Dag för dag: Resealbumet "Västra USA" av Kvibergresor

Nu ligger jag på hotellrummet i en dubbelsäng och andas ut efter detta långa dygn som startade i ett regnigt Göteborg 32 timmar tidigare. Har lyckats sova några timmar på flygen så känner mig inte särskilt trött som jag befarade. Flyget till Paris gick snabbt och där var tiden ganska knapp till nästa flyg över till Atlanta men hann i alla fall köpa med en baguette när man ändå var i baguettens förlorade hemland.;-)

10 timmar tog flyget till Atlanta och alla hade var sin videoskärm man kunde se filmer och lyssna på musik på. 2 mini 3-rättersmenyer hann vi också bli serverade med bland annat ravioli och kycklingsallad. All personal var fransk och det var omöjligt att höra om de pratade på franska eller engelska men trevliga var dom i alla fall.

Vid migrationspassagen i Atlanta blev alla utlänningar utsorterade till en egen kö och vi blev noggrannt utfrågade över vårat syfte med resan och man fick delge allt man hade med sig i handbaggaget in i landet. Här fick min stackars franska baguette onda blickar från flera håll och jag blev intagen i ett särskilt rum där baguetten noga inspekterades men vi kom ut helskinnade båda 2.:-)

Sen följde en lång väntan på inrikesflyget till Tucson (de flesta uttalar staden Tusan) och jag passade på att ta ut dollar i en bankomat. Vi anlände 23.00 i Tucson och efter 10 minuter hade jag fått väskan och begav mig för att hämta ut hyrbilen i anslutning till flygplatsen. Första synintrycket utanför flygplatsen var stora alléer med meterhöga ståtliga kaktusar. Vackert!

Hyrbilen gick snabbt att hämta ut och man informerades om alla regler som att dom bl.a. ringer polisen om man inte hört av sig 3 dagar efter hyrtidens slutdatum. Bilen var en ekonomibil av märket Kia Rio och jag slog på GPSen och blev guidad de ca 200 m jag befann mig från hotellet. Denna dag avslutades med en skön dusch. imorgon börjar det riktiga äventyret!

Första dagen i USA började med hotellets frukost som skilde sig från den svenska på många sätt. Här var det plättar, hamburgare och våfflor som gällde för att inte glömma bullar och muffins. Hittade iaf yoghurt, flingor och mjölk som jag satsade på. Sedan körde jag till dagens utflyktsmål som var Sonora öknen. Öknen startade i utkanten av Tucson och det var torrt landskap med berg och kaktusar så långt ögat kunde nå. Vackert!

Mitt första resmål var Arizona Sonora Desert Museum som inte alls är ett museum utan en djurpark med Sonora öknens alla växter och djur. Vädret var torrt och termometern visade på 40 grader! Vatten är ett måste här vill jag lova, tror jag drack minst 3 liter idag. Här fanns bergslejon, präriehundar, vargar, hjortar, kollibrier och massvis av ödlor. Jag träffade ett par från Finland och deras guide som var mycket trevliga och jag hängde på under besöket. Kaktusar fanns det så klart massvis av också.

För att se öknen mer på egen hand begav jag mig sedan av till närliggande Saguaro nationalpark. Här är kaktusen i fokus och ffa då saguarokaktusen som är världens största kaktus. Här fick man köra själv på små grusvägar och göra små korta vandringar rätt ut i öknen. Jag fick bra hjälp av de trevliga parkvakterna att välja resväg. Man kände sig långt från samhället när man gick för sig själv och endast små stressade ödlor som medkompanjoner. Jag var glad jag slapp se skallerormarna som också är vanligt förekommande här. Jag stannade kvar för att se solnedgången som var som tagen ur en västernfilm med alla gigantiska kaktusar framför sig (de flesta var minst 5 meter höga). Många kort blev det som jag hoppas kunna delge framöver.

Dagen slutade med ett dopp i hotellets pool vilket var skönt i den tryckande värmen.

Tidig morgon lämnades Tucson för att bege mig norrut i Arizona. Staden Sedona var målet och efter 4 timmars bilfärd plus ett första depåstopp för att tanka var jag framme. Vägen dit gick via USAs största vägar så kallade interstates som ibland var 6-filiga! Skönt då att trafiken inte var så tät och rutten särskilt svårnavigerad. Efter några minuters resa sa GPSen sväng höger om 200 km! Då kunde man slappna av lite och lyssna in sig på de amerikanska radiokanalerna, det fick bli deras motsvarighet till NRJ.

Området runt sedona är känt för att vara vackert med sina röda berg. Några km innan sedona körde jag över ett krön och bergen som omringade vägarna och som tidigare varit gråa blev helt plötsligt röda och otroligt vackra. Tydligen beror det på högre järnhalt i stenen berättade någon till mig.

Första stoppet i sedona blev Red Rock state park där bergen som förståeligt på namnet är röda. Här hade jag letat upp en känd vandring till berget Cathedral Rock. Hit vallfärdar folk från hela världen för den magnifika utsikten. Vandringen gick uppför branta bergväggar och inte sällan fick man krypa på alla fyra för att ta sig uppåt. Efter ca 30 minuter var jag uppe så högt det gick att vandra utan klätterutrustning och utsikten var magnifik och man förstår att sedonaborna är stolta över sin omgivning. Lustigt nog var det en familj från Borås uppe på toppen samtidigt, världen är liten ibland.

Efter ett välbehövligt restaurangstopp i centrum bar färden vidare till den andra och sista vandringen för dagen nämligen Devils Bridge. Denna vandring var lite svårare att hitta och efter att ha vandrat fel en stund stötte jag på en bror o syster från Indonesien och vi beslöt oss för att testa tillsammans istället och det visade sig gå bättre. Efter 3 km vandring på en röd stenväg och röd sand! kom vi fram till en markering för vandringens startpunkt. Även denna gång gick det brant uppför och det gick åt några flaskor vatten kan jag lova. Efter en kvarts vandring uppför var vi så framme vid djävulens brygga som är en ca 2 m bred och 10 m lång stenbro som skjuter ur från en bergvägg till en stenpåle ca 15 m upp i luften. Lite svårt att förklara i ord men vi var ju tvungna att turas om att gå ut på denna bro allihopa. Svindeln var inte långt borta kan jag säga. Även här var utsikten bra men inte lika fin som vid första vandringen utan här var mer upplevelsen på bron det mäktiga.

Tillbaks till bilarna hade det börjat mörkna och då hade jag en timmes bilresa kvar till övernattningen vid route 66 i flagstaff.

Sedona kan va den vackraste stad jag sett. Insprängd bland röda berg ligger välvårdade hus och byggnader med de mest välskötta vägar och trottoarer jag åkt o gått på. Det här en dag som överträffade alla mina förväntningar, som ändå var höga.

Men jag har ju lite tid kvar over here!;-)

Hej, denna gang sitter jag vid hotellets dator och de anvander ju inte varat alfabets 3 sista bokstaver sa texten kommer se lite rolig ut.

Uppe med tuppen idag kl 5 for att resa vidare och hinna fram till en guidad tur jag hittade pa internet. Resan tog 3 timmar och jag passerade bland annat painted dessert som var en udda syn nar bergen skiftar i olika farger. Jag hann fram i tid som tur var till nationalparken Navajo National Monument dar det finns kvarlamningar efter klippbyggnader fran 1300-talet da indianer bodde i djupa dalar eller kanjoner som det aven kallas. Parken drivs nu utav navajoindianerna som ar USAs storsta indianstam. Vi blev en grupp pa 8 personer plus guiden Paul som sjalv tillhor navajoslaktet. Vandringen var pa 7 km totalt och gick ca 400 m ner i en kanjon tills vi var framme vid klippbyggnaderna langt nere i dalen. Byggnaderna utgjordes av sma hus byggda av sten och var mkt valbehallna. Markligt stalle att bygga sin hus pa kan man tycka men det hade sina anledningar enligt guiden. Sedan var det bara att vandra samma vag tillbaka uppfor hundratals slingriga trappsteg och stigar i dalen.

Sedan bar det vidare mot en hojdpunkt jag sett fram mot namligen Monument Valley. Nar man kom langs med vagen och plotsligt sag dessa enorma stemonument ar det omojligt att inte bli hanford. Denna park drivs av samma indianstam Navajoindianerna och de gor ett mkt bra jobb for det kryllade av turister pa plats. Jag nojde mig med att ta nagra kort och sta och gapa ett tag pa avstand for jag skulle senare aka runt i ett annat omrade dar man kom narmre stenstoderna. Sa jag sa hejda till Arizona och gav mig vidare in i Utah.

Det fanns lite tid over sa jag hittade Gooseneck State Park i min underbara kartbok. Det ar jag glad over for detta var ett litet omrade som kan liknas vid ett mini grand canyon men med mkt slingrigare vattenstigar. Fran kanten sag man ca 300 m rakt ner i den lilla an San Juan.

Till sist akte jag till ett omrade och en vag som vackert kallas Valley Of The Gods. Detta var en 30 km lang grusvag dar man kom lite narmre stenstoderna an i Monument Valley. Farden gick mkt langsamt da vagen var smal och smahalig mest hela tiden. Men vyerna var fina mkt tack vare en analkande solnedgang som gjorde stenstoderna an mer vackra och rodbruna.

Ikvall bor jag i en liten by kallad Mexican Hat som ar dopt efter ett stenmonument som liknar, ni gissar det nog, en mexikansk hatt eller sombrero om man sa vill. Omradets natur ar verkligen jattevacker har runt omkring.

Efter några timmars bilfärd genom vackra ödevägar i Utah öknen, vissa sträckor såg man inte en bil på kanske 45 minuter, var jag framme i staden Moab och Arches nationalpark. Vägen hit var delvis så brant så man trodde man skulle köra rakt in i en bergvägg men precis innan berget svängde det av och man körde 180 graders svängar fram och tillbaka flera gånger. Som tur var mötte jag inga andra bilar på denna mer våghalsiga sträcka.

Arches är unikt för sina stonearches dvs stenbågar som skapats genom erosioner i smala bergsplattor vilket gett ihåliga berg. Man kan köra runt i hela parken och med lätta eller ansträngande vandringar hitta dessa bågar. Det var som vanligt enormt varmt, bortåt 40 grader och egentligen inte läge för tuffa vandringar, men med ryggsäcken fylld med vattenflaskor gav jag mig ändå ut på 2 längre turer.

Den första vandringen tog ca 3 timmar och gick off road bland berg på hög höjd. Sträckan var på 7 km och man fick klättra uppför små klippsatser mest hela tiden. Man passerade ett flertal stenbågar under vandringen bl.a. en av världen bredaste som var mer än 100 m bred. Sista punkten innan man vände och gick samma väg tillbaka var det en dubbelbåge med 2 hål i väggen. Mycket vackert! 2 liter vatten drack jag på denna tur, jag hade utan problem kunnat dricka det dubbla.

Den andra vandringen var kortare men desto brantare och sparades till sist för att värmen skulle minska något, men även för att denna vandring lockar till sig horder av folk som vill se solnedgången just här. Jag pratar om Delicate arch som är Utahs ikon. Längs med vägen träffade jag en trevlig kille från Filippinerna som tog några kort åt mig uppe på toppen. Väl uppe på toppen kom vi fram till bågen och den gjorde själ för sitt rykte. Likt en triumfbåge i sten stod den där på denna otillgängliga plats, men det gick att gå ända fram till bågen om man vågade för på baksidan var det ett stup. Folk hade trots den tuffa vandringen dragit med fotostativ hit 2 km uppför berget och vi var inte ensamma här kan jag lova. Självklart blev det några kort som jag snart hoppas kunna visa.

Sedan åkte jag till motellet i närheten och hann med ett restaurangbesök innan det var sovdags. Har druckit minst 6 liter vatten idag! Sa jag att det var varmt?

Idag lämnade jag Moab för att resa vidare västerut i Utah. På vägen ut från Moab ligger Canyonlands nationalpark där förmiddagen tillbringades. Trots att dagens och gårdagens park ligger nära varandra är dom inte vidare lika varandra vilket beror på att det skiljer miljontals år mellan när de skapades till det vi kan se idag.

Canyonlands är oerhört mycket större än Arches och består av 3 separata delar som är åtskilda av 100 meter djupa stup. Jag valde att enbart besöka en av delarna, den som ligger högst upp och har bäst utsikt. Man kunde köra till en utsiktsplats och sedan vandra en stund för att få bästa utsikt. Och utsikten gick ej av för hackor, man kunde nämligen se de båda floderna Colorado river och Green river mötas långt ner från klippan man stod på. Man kunde även se spår efter lastbilar som kört på den torra bottnen för 50 år sedan då det utvanns uran ur bergen. Så de spår som människan lämnar kan enligt guiderna ta årtusenden att läka. Med detta så lämnade jag faktiskt parken då det väntar mer fin utsikt framöver.

Nästa anhalt för dagen var Capitol Reef nationalpark där det är ombytta roller, här får man titta uppåt för att se klipporna. Grejen med denna park är att bergen är randiga i olika färger som vit, röd, grå och brun beroende på att lagren skapats med milontals års differens. Det fanns inte så mycket annat att göra än att köra runt och förundras över vad naturen kan skapa. På vissa sträckor låg bergen tätt intill på båda sidor av vägen. Det fanns även en fin fruktträdgård i parken som skapats av mormoner innan andra världskriget. Här fanns träd för aprikos, persika, körsbär, äpple och päron mm. Mitt i denna trädgård vandrade sedan hjortar helt obekymrat omkring! Vackert var det men tyvärr fanns ingen frukt på träden för tillfället.

Bor ikväll på ett hotell i närheten där man ser ut över parken från restaurangen som tillhör området. Sämre kan man ha det!

Dagen började med hotellets frukost bestående av rostat bröd med antingen hallonsylt eller aprikossylt plus en muffins. Är detta en vanlig amerikansk frukost blir man ju lite skrämd när man själv är van med gröt och grovt bröd. En rolig sak en kille jag träffat i veckan hade hört om svenskar var att vi hellre svälter än äter en skiva vitt bröd. Var lite kul sagt tyckte jag och bekräftade att det stämmer precis.:-)

Sen bar det iväg mot Bryce canyon via highway 12 som rankas högt här i USA som en av landets vackraste vägar att köra. Och vackert var det när man körde omväxlande på hög och låg höjd genom gran och barrskog och uppe bland berg med stup på båda sidor av vägarna vilket gjorde att man nästan höll andan när man körde där. Ja det var utsiktplatser mest hela tiden utmed vägarna. Det varnades också ofta för vilt på vägarna och även kossor! Kossor strövade runt lite överallt i diken på åkrar och på vänster väghalva mötte man dom också någon gång, tur dom kan det här med högertrafik kossorna. Jordekorrar däremot sprang mellan hjulen på bilen ett antal gånger.

Bryce canyon är en unik plats med sina ståtliga stenspiror i skiftande färger, eller hoodos som de också kallas som betyder "att ge en förtrollning", vilket syftar på att spirorna ofta ser ur som förstenade människor. Parken ligger på hög höjd ca 2500 m och idag var det faktiskt molnigt och riktigt behagligt. I parken finns mängder av utsiktsplatser att se ut över de vackra hoodos som det kryllar av i olika konstellationer. Uppifrån sett blir utsikten hänförande, man står mest och gapar hela tiden och undrar om naturen någonsin skapat något finare.

För att komma riktigt nära fanns det vandringsleder ned till botten av kanjonen och därmed kunde man gå bredvid och mellan spirorna. Jag valde en slinga på 4 km som snabbt gick nedför via små stigar. Häftigt att se spirorna underifrån också. Sedan bar det så klart av uppåt också på en serpentinväg med en stigning på 160 m. Här hade jag nytta av att bo på 5 våningen i kviberg.:-) Många på väg ned frågade hur långt det var kvar och sa man att dom kommit halvvägs ned så suckade många och vände upp igen. Jag hann även se lite av solnedgången men det var lite synd det var molnigt annars hade det sett ännu mer dramatiskt ut.

Sover på hotell i närheten där det står 2 dubbelsängar i rummet, vilken ska man välja tro? Imorgon blir det Grand canyon, de blir nog bra det också.

Jaha då har man sett det, ett underverk skapat av naturen som nästan alla känner till, nämligen Grand Canyon. Var det nåt att ha då?

Dagen börjar med tidig avfärd från Bryce canyon för en 3 timmars resa. Jag bestämde mig när jag planerade resan för att besöka den norra sidan av Grand Canyon dit bara 10 % av alla besökare åker. 90 % besöker södra sidan som är mer turistanpassad. Anledningen till valet av norra sidan är att denna kant ligger högre upp och att inte så många har varit där, dessutom fick jag tag på boende inne i parken. Vägen in i parken gick uppför och genom tunga skogar. Närmsta samhälle ligger en timmes färd bort. När man närmade sig slutpunkten började de avgrundsdjupa stupen skymtas förbi.

Väl inne i parken kunde man bege sig till olika utsiktsplatser, till vissa behövdes det köras en längre sträcka med bil. Överallt visas de enorma bergen som skjuter upp från botten av denna kanjon, så djupt ner som 1600 m på vissa ställen. Jättesvårt att ta kort som ger upplevelsen rättvisa. Det är helt enkelt en fantastisk känsla att stå på kanten och titta ut över avgrundsdjupen och de mäktiga klipporna som skjuter upp mot himlen. Roligt att se alla som försöker ta spektakulära kort där de ska klättra ut på en sten utanför stängslen eller folk som ska hoppa upp i luften samtidigt som en annan person ska tajma in ett kort. På vissa ställen kan man se över till andra sidan. Sa jag att denna skapelse är 46 mil lång!

Jag ville även testa på en liten del av vandringen som går från norra till södra sidan ned genom kanjonens botten. Denna tripp tar 2 dar att utföra och jag gick bara en halvtimme nedför men man hann ändå komma en bra bit när det snabbt gick nedåt. Det var mulet nästan hela dan vilket gjorde det behagligt att vandra omkring, solnedgången fick man också en skymt av, vackert! Sedan var det ca 100 m till sängen.

Det finns verkligen en bra anledning till att denna canyon kallas the Grand canyon.

Idag bar det iväg till den park jag kanske sett fram mot mest av alla nämligen Zion nationalpark. Här kan nämligen alla som har ett äventyrssinne hitta något som passar vare sig det har med vandringar, bergsklättring eller vatten att göra. Därför ska jag spendera 2 dagar här för att hinna med det jag funnit mest intressant.

Nu var det alltså första dagen i parken och till att börja med så är parken otroligt vacker. Man befinner sig till skillnad från de flesta tidigare parker på botten av en kanjon och har hela tiden de röda mäktiga klipporna runt omkring sig vart man än ser och dessutom finns det en hel del växtlighet och grönt runtomkring. Denna kanjon har skapats av floden Virgin river som rinner genom hela parken. In i själva kanjonen får man inte köra själv utan parken har ett transportsystem med bussar som avgår från varje sevärdhet med korta mellanrum och det fungerar utmärkt.

Kanske är det p.g.a. att vi befinner oss på botten mellan klipporna för det är otroligt varmt här, tyckte busschauffören sa att det var 44 grader en gång under eftermiddagen! Detta gjorde att jag tog det lite lugnare första dan och ägnade mig mestadels av sightseeing i parken vilket gav några fina bilder. 2 kortare vandringar hann jag dock med. Den ena till en "gråtande" klippa där vatten smyger sig igenom bergets olika sediment och framkallar en effekt där det ser ur som att berget gråter. Den andra vandringen var lite mer ansträngande och ledde fram till ett vattenfall som man sedan kunde vandra uppför och se ovanifrån. Det fanns ytterliggare ett stopp högre upp där man blev ordentligt svettig för att ta sig och väl där möttes man av en vacker oas med en liten damm och tätbevuxna träd och berg i bakgrunden. Här fick du inte bada men det var så klart många som inte kunde motstå. Jag badade inte då jag inte litar på renheten i dessa vattendrag, kan gömma sig många luriga parasiter möjligtvis.

Istället åkte jag till hotellet och hoppade i den lilla poolen som svalkade. Ett restaurangbesök hanns också med där jag hört att efterrätterna skulle vara av hög klass. Valet föll på en creme brülé med kladdkaka som botten. Den borde man köra oftare på restaurngerna tycker jag.

En observation här är att det nästan är lika varmt Kl 12 på dan som Kl 22 på kvällen, lite konstigt. Imorgon ska jag testa lite häftigare grejer i parken.