Den 19 oktober 1968 gifte vi oss, jag och Yvonne. Den gången blev det inte så mycket till bröllopsresa. Nu inför vår 40-åriga bröllopsdag var läget bättre för en resa. Vi behövde inte begära ledigt från någon arbetsgivare och vi behövde inte fundera så mycket över ekonomin.
Vi väntade i det längsta med att bestämma oss men en knapp vecka före planerat avresedatum slog vi till med att beställa resa till Azorerna ( Saõ Miguel). Vi bokade och betalade via Internet och resan arrangerades av Solresor.
Vi har haft en ganska jobbig sommar och höst hittills så huvudsaken med resan var avkoppling och inte så mycket äventyr och upplevelser. Vi valde därför att inte bo i huvudstaden Ponta Delgada utan i den före detta huvudstaden Vila Franca do Campo som idag är en lugn liten ”fiskeby”. Vårt hotell, Marina låg nere vid havet i närheten av ortens marina och fiskehamnen. Där var mycket att titta på både på dagen och på kvällen men det var ingen störande trafik eller något störande nattliv.
Till Azorerna åker många för att titta på alla vackra blommor, men då vi var där, i senare delen av oktober var det mesta utblommat. Av de blommande hortensior som ön, bara några veckor före vår ankomst, varit helt översållad av, var nu det mesta vissnat och brunt. Endast någon enstaka blå eller rosa blomma fanns fortfarande kvar. Utmed vägarna blommade dock massor av rosafärgade Amaryllis Belladonna. Sedan fanns ju den på dessa öar alltid närvarande blå ”Snårvindan” som är oerhört attraktiv men som av innevånarna betraktas som ett besvärligt ogräs.
Nu var vi ju som sagt inte på Azorerna för blommornas skull utan för avkopplingen i ett skönt klimat som även i slutet av oktober är som när svensk sommar är som bäst, ca 22 – 25 grader varmt. Vädret brukar kunna växla ganska ordentligt i denna del av världen. Vi hade dock tur med vädret, endast lite duggregn någon minut då och då i övrigt solsken. Ögruppen ligger mitt ute i Atlanten, rakt ut från Portugal, som den tillhör. Avståndet till fastlandet Portugal är ca en tredjedel av sträckan från Portugal till nordamerika.
Det som möjligen kunde ha varit bättre tidigare på säsongen var tillgången på öppna restauranger och andra ”turistattraktioner”. Det var nu mellansäsong och mycket var sedan 1 oktober stängt. De öppna restaurangerna i Vila Franca do Campo var ganska få varför vi vid flera tillfällen.
Första kvällen tänkte vi äta på hotellet men det blev resans stora besvikelse. Vi kom till restaurangen direkt då de öppnade kl 19.30. Vi beställde mat, Filet Mignon, och fick ganska raskt in öl och vatten samt bröd. Sedan hände ingenting, förutom att ett sällskap på 14 gäster infann sig och allt i lokalen centrerades kring dem. Då vi väntat i ca 45 minuter på vår mat och gästerna i det stora sällskapet fick in sina första två Filet Mignon ilsknade jag till och frågade kyparen varför de blev serverade före oss. Han fick en rejäl utskällning av mig, Yvonne har under våra 40 år tillsammans inte hört mig så arg någonsin. Vi fick inget nöjaktigt svar på varför vi inte serverats först och då vi väntat ytterligare 15 minuter utan att få in någon mat reste vi oss och lämnade restaurangen.
Första dagens morgon var det välkomstmöte och därefter ägnade vi dagen åt att utforska ”vår by”. På kvällen åt vi middag på en liten restaurang där servicen var på topp och där den traditionella Azoriska maten var utsökt välsmakande. Till denna krog återvände vi ytterliger ett par gånger under vistelsen i VFdC.
Dagen därpå var vi med på den enda arrangerade utflykt som vi anmält oss till på välkomstmötet dagen innan. Utflykten gick först till den vulkankrater som senast haft ett utbrott. Kratern är idag fylld med vatten och kallas Lago do Fogo (Eldsjön). Uppe från kraterkanten ser man förutom sjön tvärs över hela Saõ Miguel, d v s man ser havet åt båda hållen. Ön är på detta ställe inte mer än en och en halv mil bred. Efter Eldsjön for vi till staden Ribeira Grande på nordkusten för att äta lunch och för att gå på likörprovning. Efter all likör gick färden tillbaka mot sydkusten och öns ananasplantage i byn Fajã de Baixo. Här odlar man ananas i växthus och inte på friland som på Hawaii, Thailand, Costa Rica och Filipinerna. Dagens sista utflyktsmål var de sk Tvillingsjöarna, också de kratersjöar. I bra väder ser den ena sjön ut att ha grönt vatten (Lagoa Verde) och den andra blått vatten (Lagoa Azul). Detta beror på att i den mindre sjön, Lagoa Verde reflekteras grönskan från den omgivande skogen som finns på de branta sluttningarna och i den större, Lagoa Azul reflekteras himmelen. Tyvärr gick molnen allt för lågt denna dag för att vi skulle uppleva detta fenomen. Stundtals var dimman helt ogenomtränglig.

På vår bröllopsdag for vi med lokalbussen in till Ponta Delgada för att äta ”bröllopsmiddag”.
Vi spenderade hela dagen i ”stan” och gick runt och tittade på de vackra gamla husen och den fina strandpromenaden. Vi hittade på eftermiddagen en jättebra restaurang vid en liten park. Den hette Palm Terrace Café. De serverade en underbar Tournedo till vilken jag drack ett av de lokala ölen från ön, Yvonne drack som vanligt vatten. Det var rejäla portioner så vi var ordentligt mätta då vi gick därifrån-
Efter middagen vandrade vi åter kring i stan tills det var dags att ta lokalbussen tillbaka till VFdC.
Övriga dagar spenderade vi huvudsakligen i och kring VFdC. Vi tog långa promenader och njöt av det sköna vädret. Vi åt underbar bar på de restauranger som fortfarande var öppna och ibland nöjde vi oss med att åta något lättare på något av alla de små kaféerna som finns i alla orter på Saõ Miguel.
Jag ägnade mig förstås också åt att utforska utbudet av öl på ön. Där fanns fyra olika lokala ölsorter av vilka två var mycket bra. Sedan fanns förstås flera av de internationella märkena tillgängliga men dem undviker jag alltid.
Sammanfattningsvis kan man säga att resan till Azorerna var mycket lyckad och gav den avkoppling som vi ville ha.