Det är en kväll i juli och vi har tagit scootern upp till Castelmola. Redan i den lilla gränden som leder ner till Piazza Duomo hör vi tonerna av Ciccinos sång. När han får syn på oss avbryter han sången för att hälsa oss välkomna och ber oss slå oss ner samtidigt som han fortsätter att spela på sin gitarr. Bredvid honom, på trappan sitter sonen och klinkar på sin "mandolino". Klockan är halv nio och det är fortfarande ganska tomt bland borden. Jag går in köket för att hälsa på mamma Karin och när jag kommer ut igen är det redan nästan fullsatt.
Vi får våra menyer och beställer varsin pizza och varsin lokal öl. Ciccino sjunger Bella notte.. och det är det verkligen... den svarta sicilianska natthimlen med sina tindrande stjärnor, musiken och tjattret från dem andra gästerna...
Vi njuter av våra pizzor, nynnar med i dem välkända italienska sångerna, skrattar åt Mimís bus med dem mindre gästerna och har det bara bra.
När vi är redo att åka hem får Ciccino och Karin oss att lova att snart komma tillbaka... ett löfte som inte blir svårt att hålla!