Jag vill inte!
Eller...jo,jag vill...!
Varför blir det så här??
Om en vecka,nästa tisdag,åker vi till Thailand.
Hela sommaren,speciellt när det regnade och var kallt (vilket
i princip var HELA sommaren...),har jag väntat och längtat
efter att få åka iväg.
Nästan räknat dagarna.
Nu,när vi närmar oss målsnöret,sparkar jag bakut!
Helt sanslöst!

Det blir som ett slags antiklimax.Och jag kan
inte sätta fingret på vad det är.
Allt är klart.
Efter ett evigt trixande och fixande så har allt löst sig.
Senast idag lyckades jag lösa "Prinsens" åkande med antingen
taxi eller skolskjuts emellan skolan och korttidshemmet....puh!

En smärre förändring har också skett:det blir mormor Monica,istället för
farmor Ewa,som ska ta hand om tjejerna.
Jag drabbades av dåligt samvete för att jag kört så hårt med farmor Ewa
den här hösten,hon skulle säkert behöva en egen semester,så jag ville skona
henne ifrån att behöva ta hand om skräcködlorna...f´låt,döttrarna,skulle det stå.
Mormor Monica har jag inga sådana problem med...hon är ju min mamma och
van med det mesta!...Hon har ju mig....

Vi,maken och jag,tar bilen till Arlanda,det har jag ju berättat,va´?!
Jag VISSTE att maken skulle utnyttja min svaghet för hans hundögon!
Egentligen ska jag väl skämmas för att jag är så svag,men det har jag inte vett till...
Antagligen infinner sig både reslust och resfeber när vi sätter oss i bilen
och får lämna gråa Timrå (som idag är alldeles soligt och underbart...)
Jag hoppas det,för jag behöver verkligen semester!