Ledsen att det blev en liten försenad avrundning på resan min, men här kommer två snabba avslutningsinlägg...

Med ena halvan av hjärtat tungt som en tegelsten och den andra halvan lätt som en fjäder, satte jag mig på planet som skulle ta mig från varma Rio till det norra halvklotet igen. Inte utan att jag tänkte tillbaka på mitt år med en blandning av förvirring över att det har gått så fort och febrila försök att komma ihåg allt som har hänt. För att inte tala om alla ställen som jag hittills inte har hunnit se. Jag gör mentala listor på var jag vill åka nästa gång. Vad jag vill sysselsätta mig med då och så vidare. Hamnade bredvid en kvinna från Barcelona på planet. Jag blir alldeles varm i magen när jag inser att jag verkligen kan sitta och småprata på spanska nuförtiden. Det är något konkret som jag kan ta med mig hem i alla fall. Märker att jag skriver som om livet är över för mig nu. Men jag har ju kommit mig halvvägs in på min sista destination. Jag är hos Dawn och Steve nu, tjejen jag träffade min första vecka i Bunbury. Jag passar på att hälsa på henne när jag ändå passerar England. I Newcastle upon Tyne är jag, en kuststad i norra England, riktigt vackert är det här. Höstblommor och hav. Rolig dialekt har dem också! Den är väldigt svårplacerad, en blandning av irländska, skotska och brittiska. Jag har varit på en indisk festival. England har ruskigt mycket människor från Indien och har därför massor med mat och häftig kultur inbakat i den engelska kulturen. Det har kommit så pass långt att de kallar indisk mat deras nationalrätter.

Dawns pappa är biodlare. Jag fick möjlighet att följa med honom runt för att titta till bina och ta reda på honungen. Lite läskigt är det allt att vara så nära dem. Jag har svårt att vara stilla, som man bör enligt konstens alla regler. Jag avskyr när det är ett bi eller en geting som cirkulerar runt mig. Det brukar gå bra de första sekunderna, i synnerhet om jag blundar. Men sedan springer jag som om det vore min sista stund i jordelivet. Jag fick en skyddsdräkt och gummihandskar av honom att ta på mig, sedan var det bara att sätta igång. Jag måste medge att jag var åskådare till större delen. Men till mitt försvar – jag kan ingenting om det så jag arbetade bara under befallning.

Vad som är lite mer intressant med Malcolm, Dawns pappa, är att han samarbetar med ett universitet som håller på med forskning, bland annat om bin. De håller nu på med att, med Malcolms hjälp, kolla upp om det är möjligt att lära bin att känna igen dofter. Vi var till universitetet för att se hur det gick för dem. Då frågar ni er säkert hur själva inlärningsprocessen såg ut. Ja. De hade spänt fast bina i ett sorts provrörsställ, sedan satt en student och pyste dofter ur ett rör mot biets ansikte (har bin ansikten?) och studerade dess reaktion. Om biet skickade ut tungan var det positivt men hade biet ingen reaktion var det ett negativt provsvar. Detta dokumenterades noggrant. Syftet, fick jag förklarat för mig, var att kanske, eventuellt kunna lära bina att till exempel hitta åt försvunna människor, bomber och dylikt i en avlägsen framtid. Personligen tycker jag att det verkar lite långsökt… som jag förstår det lever bin bara i ungefär en veckas tid. Följaktligen måste det vara ganska ineffektivt att träna upp nya bin varje vecka. Om de nu inte siktar på att förändra beteendet hos hela släktet förstås. Det lär väl dröja några år innan det kan bli tal om något Nobelpris i alla fall…

Veckan hos Dawn och Steve gick fort… och jag drabbades av någon shoppingdemon. Efter att ha vandrat omkring i samma kläder i ett år, verkade det som om min inre demon skulle åtgärda det problemet. Väskan var otroligt trång när jag lämnade Dawn. Dagen då det var dags att beträda svensk mark igen, för första gången på ett år, kom fortare än jag han blinka. En av mina äldsta vänner som har flyttat till Stockholm kom och hämtade mig på Arlanda tillsammans med hennes kille och hennes bebis. Bebisen hade jag bara hört talas om tidigare, hon hade mage att dyka upp, eller ut kanske är ett bättre ordval, bara några veckor efter min avfärd.

Det första jag tänkte på när jag kom ut i friska luften i Sverige var att det verkligen luktade Sverige. Det var rätt fräckt att höra svenska runt omkring sig igen också. Vi åkte hem till min kompis och satt och surrade en stund innan vi gick och lade oss. Dagen efter slappade vi rätt friskt och mot aftonsidan kom min storebror och min kusin och hämtade mig. Min bror gjorde två flugor på smällen, han hade nämligen lovat att hämta mig. Antingen på flyget i Skellefteå eller i Stockholm, så det blev det senare och han tog tillfället i akt att hälsa på våran kusin Kenneth och hans Lotta. Min ursprungsplan var att överraska allihop hemma och inte tala om när jag skulle återvända för någon. Men jag är inte sämre att jag kan ändra mig. Trots att det kändes lite surt att inte få göra min stora entré på hemmaplan fullt ut är det alltid bra med gratis skjuts. Det här är nog också ett bra tillfälle att nämna att min bror, möjligtvis som enda människa någonsin, har tagit sig in på märkvärdiga krogar på Stureplan med Foppa-tofflor och en svart t-shirt där det står ”Riktiga män luktar diesel”. Det ingick väl inte i någon obstinat plan från en bitter norrlänning, det bara slumpade sig på det viset när en enkel middag på en kvarterskrog ledde till ”- Ja, vi går på lokal!”

Jag hade inte förmånen att få se det med egna ögon, det var samma kväll som jag landade på Arlanda. Men dagen efter hade vi hade en trevlig kväll hos Kenneth och Lotta innan det var dags att bege sig norrut igen. Vi hade, i maskopi med en moster, planerat in ytterligare ett stopp hos tjocka släkten i Gästrikland. Våra kusiner Elin och Emma hade gemensam 18 och 20-årsfest så vi stövlade in där i samma veva som jag hör dem säga ”- Vet någon när Cecilia ska komma hem igen”? Vilka är oddsen att det kunde bli så perfekt? Jag stegar in och säger så nonchalant jag kan: ”- Jag tror hon har kommit hem nu.” Min andra moster trodde på fullaste allvar att hon hade blivit galen på riktigt. Det var roligt! Glädjen blev tyvärr rätt kortvarig. Vi fick vi veta att pappa åkt in på lasarettet igen. Han hade fått en till hjärtinfarkt och istället för att köra direkt hem blev det raka vägen till lasarettet i Skellefteå. Inte riktigt den perfekta platsen för att överraska familjen om att jag kommit tillbaka precis. Det visade sig att vid hans kärlsprängning en vecka innan, hade läkaren stuckit hål på en kärlvägg. Där hade det läkt in blod och orsakat infarkten.

Jag tror att mina föräldrar blev nog mer chockade än jag hade trott de skulle bli vid åsynen av mig. Reaktionen på lasarettet blev nästan ett ”jasså, du är hemma”. Men morsan sa senare att hon knappt kom ihåg något av samtalet på lasarettet, så förvånad blev hon. Mina brorsdöttrar hade också fått veta att jag var hemma innan jag träffat dem. Jag hade verkligen sett fram emot att få överraska dem själv, men den gubben gick inte.

Jaja, bara att inse att det är över för den här gången.