Dag för dag: Resealbumet "Jul i Marrakech" av Busylizzy

Jag kan inte hjälpa det men så snart jag kommer ut på Djema el Fnaa går jag omkring och fnittrar för mig själv som en smått galen kvinna. Allt finns där, ormtjusarna, gnawamusikerna, sagoberättarna, hennamålarna, vattenförsäljarna, aporna, och över detta - ett täcke av trummor och ghitaflöjter, och det är givetvis helt omöjligt att inte bli hänförd. Gång på gång, dag efter dag.

Vi hade en lång lista över presenter som skulle inhandlas eftersom vi flytt familjen och lämnat den att fira julen utan oss. Naturligtvis skulle de ha julklappar, och handen på hjärtat – det roligaste är ju ändå att under mörka kvällar konspiratoriskt sitta böjd över små papperslappar och i hemlighet förhandla om olika julklappsförslag. Nej, pappa kan inte få några babouches, speciellt de med spetsig tå, du vet hur han snavar hela tiden! I andanom ser vi pappa tumla nedför trappan (inte första gången) och stryker alla fotbeklädnader till förmån för en djellaba. Visserligen har vi redan lovat honom en kaftan, men det måste bli en djellaba. De är mer praktiska eftersom de har huva, och det är ju dragit i kåken i Norrland. Sagt och gjort. Vi ger oss iväg på jakt efter en snubbelfri djellaba.

Han får en grön, och jag passar på att köpa en röd till mig själv. Försäljaren tycker det är ett UTMÄRKT val. Grönt är Marockos färg, förklarar han, och alltså ett UTMÄRKT var för var herre i mogen ålder. Vid 85 får man förmoda att han passerat denna magiska gräns. Mitt röda val är han mer osäker inför, trots allt är det ju en mansdjellaba. Men jag står på mig och får mitt efterlängtade röda tält nedvikt och nedstoppat i en platspåse. Maken köper gula babouches till sig själv och sin pappa. De för utomhusbruk har en hård lädersula medan innetofflorna har mjuk sula, får vi veta. Pappan sliter hårt på sina tofflor så trots att de skall användas inomhus, köper vi utomhusbabouches till honom. Det finns en hel marknad för bara babouches. Varje överlastad butik är ett smycke i sig, men för mig är varje butik ett svart hål med en dragningskraft som skulle ha gjort Newton förlägen. Vi (jag) sugs in i butik efter butik på jakt efter den perfekta babouchen. Naturligtvis finns de i en liten hörnbutik, bara ett par steg från där jag slutligen gjort mitt stolta inköp av ett par mörkröda inomhusbabouches med spetsig tå och paljetter. Jag är för stolt för att köpa ett andra par, trots att de är oförskämt billiga.

Norr om Djema el fnaa ligger soukerna tätt inpå varandra, liksom omkullkastade i gränderna. Innan avresan planerade jag att gå vilse här och lycksalig irra omkring i timtal, men maken har en inbyggd GPS och jag förhindras dagligen att uppnå detta shoppingnirvana. En dag lyckas vi i alla fall gå vilse ett tag. Vi har tagit oss förbi smyckes- och toffelsoukerna, förbi kryddorna och grönsakerna och är egentligen på väg till Musée de Marrakech och Ali Ben Youssef-moskéen, när vi tar en felaktigt sväng och har plötsligt ingen aning om var vi är. Området svärmar av pojkar i en viss ålder med lömskt sinnelag. ”Den vägen är stängd!” ”Torget är ditåt!” Allt uttalat triumfatoriskt så som om de just vunnit högsta lottvinsten. Vi går stoiskt vidare. Mycket intresserade av återvändsgränder. Mnn, skriver en bok i ämnet. Vi möter ett annat utländskt par med egna barn i släptåg. Lika förvirrade. Jag ser en skylt, en öppen dörr, vad som verkar vara ett galleri. Lättade går vi in i den svala entrén till vad som visar sig vara Maison de la Photographie – en privat samling originalfotografier tagna i Marocko i slutet av 1800 och början av 1900-talet. Muséet har ett litet café på taket, och vi sjunker ned med var sin mint-te på dessa omöjligt små pallar. Förundrade ser vi på originalfoton tagna av en gång kända fotografer och äventyrare, och det slår mig att allt är så mycket vackrare utan satellitdiskar.