Idag bjöd paret Bob och Pat på frukost till alla gäster, dvs mig, ett medelålderspar från Florida och två italienska killar som visade sig ha planerat in nästa samma resa som jag så det kan hända att jag stöter på italienarna igen. Senaste veckan har det varit en motorcykelfestival i black hills området så det sades att runt 400 000 motorcyklister rör sig i området och jag kan inte säga emot för de finns precis överallt där jag har rört mig.

Första utflykten idag blev till Badlands nationalpark döpt efter sin förmåga att göra det svårt för besökare att ta sig fram igenom området förr i tiden. Vad finns då att se i denna park, jo om det hade funnits vatten på månen hade det troligtvis sett ut som det gör i badlands parken. Här är det omväxlande gråa stenmonument med inslag av grön präriemark. Första delen av parken jag åkte till kunde man göra korta vandringar uppe bland stenklipporna som inte så lite påminde om de i parken Bryce canyon jag såg ifjol. Häftigt var det iaf att gå högt uppe i klipporna och blicka ut över det karga landskapet. Sällan har man sett så många vuxna samtidigt skutta omkring bland klippor. Det fanns inte så många stigar utan man fick pröva sig fram på egen risk.

När man sedan åkte vidare i parken till mängder av utsiktspunkter blev det mer och mer inslag av grön präriemark vilket bara gjorde vyerna ännu vackrare. I slutändan av parken åkte man enbart upp och ner för de prärietäckta kullarna som ser så mjuka ut på nåt sätt. Ja denna park överträffade förväntningarna och borde få mer uppmärksamhet.

När det började bli kväll åkte jag till det så omtalade och kända berget Mount Rushmore där 4 presidentansikten huggits in på ståtligaste sätt. Redan långt utanför parken såg man ansiktena sticka ut från berget. Här var man inte ensam direkt utan många personer ville se spektaklet. Jag var lite osäker på vad jag skulle tycka om monumenten men när man väl stod på utsiktsplatsen såg det allt bra pampigt ut ändå. Framförallt var området man gick igenom innan man kom till utsiktplatsen värdigt gjord och det kändes högtidligt att vara där och nästan som att man skulle ha klätt upp sig snyggare. För att komma ännu närmre kunde man gå en liten slinga som tog sig närmre berget. 20 m stora är ansiktena men trots det blir de ofta fjuttigt små när man fotograferar. Oavsett var det häftigt att ha upplevt och lärt sig bakrunden bakom detta skapande.

Nu på sommaren har man även en liten ljusshow efter att mörkret lagt sig då ansiktena lyses upp med strålkastare. Jag stannade kvar för att se detta från en uppbyggd scen nedanför berget med plats för hundratals personer. Själva sceremonin var mycket patriotisk med en historielektion över presidenterna, en sjungen nationalsång och en applåd för alla närvarande militärutbildade som skyddar landet innan så strålkastarna lyste upp det svarta berget. Tyvärr hade det hunnit börja regna men det var vackert ändå. Ett minne för livet helt klart!