Om du vill se bilder besök då gärna min hemsida!

28.10.2010 – torsdag: avresedag
Till slut har avresedagen äntligen kommit. Efter lång tid och många förberedelser är det till slut dags att ta avsked av Sveriges ruskigt blåsiga och regniga höstväder. Under förmiddagen begav vi oss till Kristianstad där vårt tåg skulle avgå mot Kastrup. Flygningen till London var ingen pärs precis, men sedan skulle man passera genom ett tillsynes oändligt antal säkerhetskontroller. Jag måste faktiskt medge att Heathrow inte är en liten flygplats, som tur är det bra skyltat. Efter många säkerhetskontroller, trappor, och snabbt expresståg, kom vi till slut fram till vår gate. Flyget från London gick väldigt bra. Hjälpsam personal och ovanligt god kost. Jag var rätt så spänd och lite stressig inombords – men ändå lugn på något sätt. Jag sov dock knappt någonting – som så vanligt när jag flyger. När vi kom fram till Dar var klockan sju på morgonen (05.00 svensk tid). Jag var därför allmänt dåsig och trött i ögonen. Vi anlände lite tidigare än beräknat. Transport var fixad i förväg via hotellet, men den dök inte upp! Vi började känna oss en aning stressade. Kommer inget att fungera? Vi försökte ringa vår kontakt inom SHIA (Svenska Handikapporganisationers Internationella Biståndsförening), först med min telefon, som inte fungerade och sedan lånade vi en av på flygplatsen, men inget svar. Vi tog beslutet att ta en taxi till hotellet, som vi visste kunde vara vanskligt. Längs Julius Nyerere Road, som är uppkallad efter landets förste president, promenerade enorma folkmassor in mot staden inför arbetsdagen.
Väl framme och incheckade på hotellet fixade vi ett tanzaniskt kontantkort till min mobil. Jag ringde direkt till Neema som sa att hon skulle komma och träffa oss.
Hon kom och vi gick igenom lite detaljer angående min vistelse i Dar. Vi åkte sedan och avnjöt en traditionell brunch på ett inhemskt matställe, som synnerligen var rätt häftigt. Vi åt bland annat friterad banan och kyckling och till det en overkligt smaklig passionsfruktsjuice. De hade egen chaufför så vi åkte runt lite bland myllret av människor, gator, bilar, lastbilar, cyklar och de överallt förekommande Toyota Landcruisers. Deras sätt att köra liknar inte något annat jag upplevt tidigare. De är rörigt, människor och fordon överallt - Men dock oerhört lågmält. De kör inte som i Turkiet eller Bombay utan på något sätt mer kontrollerat. Man tränger sig, men på ett hänsynsfullt sätt. Vi var på en blixtvisit på TLB:s(Tanzania league of the blind) huvudkontor med syftet att hälsa och bestämma en tid för det första mötet för att planera nästa veckas besök hos organisationen.
Under eftermiddagen strosade vi längs myllrande gator och torg. Vi säg inte en enda västerlänning vilket var oerhört spännande. Det kändes inte som om något var konstruerat för turister. Enligt vissa källor skulle detta strosande – i de områden vi var - ha varit rätt farligt, men vi äventyrare tar det som en utmaning. Man ska så klart vara uppmärksam, men bara för att någon påstår något behöver det inte nödvändigtvis vara sant. Vi frågade dock många personer på plats om råd och tips på hur man ska uppföra sig.

30/10 – lördag
Idag var första dagen med privat chaufför. Vi började med att leta efter ett potentiellt badställe längs Dars långa kustremsa. På vägen passerade vi det område där de flesta utländska ambassader är belägna. Bland annat den amerikanska, som hade blivit flyttad efter bombattentatet 1998. Jag förmodar att den svenska också är lokaliserad i området. Vi hittade en trevlig offentlig strand som vi valde för ändamålet. Hängandes i en badring språkade jag med några skolungdomar. Vi pratade bland annat om sport men också om det tanzaniska skolsystemet. Enligt dem var den tanzaniska skolan gratis fram till universitetsnivå, men då får de som vill studera vidare visst statligt bidrag. En intressant iakttagelse är att man från saven från palmblad har möjligheten att utvinna alkohol. Detta måste vara den enkla förklaringen till varför personer anstränger sig extra hårt, tillsynes utan några säkerhetsåtgärder överhuvudtaget, för att få tag i saven!
Efter någon påse kassavachips och lite sol begav vi oss vidare utåt udden där de mer välbärgade av stadens invånare har sina residens. Några av dessa var bland annat landets president och premiärminister. Innocent – vår chaufför, som visade sig vara riktigt hygglig, visade oss de lite finare hotellområdena. På ett av dessa gick vi in och såg oss omkring. Jag måste medge att detta var ganska intressant att inspektera de mer välbärgade turisternas tillhåll. Många turister verkade vara ryssar. Efter besöket på hotellet, som heter Sea Cliff Hotel (att nämna är att priset per natt är ca 1800 USD) åkte vi vidare runt udden. Vi passerade som sagt några uppsatta personers bostäder men också många finare hotell, spaanläggningar och privata Mansions. Jag tycker detta var intressant då man fick se de stora skillnaderna, som finns mellan olika samhällsklasser. Detta ger en bra bild över hur samhällets tillgångar fördelas. Jag hade inte kunnat föreställa mig att ett hus i Tanzanias huvudstad kan kosta 8 miljoner US-dollar. I kontrast till den extrema fattigdomen i landet är det rätt avskyvärt.
Istället för välbärgade personer som – enligt slutsatsen att det förekommer en utbredd korruption – bygger sig mastodontkåkar, bör man istället prioritera landets utveckling i övrigt. T.ex. lägga resurserna på utbildningssektorn eller inom vård och omsorg. Detta kanske inte gynnar landets ekonomiska utveckling på kort sikt men det kommer med säkerhet att gynna landet långsiktigt, både ekonomiskt och humanitärt. Det var som en av de skolungdomar jag träffade sa ”om du inte får chansen, och tar den, att fullfölja en akademisk utbildning har du knappt någon chans till ett bra liv i dagens och framtidens Tanzania”.
Vi besökte sedan ett västerländskt köpcentrum – endast i ändamålet att besöka en bankomat. Något att anmärka är att köpcentret ägs, enligt vår chaufför, av svenskar och norrmän. Det var mycket folk, men endast ett par utlänningar. Man kunde dra slutsatsen att Tanzanias, såsom hela den afrikanska kontinentens, medelklass på senare tid har ökat betydligt. Enligt analyser från institut världen över kommer medelklassen och den undre överklassen fortsätta att öka i takt med den världsligt omspännande ekonomiska tillväxten. Det man bör tänka på är att man faktiskt kan främja välfärd utan att allt ska involveras i global ekonomisk tillväxt.
31.10.2010 - söndag
Idag är det valdag här i Tanzania. Man har vid ett tidigt skede påpekat att det kan förekomma oroligheter i samband med det tanzaniska president och parlamentsvalet. Detta då det vid de senaste valen förekommit oroligheter såsom demonstrationer, protester och våld som i sin tur lett till militära ingripanden. I det hela är valet ganska förutsägbart då det vid de senaste månadernas opinionsundersökningar visats att det sittande regeringspartiet CCM (Chama Cha Mapinduzi, Revolutionära statspartiet) fortfarande har starkt inflytande. Partiet har suttit vid makten sedan självständigheten. Man kunde redan igår läsa tidningsartiklar om misstänkt valfusk men att CCM får en majoritet i parlamentet står definitivt redan klart. Det som kan leda till vissa oroligheter är att det finns ett flertal oppositionspartier med kopplingar till extremistiska grupperingar runt om i landet. De anses extremistiska både för att de antigen är väldigt kristna resp. islamistiska – eller för att de vill ha radikala förändringar av det tanzaniska samhället.
Under dagen strosade vi runt i stadens centrum. Det var tillsynes lite folk, men man kan anta att det berodde på att det var både söndag och valdag. Igår däremot kunde vi se ett politiskt stormöte när vi körde tillbaka till hotellet från vår utflykt till stranden. Vi såg senare på nyheterna att det var presidenten som höll tal inför ett mycket stort antal åskådare. Idag däremot får man inte kampanja. Vi såg inga vallokaler längs de sträckor vi gick. Vi har från flera håll blivit uppmanad att inte gå ut när gatorna är tomma, men vi gick ändå ut för att se oss omkring. Än så länge har inget gått snett under våra eskapader. Under tidig kväll avnjöt vi en makalöst delikat middag i hotellets restaurang. Vi börjad med sallad och kycklingklubbor och fortsatte med grillspett med afrikanska pommes. Till det drack vi mixed fruitjuice och watermelon juice.

2010-11-01 – måndag
Vi började dagen med ett bankuttag vid NBC:s (National Bank of Commerce) bankomat vid Bibi Tit Mahammed Street, en gata som anses allmänt farlig av bland annat Thomas Cook Traveller’s. Det fanns dock vakter som cirkulerade så vi ansåg att det inte fanns några bekymmer. Vi åkte sedan till TLB:s huvudkontor i Kariakoo – som också är ett av de farligaste områdena i staden för utomstående. Men vid den aktuella gatan har det skapats en allmän acceptans för besökare vid organisationen.
Organisationens huvudkontor i Dar var i klass med en nergången källare från fyrtiotalet. Att vara glad och tacksam för det man har är en känsla som jag får vid upprepade tillfällen – en tanke som ur ett hållbart samhällsperspektiv borde genomsyra västvärlden. Man konstaterar att vi har en bit kvar.
Vi hade ett långt möte med Mr. Lubago, som är generalsekreterare för organisationen, en volontär från Brasilien och en annan representant för organisationen. De berättade om organisationens syften och dess huvudsakliga arbete. Vi diskuterade olika sakfrågor. Det var intressant och givande. Jag kunde konstatera att organisationen lägger stor vikt vid lobbyverksamhet och att de har stora förhoppningar på den nya lagen, som ska underlätta för personer med funktionshinder i det tanzaniska samhället, som börjar gälla efter årsskiftet. De bedriver olika projekt, som till exempel att informera personer med synnedsättning om HIV, då denna information inte har funnits tillgänglig. Efter vi hade avslutat vårt möte tog vi lunch. Det slutade med att vi hamnade på en uteservering, som rekommenderades av vår chaufför. Riktigt bra mat. Vi beställde biff som senare under måltiden visade sig vara av getkött! Vi rundade av dagen – när det gäller inplanerade programpunkter - med en tur till en den allmänna strand vi besökt under lördagen. Under kvällen kunde vi iaktta vissa oroligheter – som kan hänga ihop med gårdagens val. Inblandade var massajer och personer klädda i regeringsfärgerna. Massajerna arbetar som säkerhetsvakter. Enligt samstämmiga uppgifter också som väldigt effektiva sådana.

2010-11-02 – tisdag
Vi började med ett möte på TLB:s kontor i Kariakoo. Mötet var med Omary S. Mkally som är tekniker på utbildningsdepartementet och bland annat sysslar med att underhålla alla manuella punktskriftsmaskiner i Tanzania. Detta gör han för närvarande helt på egen hand, men håller på att starta ett projekt där fler tekniker ska utbildas. Det finns ungefär 1500 stycken punktmaskiner i landet varav ca 20 % inte fungerar. Enligt Mr. Mkally är behovet av fler fungerande maskiner akut. Då han ägnar flera månader varje år åt att besöka alla skolor med elever med synnedsättning för att hjälpa till med tekniska problem, har han gjort en uppskattning att det behövs minst tretusen för att nödtorftigt täcka behovet. Jag tog också tillfället i akt att fråga lite om den allmänna situationen för elever med synnedsättning. Han förklarade att det är väldigt viktigt för den enskilde, liksom för hela landet, att de synskadade får en bra utbildning på universitet, som sedan kan leda till anställning. Han poängterade också att det alltid råder brist på material t.ex. punktpapper. Inget punktpapper – ingen möjlighet att skriva.
Punktpappret är också fruktansvärt dyrt, till och med svenska mått mätt. Man kände riktigt hur mycket han anstränger sig i sitt arbete. Jag blev mycket imponerad och det förklarade jag för honom.
Efter mötet åkte vi till Kariakoo Market som var en jättelik mat- hushållsmarknad. Det var nog den största marknad jag någonsin varit på. Bara källarplanet med grönsaker var säkert en hektar. Vi har blivit varnade för just Kariakooområdet, men eftersom vi har Innocent med oss så var det inga problem.
Än så länge har vi inte stött på några västerlänningar, om man inte räknar med den redan nämnda volontären på TLB:s kontor, några på köpcentrumet samt de på Sea Cliff. Vi begav oss sedan till Uhuru Primary School i Ilalla området. Skolan är en grundskola både för vanliga och elever med funktionsnedsättning och är beroende av både statliga medel och privata donationer.
Skolan har omkring 700 elever varav ett tvåhundratal är funktionshindrade. 100 är utvecklingsstörda, 75 är synskadade och 15 synskadade med nedsatt hörsel. Vi blev visade på rundtur av den blinde Rafael Noah som är rektor för enheten för elever med synnedsättning och Lydia som var en av speciallärarna. Medan vi guidades runt över skolområdet berättade de om skolans verksamhet och jag ställde såklart en del frågor. Jag fick förklarat för mig att det råder brist på det mesta men framförallt på specialutbildade lärare. Även här poängterades den enorma brist på hjälpmedel och material för synskadade, som vi hela tiden blivit påminda om. Skolområdet bestod av ett stort område med öppna ytor och många byggnader. Klassrumsbyggnader, lärarbyggnader men också byggnader med sovsalar för de med synnedsättning som alla bor på skolan. När det gäller utbildningen så börjar barnen skolan vid 7 års ålder. De med synnedsättning går först två år i egen klass innan de integreras med resten av eleverna. Detta slags skolsystem kallas ”Integration School System”.
Skolans mat kommer två dagar i veckan från en indisk sekt som sponsrar med vegetarisk mat. Staten betalar maten under veckans resterande dagar. Det totala intrycket av skolans verksamhet var god trots extremt knapphändiga resurser.

2010-11-02 – onsdag
Först på dagens schema var ett besök på den svenska ambassaden. En arbetsplats jag absolut skulle kunna tänka mig i framtiden. Vi träffade Margareta Brisman, som är ansvarig för områdena politik och näringsliv. Efter en liten rundtur satte vi oss ned för att prata om Sveriges och ambassadens arbete i Tanzania. Efter ett samarbete ända sedan 60-talet har Sverige relativt nära relationer med Tanzania. Tanzania var det första land som Sverige gav bistånd till, och ända sedan start har Tanzania nästan alltid varit det land som Sverige ger mest bistånd till. Sverige bidrar idag med 800 miljoner kronor varje år varav hälften går till budgetunderstöd och resten är stöd till olika projekt bland annat inom utbildning och energi. Vi pratade också om hur det är att jobba inom UD samt olika karriär- och utbildningsmöjligheter.
På eftermiddagen åkte vi för att besöka CCBRT (Comprehensive Community Based Rehabilitation in Tanzania), som för närvarande är den största organisationen som arbetar med funktionshindrade i Tanzania. CCBRT bildades 1994. Organisationen har många samarbetspartner. Den största är CBM (Canadian Baptist Mission, numera Ministries). För ca 12 år sedan byggde organisationen ett sjukhus och mottagning för människor med ögonproblem. Men verksamheten har sedan dess växt med bl.a. ortopedmottagning och enheter för andra ändamål. Just nu är en projekt med att bygga ett mortalitetssjukhus i startgroparna. Organisationen bedriver olika arbetslivsprogram genom Radar Development för personer med synnedsättning. Detta sker i samarbete med fackföreningar. Man erbjuder också olika träningsprogram och yrkesbaserade kurser. Jag träffade representanter från både Radar Development, samt från CCBRT:s ledning. På anläggningen som är riktigt stor finns det totalt runt 300 anställda. Organisationen är helt beroende av att samarbetspartnerna tillskjuter medel. Privata donationer och medel från den tanzaniska liksom bidrag från utländska biståndsorganisationer och företag behövs för att driva verksamheten. På detta sätt kan de hålla minimala priser. Priserna baseras på patientens/klientens ekonomiska situation. Man har också en privat avdelning för de mer välbärgade, där medlen som inbringas används till att driva sjukvård för de med sämre ekonomisk situation. Jag blev mycket imponerad av deras arbete för att främja de handikappades situation i Tanzania. Organisationen är enligt mig välfungerande och välorganiserad.
2010-11-04 – torsdag
Vi började dagen med ett möte med TAS (Tanzania Albino Society) på deras kontor beläget vid ett av sjukhusen i centrala Dar. Vi mötte deras generalsekreterare Bilajo Mani. På mötet var också Condo Safe, som hade anlitats som tolk, deras sekreterare Dotto och Laura, en amerikansk juriststudent, som arbetade som volontär. De berättade om organisationen, hur de bedriver den och hur den har utvecklats. Personer som lever med albinism är mycket utsatta inte bara i Tanzania utan runt om i hela Östafrika. Främst för att vissa människor och grupper tror att ägande av olika kroppsdelar från en albino kan bringa framgång och rikedom. Utöver detta lever personer med albinism under helt andra omständigheter än andra. Toleransen gentemot albinos har dock, enligt de personer jag träffat, ökat under de senaste åren. Att vara albino innebär bland annat att man har ett försvagat synsinne och att man inte har några piggment i kroppen, vilket bland annat påverkar huden negativt. Risken för hudcancer ökar dramatiskt, speciellt i länder som Tanzania där solen är stark. Organisationen arbetar bland annat för att främja albinos rättigheter och de arbetar aktivt med att få politiskt inflytande. Innan den nu avslutade valrörelsen, fanns det en albino i det tanzaniska parlamentet, för ett oppositionsparti. Vilket resultat valet gav på denna punkt verkade inte stå klart när vi hade vårt möte. Att de går ut med att så tydligt visa sitt politiska engagemang är ganska ovanligt för en NGO(non-governmental organization), men jag skulle förmoda att detta dels är för att utveckla toleransen gentemot dem, men också för att kunna underlätta för albinos i det tanzaniska samhället överlag.
Under eftermiddagen skulle jag ha träffat studenter med synnedsättning vid universitetet i Dar. Detta blev dock inte av på grund av att de hade andra aktiviteter relaterade till deras utbildningar. Därför begav vi oss ut på stan för att bland annat köpa dricka men också för att köpa lite musik – men det slutade med att jag åt en buffémiddag i City Garden - i centrala Dar. Sedan begav vi oss till färjeterminalen för att åka över till Magogoni – 1 kr tur och retur och tio för bilen. Vi åkte till en trevlig strand för att bada och jag insåg att det var det ställe där jag nästan bokade boende för besöket i Dar. Vi avslutade dagen med en middag på hotellet.
2010-11-05 – fredag
Denna dag ägnades åt en heldagsutflykt till Bagamoyo – ett litet samhälle beläget 7 mil norr om Dar es Salaam. Bagamoyo, känt som en av kolonialtidens viktigaste utposter, består av ett litet samhälle med byggnader från kolonialtiden men också hus från den tid då araberna härskade. Vi besökte det lokala museet, som hade en utställning om Bagamoyos hela historia. Från afrikanskt stamliv, arabisk soldatutpost till tyskarnas kolonialvälde. Bagamoyo var den största utskeppningshamnen för slavar i Östafrika. Vid museet, som bestod av flera koloniala byggnader, finner man också Afrikas absolut första kyrka samt Afrikas första kyrktorn. Detta torn kallas för Livingstone Tower då David Livingstones kvarlevor vistades en natt i tornet innan färden till London.
Då jag alltid är hungrig efter kunskap men i detta fall mat - begav vi oss till en lokal beachresort där jag kunde avnjuta en trevlig middag vid strandkanten. Vi åkte sedan till en väldigt trevlig strand i närheten. Det var det varmaste vattnet jag någonsin badat i, ca 36-40 grader. Fulla med historisk kunskap och vetskapen om detta idag trevliga område, med sin inte så trevliga historia, begav vi oss tillbaka till Dar.

2010-11-06 – lördag
Under förmiddagen åkte vi speedboat till Zanzibar, eller med rätt benämning en Slowboat, därför den tog en timme mer än beräknat. I ankomsthamnen möttes vi av Mr. Adil som är generalsekreterare vid Zanab (Zanzibar national association of the blind) och hans medhjälpare. De hade hittat ett hotell som vi sedan begav oss till. Efter en stund for vi till organisationens huvudkontor för att ha ett möte med deras Nationalkommitté. Agendan var bland annat att diskutera och redogöra för schemat för den kommande veckan. Man kände verkligen att man var välkommen. Styrelseordföranden höll ett litet tal och poängterade att mitt besök verkligen understryker att relationen mellan Zanzibar och Sverige är god (vad detta nu skulle innebära). Jag vet inte hur det har varit tidigare men det lät som en bestämd önskan om goda relationer. Då kan man kanske spekulera i om det kan ha varit dåliga relationer vid ett tidigare tillfälle, kanske även nu. Tillbaka till hotellet. Jag har nu rekognoserat hotellområdet och kommit fram till slutsatsen att det är det värsta hotell jag besökt. Möjligen fem gäster och över 120 tumma rum. Hotellet är byggt på sjuttiotalet antagligen av ryssar - och det har inte renoverats sedan dess. Tomma rum, långa breda mörka korridorer. AC:s som låter lika mycket som mopeder från 50-talet. På kvällen förstod vi att det vid hotellet finns två diskotek . De började båda spela fruktansvärd musik och gjorde det hela natten. Vi har också tagit kontakt med en av Jan-Eriks kompis brorsa, som bor på Zanzibar, och det känns som en trygghet. Men ibland behöver man flera.

07.11.2010 - söndag
Dagen började med en sammankomst med Women’s Wings Department vid Zanab. Vi höll ett möte där jag bland annat presenterade mig och förklarade vad jag sysslar med. De frågade också om min skolsituation och jag beskrev hur min skolvardag ser ut. De blev mäkta imponerade. De berättade om organisationens kvinnoorgan och vad de gör. Många livnär sig på hantverk och genom de projekt de driver. Mötet var väldigt diplomatiskt genomfört och jag kände mig välkommen. Zanab:s medlemmar besår till 2/3 av kvinnor. Detta är häpnadsväckande då 95 % av befolkningen på Zanzibar arkipelagen är muslimer. Detta kunde man inte ana. Jag och Jan-Erik med fem slöjbetäckta kvinnor och generalsekreteraren. Festligt helt enkelt.
Vid lunchtid begav vi oss ut på landsbygden. Efter en hel del kilometer på regniga vägar i djungel var vi framme. Vi kom för att besöka en blind bonde vid namn Junos. Han har under de senaste åren ägnat sig åt en liten plantskola där han bland annat odlar citron- och apelsinväxter. Han visade oss sitt trädgårdsland och det staket han under den senaste tiden byggt för att försöka hålla djuren borta från sina växter. Staketet var konstruerat av decimetertjocka trädgrenar som han grävt djupt ner i marken. Han beskrev också de problem han hade. Bland annat att det ibland kunde bli dålig skörd därför att det är för dyrt att köpa gödningsmedel. Han sa också att det finns problem med insekter.
Detta var osannolikt rätt intressant. Den byn som de säger ligger några mil inåt land från den s.k. Stone Town och skulle enligt honom ha 6 000 invånare. Enligt mig var det ingen by utan bara utspridda lerhyddor i djungeln. Sedan besökte vi blinda pensionärer som livnärde sig på tillverkning av kvastar resp. förpackning av stenkol. Förpackningen av kol gjorde mannen i ett litet rum med bindel för ansiktet. Organisationen ville alltså visa upp att positiva saker sker för de blinda. För oss blev det ett tydligt exempel på hur oerhört olika levnadsförhållandena är på vår jord. De bodde i ett litet hus som ägdes av Zanab. För mannen var detta enda sättet att få ihop pengar till mat. Det kan verka obegripligt för oss, men så ser vardagen ut för många afrikaner – speciellt i Afrika söder om Sahara, där man finner världens fattigaste länder.
Tillbaka på vårt ”rysshotell”. Då det har varit vilt disko på hotellområdet med mycket oväsen har vi under dagen resonerat kring att byta hotell. Detta har dock inte blivit av. Det är ju trots allt inte ett vanligt hotell. Vi rekade lite i området och hittade något intressant: en staty föreställande Zanzibars f.d. president Karume vid självständigheten – med tydliga influenser från östblocket, vilket ju faktiskt präglade hela hotellet. är Under kvällen sattes lite guldkant på tillvaron då två burkaklädda kvinnor utan förvarning susade in på rummet vilt sprayande vad som måste ha varit moskitogift, troligen DDT.

08.11.2010 - Måndag
På morgonen avreste vi från Ungunja Island – alltså Zanzibars huvudö. Vi begav oss, tillsammans med Mr Adil, till Pemba Island där vi enligt schema ska spendera tre dagar. Landstigningen på den rätt oexploaterade paradisön var definitivt värdig en kung. När båtsmännen hade lossat en mängd muttrar, lossnade en del av relingen. En lastpall skulle tjänstgöra som landgång, den pallades under med bildäck och kartongen och vi kunde på något ostadiga ben landstiga i triumf…
Vi följde efter Mr. Adil, som för denna lilla trip är vår blinde guide, och hans kompanjon, som också är medlem i Zanab, genom den lilla hamnen till en lokal minibuss kallad Dala-Dala. Vi kastade upp packningen på taket och hoppade in – och väntade. Ständigt äntrade en strid ström av passagerare bussen och jag antog hela tiden att nu är den full. Men icke. Strömmen avtog vilket hade resulterat i drygt fyrtio passagerare i en liten minibuss med 25 platser.. Tillslut fick man till och med stoppa in barnen genom fönstren, då det redan var fullt med stående individer i gången. Man fick inte känslan av att man på Pemba prioriterar säkerheten före allt annat. Men jag kan kort säga att detta var en av de mest absurda bussresorna jag varit med om. Medan de ofta fönsterlösa husen svischade förbi kämpade den överfulla bussen upp och ned i alla backar, tog kurvor i en rasande fart och lyckades ibland framgångsrikt undvika de gropar som vägarna var fulla av. Redan bussresan gav en klar bild av levnadsförhållandena på Pemba. Det var fattigare än på huvudön. Efter lite drygt två timmar nådde vi vår destination – den lilla staden Wete, belägen i Wetedistriktet på norra delen av Pemba. Den lilla staden som huvudsakligen följer en halvasfalterad väg består till största delen av halvförfallna boningar, som så ofta förekommer i Tanzania. Staden som enligt våra iakttagelser är djupt religiös innehar både moskéer och koranskolor. Kvinnorna går oftast i nästintill heltäckande skynken och pojkarna i något som verkar vara deras religiösa dräkter. Det är också här som det har varit mest oroligheter i samband med valet. En av orsakerna är att det finns missnöje med Zanzibars centralregerings fördelning av tillgångarna - som främst går till huvudön. De i sin tur är djupt missnöjda med Tanzanias huvudregerings resursfördelning.
Vi bor på ett litet hotell i stadens centrum. Hotellet har internettillgång men när vi ville använda datorn hade kvinnan som kunde sätta på den gått hem. Hotellet har också AC och varmvatten, men inget av det fungerar. Under resans gång till Pemba hade vi gjort den fasansfulla upptäckten att det fanns en till västerlänning ombord på båten! – som senare också visade sig vara på väg till Wetedistriktet. Vi åt middag tillsammans på en lokal restaurang. Det visade sig att mannen – vars namn var Charles - var en poetisk engelsman som hade tagit ett avbrott i vardagens och stressens London för en liten tripp till Östafrika. Han berättade entusiastiskt – om sin bestigning av Afrikas högsta berg - Kilimanjaro. Han sa att han tyckte att det var trevligt att slå sig ihop under middag med ytterligare två Livingstones. Jag berättade om anledningen varför jag var där jag var – och han blev seriöst imponerad.

09.11.2010 - tisdag
Dundrar fram på snirkliga bergsvägar i konstant hög fart. Gropar eller vattenpölar avgör inte någonting. Naturen svischar förbi vår Land Rover i vidunderlig fart medan vi hoppar upp och ned från våra hårda bänkar längs jeepens fönster. Hur snabbt det går kan man inte svara på då mätaren är ur funktion.
Efter den skumpiga turen kom vi äntligen fram till staden Chake-chake – omnämnd som öns huvudstad - där vi träffade den söta Sabra, generalsekreteraren inom Zanab för Chake-Chake distriktet. Besökte sedan en blind affärsinnehavare i sin lilla kiosk. Verkade vara en trevlig person som blev glad över vårt besök. Full fart iväg till Pembas utbildningsdepartement. Hammad som var ansvarig för utbildning för personer med funktionsnedsättningar hittade vi en halvtimme senare en kilometer norrut på hans kontor. Han arbetar direkt under utbildningsministern. Vi språkades vid en stund om hur de utformar utbildningen. Sedan bar det av – tillsammans med Hammad – till en lokal grundskola som praktiserade vad de kallar ”Inclusive education programme”. Till skillnad från Dar integrerar man de med nedsatt funktion redan i förskolan. Skolan som inte var större än några utspridda byggnader har runt tvåtusen elever varav 17 var synskadade och två helt blinda. Skolan har också några dussin elever med någon form av utvecklingsstörning i klasser med många lärare. Skolan drivs i statlig regi och har minimala resurser. Mellan sextio och sjuttio elever i varje klass – med endast en lärare.

Nästa anhalt på resan var Mkani-distriktet där vi träffade distriktets direktör, hans planeringschef och några medlemmar från Zanab. Efter en sedvanlig presentation av de närvarande berättade de om lite av de projekt riktade till personer med synnedsättning som bedrivs tillsammans med Zanab. De var också väldigt intresserade av att få information om hur man kan upprätta ett partnerskap med svenska skolor. Detta kanske var ett försök att få bidrag. Det är väldigt svårt att förmedla, men det är lätt att få känslan att mycket av samtalen egentligen handlade om indirekta försök att få mer bistånd. Risken finns ju alltid att bistånd förskingras. Att korruptionen är utbredd i Tanzania är välkänt. Men bara för att detta är ett faktum behöver man inte tro att alla är korrupta och bara vill sko sig själva.
Färden bar vidare till en kvinna från Nationalkommittén som levde på att tillverka dörrmattor och stolar. Hon beskrev att materialet blivit allt dyrare den senaste tiden. Detta undertryker också våra nästa värdar som var två kvinnor från en liten by som också försörjde sig på att göra hantverk. Vi blev inbjudna att sitta ned i ett av deras traditionella hus vilket var mycket intressant. Några barn spionerade öppet på oss men var väldigt blyga. Att få ta ett kort på dem gick definitivt inte.
Tisdagens reflektioner
Som jag nämnt tidigare bor vi i en fundamentalistisk stad. Moskéer och koranskolor om vart annat. Kvinnor i slöjor och små pojkar religiösa dräkter. En moské ligger vid vårt hotell. Böneutroparen är märkbart morgonpigg och klockan halv fem på morgonen väcker han oss.
Den slöjbeklädda kvinnan i receptionen nätdejtar en holländare medan böneutroparen pratar ideologi. Direktsändning från vallfärden till Mecka dygnet runt alla dagar i veckan medan de amerikanska och indiska såpoperorna maler på om otrohet och äktenskap i andra kanaler. Man undrar vart man hamnat tillslut. Är detta framtiden för resten av världen när man går efter djupt religiösa värderingar framför utveckling och fattigdomsbekämpning. Eller är detta dåtiden i nutiden, att det är så isolerat att inte någon har vetskap om yttervärlden. Att det enda man kan se på tv är direktsändningen från Mecka eller den amerikanska såpoperan och utifrån dessa välja sin väg i livet. I min mening är det ganska uppenbart vilken bild man bildar sig här. Källkritiken verkar inte vara utbredd.
10.11.2010 - onsdag

Vi började dagen med en kort breifing på Zanabs distriktskontor i Wetedistriktet. De informerade bland annat om deras tre huvudprojekt för området. Det första består i att lokalisera vilka individer som har en synnedsättning i distriktet. Därefter ta dem till sjukhus för undersökning, sedan träning i bland annat mobilitet.
Det andra, att färdigställa ett nytt distriktskontor som påbörjades 2005. Det tredje är att underlätta distributionen av olika hantverks- och jordbruksprodukter som är tillverkade och producerade av synskadade. Vi gick sedan en kort promenad för att titta på deras byggprojekt. Ett byggprojekt som endast består av nästan hela ytterväggar av cement och lite korrigerad plåt där taket ska vara.

Sedan begav vi oss - hela tolv i en Toyota Landcruiser - till en farm för bland annat kassava - som främst drivs av Women Wing’s department (Zanabs kvinnosektion). Vi började med lite afrikansk fika – d.v.s. te och färsk kassava. Vi gick sedan för att titta på plantagen. Efter drygt ett par kilometer rakt ut i skogen, många feltramp och totalt dränkta i svett - kom vi fram till en slänt där de odlade de aktuella grödorna. Detta var inte speciellt handikappanpassat och läget var ytterst överraskande. Vi skumpade vidare i vår överfulla Landcruiser till nästa anhalt. Ett jordbruk som drivs av Zanab i Michevenidistriktet. Odlingarnas areal var nio Acres, alltså ca:4,5 hektar. Man odlar allt från nejlikor till ananas och kassava. Man har vid ett tidigare tillfälle försökt odla Mango men misslyckats då förra regnsäsongen inte gav tillräckligt med nederbörd.

Sedan bar det av mot deras distriktskontor. Först var vi dock tvungna att besöka distriktsdirektören för att be om lov. Svaret jag fick på frågan varför var att annars kan t ex militären komma och bara avbryta mötet. Detta tror jag beror på att det i denna region har förekommit vissa oroligheter i anslutning till valet. Men man kan fråga sig vilket politiskt kaos två västerlänningar och 25 blinda personer kan åstadkomma. Senast idag såg vi en massa folk på gatorna - men bara för att fira det regeringssamarbete mellan CCM och CUF (Civic United Front, Förenade Medborgarrörelsen) som upprättats för Zanzibararkipelagen. Efter att vi äntrat direktörens rum, jag spillt ut Mr. Adils läsk över bordet - fick vi reda på att direktören var släkting med Mr. Adil. Efter att vi fått ett godkännande för vår visit begav vi oss längs vägen mot kontoret. Det visade sig att näst intill hela distriktets medlemmar hade samlats för ändamålet.
En fråga som var het var biståndsfrågan. En svår fråga. Men i detta läge – som så många gånger tidigare - får vi ta på oss ansvaret för världssamfundets biståndspolitik. Jag beklagade faktumet att regeringen inte gör mer för personer med synnedsättning för att förbättra deras situation. Jag påpekade att det alltid finns resurser men att dessa bör fördelas på ett bättre sätt. Tyvärr är det ett faktum att alla som är i behov av humanitär hjälp världen över inte har möjligheten att få det. Michevenidistriktet är ett av Zanzibararkipelagens fattigaste distrikt.

Vi åkte sedan för att besöka Pembas största regnskog. Därefter till Verani beach, som man endast kunde komma till genom att passera regnskogen d.v.s. en mil lång lerväg med enorma vattensamlingar. Stranden var en av de finaste jag besökt. Det var det absolut mest kristallklara vatten jag någonsin badat i. Av denna anledning förstår jag varför turister besöker ön men vi var helt ensamma på stranden. Tillbaka från en lång dag utan vatten och utan mat försökte vi hitta ett supplement till vår vanliga sylta där vi inte ens vill äta kyckling. förgäves - det blev Tapati och pommes.

11.11.2010 - torsdag

Tidig morgon och Dala-dala till Speedboaten i söder. Tid för avresa given dagen innan. Innan den eventuella avresan fick vi däremot fyra olika avgångstider samt lika många uppgifter angående var och när vi skulle befinna oss på avreseplatsen. En förklaring kan dock vara att Dala-dalan körde minst fem varv runt staden för att samla tillräckligt många. En blind och en synskadad hjälpte oss att hejda bussen innan den nått fram till oss – för att hålla platser. Då bussen kört fem varv runt byn kan man tycka att bussen var överlastad med människor. Denna slutsats var som alltid inkorrekt. Vi fick i alla fall varsitt säte som var ungefär hälften så breda som de svenska - som man tog för givet skulle vara för en person, men hoppsan, vad fel man kan ha - för plötsligt satt det en till på samma säte. Av bar det - fullastad till max med allt från små barn, som fick stå i gången till påsar fyllda med fjäderfän med utstickande huvud. Framme vid färjeterminalen i Nkoani på södra Pemba. Efter lite drygt två timmar var det dags för ombordstigning. Intrikat kösystem, flera olika köer, som tycktes administreras helt oberoende av varandra. Dessutom skedde både avstigning och påstigning samtidigt via samma landgång. Båten blev helt överlastad med människor sittandes och sovandes på alla lediga ytor.

Tillbaka på huvudön kände vi för att ta in på ett bättre hotell. Jag tog initiativ till att bjuda en journalist och dokumentärfilmare på middag på hotellet. Vi hade ett väldigt givande samtal med diskussioner kring möjliga gemensamma projekt. Senare satt jag och Jan-Erik på balkongen och njöt av både havsutsikten och hur skönt det var med ett hotell där allt fungerar. Men plötsligt får Jan-Erik syn på en stor råtta trippandes över rumsgolvet på andra sidan glasdörrarna. Hämtar hotellets lokalanställde råttjägare och en vild jakt tar sin början. Råttan klättrar upp bakom ett skåp, rättjägaren kaster sig med all kraft mot skåpet och råttans stund på jorden var över. Snyft enligt vissa, men en god natts sömn väntade.
12.11.2010 - fredag

Avslutande summering av min visit på Zanzibar och avskedsfest stod på dagens agenda. Till mötet kom också Birgitta Karlsson, som sedan sextiotalet varit missionär/biståndsarbetare i Tanzania. Som vanligt höll ledningen föredrag om organisationens arbete och historia. Sedan var det min tur att berätta om mina iakttagelser under besöket. Detta blev extra trevligt då Birgitta översatte direkt från Svenska till Swahili - då slapp Mr. Adil stå för den knackiga översättningen. Då vi språkades mycket med Birgitta märkte man tydligt en skepsis gentemot organisationen och en del av dess arbete. Detta beror nog mest på att de stängde en blindskola hon startat 1985 i Stone Town.
Lämnar nu Zanzibar utan av att ha upplevt den paradisdestination som är öarnas signum. Jag har däremot sett det riktiga livet.

I väg i all hast mot färjan till Dar. I Dar mötte vi Jan-Eriks affärskompis Hirani. Hyvens kille. Tusen järn i elden. Väldigt intressant att följa hans resonemang. Gruvor och hotell, en miljon dollar hit och några miljoner dollar dit det gör knappt någon skillnad. Mycket intresserad av välgörenhet då han vet var han ska skänka medel för att dessa ska nå fram.
Han guidade oss runt till stans bästa enklare mathak. Jag storsatsade på kasino - men förlorade hela femtio kronor.

13.11.2010 – lördag

Hirani visade innerstaden, många kvarter som var okända för oss, och med hjälp av hans djupa kunskaper om stadens människor fick vi en annan bild av hur människor lever här i Tanzania. Även om ingen religiös inriktning överstiger tio procent av befolkningen kunde vi tydligt se hur mycket inflytande vissa "församlingar" hade. Dessa församlingar visade sig vara lokaliserade i speciella områden i olika delar av staden. Det var olika kvarter för de olika inriktningarna inom shia och inom sunni liksom för de olika riktningarna inom hinduismen. ”Afrikanerna” bor utanför statskärnan. Dessa församlingar lever bara på allmosor från medlemmar och t ex affärsinnehavare från kvarteret. Det visade sig också att de olika församlingarna verkligen tar hand om sina medlemmar. Vissa församlingar har sjukhus, skolor, affärslokaler samt olika fastigheter. Om en medlem kommer i ekonomiskt svår knipa kan församlingen hjälpa den ekonomiskt. Eller om du blir sjuk står församlingen bakom dig. Vi guidades också runt i de mer luxuösa områdena i staden som hyser de flesta utländska turisterna.

Fenomenet segregation uppenbarar sig i en annan skepnad i Tanzania och främst i Dar. Segregation är mer etnisk än social, vilket bland annat innebär att det i ett område kan bo både fattiga som rika. Ett annat gott exempel är att det materiella inte verkar ha lika stor betydelse som i väst. Det som främst utmärker den materialism som finns är att man inte skryter om sina tillgångar i den utsträckning som man gör i västvärlden. Man ser dock den bistra verkligheten, att trots en annan segregation och ett annat materialistiskt tänkande kan man ändå "köpa allt för pengar". Att pengar är allt tanken sprider sig numera i takt med att den ekonomiska tillväxten ökar. Detta faktum innefattar inte bara Tanzania - utan hela världen. Enligt min åsikt skulle människan må mycket bättre om strävan efter materiell lycka inte var så framträdande i våra sinnen.

Hirani berättade om Hamid Amir som bor i Dar. Denne man äger ett stort antal företag och fastigheter. Det som dock skiljer ut honom ur mängden affärsmän är att han i fyrtio år skänkt bort nittio procent av de förtjänster han gjort. Han har bland annat byggt sjukhus, skolor och barnhem. När han en gång fick läggas in på sjukhus försökte hela tiotusen personer komma för att besöka honom. Om fler kunde vara som han, så empatisk, skulle fler människor få bättre levnadsförhållanden utan att, som många tror, den ekonomiska tillväxten skulle hämmas.

14.11.2010 – söndag

Avresedag

Då söndagen inte är en vanlig arbetsdag fanns det relativt lite att göra i Dar. Strosade runt med Hirani - guidades runt och tyst lyssnade på hans affärsberättelser och historier om några av stadens invånare.
Vi var på väg genom ösregnet tillsammans med Hirani för att ta något att dricka då vi passerade några personer varav en sa: Jag har inte ätit något idag - jag kanske måste råna någon, med blicken fast på oss. Hirani, som kan swahili översatte och vi ökade takten. När vi kommit en bit längs gatan stannade vi förbi en annan man som ständigt tittade på våra fickor och de kassar vi bar på. Jag fick en rejäl adrenalinkick.
Vid sen eftermiddag begav vi oss tillbaka till vårt hotell för att sedan åka till flygplatsen. Flygplatsen var i klass med Everöds fast i utan automatiska maskiner. Efter att man satt upp en skylt med vårt flyg, för hand, kunde vi äntligen ställa oss i kön. Efter att de flyttat kön några gånger, pendlat mellan diskarna för att rådfråga sina kollegor om allt ifrån datasystem till kaffepauser - kunde vi äntligen lämna våra väskor och få våra boardingkort till Nairobi, lite konstigt att vi inte fick dem från Nairobi till London också.

Säkerhetskontroll nästa. Efter metalldetektorsbågen - Manuel utforskning - om man hade t ex bomber i armhålorna. Genomgång av allas väskor, också manuellt skött av en stressad snubbe och en Hannes som inte såg så mycket p.g.a. den dåliga belysningen, bar det iväg mot vänthallen för avresor. Ganska mycket folk. Till sist utrop om flight - men vad nu då - inte vår flight. Ett gäng sprang ut till deras plan. Vi stod där som fånar. Några till som gick ut. Man tänkte "Jaha, nu går deras plan, när avgår vårt". Nu, kvinnligt utrop om vår flight. Vi kunde äntligen boarda planet. Såg på vägen att planet inte var det flygbolag jag bokat utan ett annat. På planet satt de personer som hade gått ut till den redan nämnda andra flighten. Det visade sig alltså att det var samma plan och att flygbolaget samarbetade på denna linje, vilket jag inte hade läst i pappren, och jag läser allt noga.
På Nairobis flygplats var det mycket folk och lite plats. Mindre än 2 timmar till avresa, ingen gate uppsatt på någon av de två skärmarna som flygplatsen hyste. 45 minuter till avgång och vår gate kommer upp. Vi joggar till gaten med passen i högsta hugg. Men vi kunde inte passera vår gate, för vi hade inga boardingkort. Nähä, nu fick vi springa till gate 11. vi hittade till slut gate 11, fick våra kort, gick sedan tillbaka till vår gate. Säkerhetskontroll och sedan, en säkerhetskontroll till och exakt likadan med. Efter stor irritation rörande säkerhetskontroller var vi i vänthallen och fick lov att åka mot kallare breddgrader.

15.11.2010 – måndag

Landar under morgonen på Kastrup. Jag måste erkänna att jag inte kände för att åka hem. När jag tänker tillbaka på tiden i Tanzania känner jag värme i mitt hjärta. Oavsett om det förekommer utbredd korruption, misskötsel av landets resurser och extrem fattigdom i landet, kan jag inte sluta tänka på att återvända. Jag kan inte släppa tanken att just jag kan hjälpa till så att människor får det bättre. Just nu känns det mesta meningslöst, jag sitter och skriver på datorn, har precis ätit en god middag och imorgon ska jag till skolan. Detta ser vi som vår vardag. Det känns ganska overkligt då jag med egna ögon sett en annan verklighet som fler bör se, ingen dator i utbildningen, knappt mat på bordet och svårigheter med skolsystemet, ingen acceptans på arbetsmarknaden eller allmänt låg tolerans mot dig. När man vet att det finns resurser, men att dessa resurser inte fördelas på ett rättvist sätt känner man både vanmakt och en vilja att försöka göra något.
När man ser människor och hör på deras historier ser man människor som inte får plats i systemet. Att känna denna känsla är givetvis tungt. En sak är dock säker: Jag kommer åka tillbaka, jag kommer att försöka hjälpa människor till ett bättre liv, med fler chanser till självförverkligande. Jag har länge vetat vad jag vill arbeta med och detta projekt har bara styrkt min övertygelse. Vem som helst kan bli rik, känd och framgångsrik, men det man borde sträva efter är att hjälpa andra till bättre möjligheter. Vad har nya bilar, våning på Östermalm, i Paris eller i London för nytta om det går ca 2 miljarder människor hungriga varje dag på jorden. Vad har de nyaste kläderna för betydelse om vissa inte ens kan skaffa ett par rejäla skor. Man kanske kan se dessa kontraster om man lär sig att se dem. därför är utbildning av största vikt för allas framtid. Inte bara för att världen ska få en hållbar utveckling utan också för att det just är utbildning som också är Tanzanias framtid.

Hannes Juhlin Lagrelius