En kväll i New York skulle jag och min pojkvän Per på bio. Filmen vi främst ville se var slutsåld, allt annat var ointressant. Vid Times Square hade jag några dagar tidigare fått en infolapp från Sientologerna. Var 15:e minut visade de en informationsfilm på 15 minuter för eventuellt intresserade.

Då vi inte hade bättre saker för oss bestämmde vi oss för att gå dit. Nyfiken som jag är så bara måste jag se den. Mest var jag nyfiken på hela grejen med Sicentologerna, hemliga klubben med hokus-pokus, utomjordingar och liknande.

Vi mötes av en byggnad med tevemonitorer på såväl utsidan som insidan. Informationsfilmer pumpades ut. Tom Cruise figurerade i dem åtskilliga gånger. En exploderande vulkan fanns oxå med. Byggnaden känndes lyxig, påkostad och avancerad, som ett rymdskepp ungefär. Vi möttes av några stillsamma och svartklädda personer som utan att blinka visade oss till ett filmrum. De var vänliga men inte allt för vänliga. Trots att en tjej en gång försökte skämta verkade de inte alls särskilt exalterade över att vi var intresserade av deras information.

Med andra religösa samfund är allt så enkelt. Lösningen är enkel: Jesus Kristus. Tar man Jesus till sig så löser man alla problem. Hallelulja! Med Sientologerna är det tvärtom. De vill inte dela med sig av informationen. På sin höjd försöker de definiera människors problem. Filmen försökte intala betraktaren (mig) att jag mår dåligt. Allt pga en massa inre spärrar som hindrar mig från att nå mina mål. Dessa spärrar kan dessutom göra mig sjuk, trots att jag inte är sjuk... bla bla.... blaa. Spärrarna ligger kvar i mitt undermedvetna sen barndommen, oj, Freud skulle älska detta. Och om jag gillar idén kan jag betala pengar till Sientologerna för att få gå en kurs och lära mig, ja vadå, självbehärskning eller?

De kallar det Dianetik. Själv kallar jag det Hjärntvätt då de tar ett socialt, medicinskt och möjligtvis politiskt problem och försöker göra det andligt.
Och själv undrar jag bara, vem mår inte lite dåligt då och då!?