturen stigit åtskilliga grader, vi hade ju kommit ner på låg höjd nu och här såg vi alla papegojor som kom på besök och viggade mat hos en familj som drev restaurang.

http://www.orbville.no/minside/sveiken/bilder/98723 Underbart med hav och stränder! Snabbt bytte vi om när vi kom fram och ner till vattnet, där var förberett för ett bröllop och strax innan solnedgången började vigseln. Mörkret faller snabbt i tropikerna och nästa överraskning kom på hotellområdet. Tvättbjörnar kom varje kväll, välte soptunnorna och åt det som hotellgästerna slängt.

http://www.orbville.no/minside/sveiken/bilder/98715 Strandliv i sakta mak och långa promenader gällde dom här sista dagarna. Tidvattnet gjorde att det var stora skillnader mellan ebb och flod. Vi uppskattade verkligen att det inte var överbefolkat, bara en del surfare och lite turister, som vistades på stränderna. En av dagarna när vi låg och läste kom en Costaricansk familj med stolar,hängmatta,kylväska,grill och lite annat smått och gott. Frun och de fyra döttrarna gick genast och badade, medan pappan lagade mat och dukade fram. Där fick jag för mina fördomar!
När familjen ätit vinkade pappan på oss och visade vad han lagat, ville att vi skulle smaka och när vi sa mmmm... tog han fram tallrikar och bjöd på lunch. Jättegott!
Jag fick receptet och har lagat rätten hemma med gott resultat!
• Fläskkött i bitar (som kalops) en marinad av : lime, salt, några drag med pepparkvarnen, olivolja, vitlök och finklippt färsk oregano. Låt ligga en stund och stek sedan i en panna tills det är färdigt. Serverades med yucka och tomatsallad.Jag pressade potatis istället för yucka (hur farao stavas det?)

http://www.orbville.no/minside/sveiken/bilder/98727 Tiden rann iväg och hemresan började närma sig, men det fanns en grej kvar att göra och det stavas Havslädersköldpaddor! Världens största och uthotningsrotad! Vi visste att det skulle finnas en möjlighet att få se dom när dom kom upp för att lägga ägg. Tiden var rätt och Playa Grande låg inte långt från vårt hotell.
Vi anmälde oss till en dam och fick besked om att vi skulle bli upphämtade kl.21.00, utan kameror!
Prick klockan 21.00 kom dom och hämtade oss. De yttre förutsättningarna var finfina, varmt (det är det alltid där), nästan fullmåne och massor av stjärnor som skulle lysa för oss. Väl framme på stranden (efter en liten båttur) fick vi skriva in oss och sen började väntan. Skulle det komma upp någon sköldpadda inatt?
Vi låg ner och tittade på stjärnorna och vaggades av havets brus. Tack vare månens strålar var det förvånande ljust! Allt var stilla och någon hade nog somnat när larmet gick. Vi hörde på komradion Arriva, Arriva! Sköldpadda på väg upp! De två första grupperna kom på fötter och ställdes på led två och två. Dom försvann som en tusenfoting ut i natten. Vi tillhörde sista grupp och fick vänta och se om fler skulle komma upp den natten, men vi fick avbryta kl. 03.00 och åka hem. Tråkigt men vi hade en andra chans två dagar senare.
Andra chansen och nu gällde det! Upphämtade kl.22.00 den här kvällen. Förutsättningarna var om möjligt ännu bättre den här gången och fullmånen svek oss inte bakom moln, utan lyste för fullt.
Kom det bara upp en sköldpadda den här natten, så visste vi att det var vår tur, för nu var vi i första grupp!
Samma procedur som sist och väntan på stranden. Klockan gick och vi hade nästan gett upp hoppet när det var dags, det hade kommit en sköldpadda. I halvt sovande tillstånd samlade vi ihop oss och så bar det iväg ,två och två utmed strandkanten i snabb marsch, det gällde att hänga med, och efter ca 20 minuter såg vi spåren från havet och upp mot delen där vegetationen började. Oj, dom var stora!
Några från nationalparken stod och väntade på oss. Vi fick gå fram till henne och där låg hon, mellan 300 och 400 kg tung. Ful som ett urtidsdjur, men ändå så otroligt vacker. Vi var ungefär 70 centimeter bakom henne och fick efter en stund den uppfattningen att hon grävt färdigt. Hon var så noga med att gropen skulle vara maximal, men sanden var en aning torr ,så när hon nästan var färdig så slog gropen igen för henne.
Hon sökte sedan ny plats för att gräva en grop. Då var vi på avstånd och såg sand flyga flera meter, men efter ett tag så orkade hon inte mer, utan drog sig ner mot havet. Vi följde henne i stort sett hela vägen."Promenaden" mot havet var inte helt enkel. Det är svårt att dra en så stor tyngd, men när hon nådde vattnet så tog hon två stora tag och försvann ut i havet.
Vi som stod kvar, kände att vi hade varit med om något alldeles fantastiskt och naturen bjöd på det!

http://www.orbville.no/minside/sveiken/bilder/98718 Sammanfattning: Vi har sett många djur under vår resa och dom vanligaste har varit näsbjörnar, leguaner och kolibrier. Människorna har hela tiden varit väldigt trevliga, vänliga och stolta över sitt land. Vår lokalguide Walter berättade att det i varje liten by finns en skola och någon som är sjukvårdskunnig. "Vi behöver ju inte lägga pengar på ett försvar och vi prioriterar skola och sjukvård"
" Vi säljer våra träd många gånger (eco-turism) istället för att hugga ner dom och bara sälja en gång"
Det är förbjudet att hugga ner regnskog!
Funderar du på att åka dit? Tveka inte, GÖR DET!

PURA VIDA!

http://www.orbville.no/minside/sveiken/bilder/98725