Så då var jag hemlös då. Jag hade skrivit hyreskontraktet på min lägenhet i ett år och det var bara till att vackert fortsätta leva ur ryggsäcken i tre veckor till. Men det var ett klokt drag av mig att komma hem något tidigare än planerat. Med facit i hand skulle det ha slutat i ett brinnande inferno om jag kommit hem fredagen och börjat om att jobba på måndagen. Det har varit nog besvärligt ändå att komma hem. Jag förstår att det kan låta konstigt, men känslan av utanförskap har varit enorm. Det har varit fantastiskt roligt att träffa alla igen, där råder det inga oklarheter. Men den första tiden av hemkomstens rosa små moln förvandlades till blytunga kättingar runt mina anklar. Det kändes som om jag stod utanför och tittade på livet här hemma. Likadant med året som just passerat och människorna här hemma. Som om jag befann mig i en soffa och tittade på filmen om mitt liv. Kanske var det jag som undermedvetet inte ville kliva på tåget tillbaka till verkligheten igen. Vad det än var så är jag glad att det gick över. Det mesta av det i alla fall.

Nog har jag förändrats under det här året, men jag kan ännu inte säga hur. Jag har inte haft tid att smälta allt ännu. Det lär nog ta ett tag innan jag hinner ikapp mig själv så pass mycket att jag kan sortera allt i huvudet. Men jag ser på världen med lite andra ögon. På gott och ont. Jag inser hur otroligt, oförskämt bra vi har det här i Sverige. Jag blir förbannad när folk har råd att köpa en ny, fin bil för flera hundra tusen kronor men gnäller om hur eländigt det är med all skatt som vi måste betala. Utan en tanke på vad det är vi egentligen slipper handskas med, tack vare de skatterna. Jag inser ju att det här kommer att vara ett problem för mig om inte jag återanpassar mig lite till det svenska tankesättet. Hoppas bara att det blir så där lagom mycket.

Nu har det ju ändå gått några månader sedan jag kom hem igen och jag tror att jag har varit mer deprimerad än jag har fattat själv. Eller deprimerad kanske är fel ord, men jag hittar inget bättre uttryck för det.. Jag har hållit mig inlåst i lägenheten utan något större socialt liv. Jag har inte haft vare sig lust eller energi till att ta mig för att göra något, vare sig för mig själv eller tillsammans med andra. Jag har gått till jobbet och när jag kommit hem har jag i stort sett bara legat i soffan eller suttit framför datorn. Det är verkligen inte likt mig att vara på det viset. Nu efteråt, när jag känner livsandarna återvända, börjar jag förstå att jag inte hunnit smälta något alls under resans gång, det har helt enkelt inte funnits tid till det. Hela tiden har det ju blivit nya upplevelser att ta till sig. Jag har bara styrt det som nyss varit åt sidan i huvudet och det har inte gett sig tillkänna förrän jag kom hem igen.

Jag har, till min egen förvåning, känt mig egennyttig om mina minnen. Som om det är tillhörigheter som jag inte vill ska skändas eller att folk förstår fast de inte kan göra det. Men återigen, jag har inte ens kunnat sortera minnena inför mig själv ännu, då blir det svårt att dela med sig av dem så att det blir rätt. Sedan har jag visst förbrukat min svenska allemansrätt att klaga. ”-Var glad för att du har skaffat dig minnen för livet!” Visst är/har jag det, fler än vad jag någonsin kommer att kunna förmedla. Men är det de minnena jag ska vara belåten med nu för resten av mitt liv eller?

Nej… jag tänker Cuba innan det blir utsatt för ”civilisationen” under en ny regim. Jag tänker Mayaindianerna i Mexico. Madagaskar. Safarin i Kenya och Tanzania. Listan är ohälsosamt lång och drömmarna är obegränsade. Är det ingen av er som har mer pengar än vad som känns bekvämt? Jag söker nämligen en ny sponsor, min gamla har just sagt upp sig…