Touchstones blogg

Ingen kan påstå att vi inte var förvarnade, så det kom inte som en stor överraskning när vi fann att bilen, som vi parkerat prydligt nedanför lägenheten, inte längre var där. Överraskningen skulle komma senare.

Vi var i Catania i två veckor i sommar. Sicilianska Catania, med en historia som sträcker sig nästan 3000 år bakåt och som vår guidebok menar att man säkert kan tillbringa både en eller till och med två dagar i och få något i utbyte — framför allt mängder av fisk, då Catania har Siciliens bästa fiskmarknad. Så mellanskillnaden mellan guidebokens mest entusiastiska förslag på vistelsetid i Catania och vår egen planerade semester var cirka 12 dagar. Vilket också var anledningen till att vi hyrt bil i två veckor, för att ta oss från staden, till bättre bad, pittoreska byar och vyer.
Vy från Castelmola, som man kan se om man har bil

Mitt i denna tvåveckorsperiod gick vi som vanligt ner från lägenheten vi bodde i, ner till parkeringen och fann en helt annan bil på den plats där vi kvällen innan parkerat vår Fiat 500L. Det tog bara några sekunder att dra slutsatsen att bilen var borta för gott och bara någon sekund mer för att guidebokens ominösa ”Of all Sicilian cities, Catania has the worst reputation for petty crime” skulle dyka upp i mitt minne.

Så dagens planerade loja bad, kalla öl och lästa bok förbyttes till telefonsamtal, polisanmälan, biluthyrarkrångel och väntan, väntan, väntan i en allt hetare stad.

Vi tog oss till närmaste polisstation, som utifrån mer liknande ett tillhåll för näringsidkare av olagliga substanser. Men vi ringde på, blev insläppta och hamnade sedan i ett väntrum som hade två dörrar att välja mellan, men ingen vi fick välja. På båda dörrarna satt skyltar som förbjöd oss att gå in och förbjöd oss att knacka på, men som uppmuntrade oss till att vänta. Vi gjorde så. I 45 minuter. Först då anlände en polis utifrån och tittade på oss som om han aldrig förr sett människor i väntrummet, och han frågade artigt om vi ville något eller om vi bara var på genomresa.
De fredade dörrarna på via Petrella 59.

Därefter blev vi visade in till ett rum som tydligen tillhörde en polis som hette Carmelo Grasso, vilket direktöversatt till svenska blir något i stil med Kalle Fetto. En annan, yngre och förvirrad polis som hette Walter, gjorde sitt bästa för att ta emot vår polisanmälan. Han frågade oss knepiga frågor (som: vilken färg hade er bil), och knackade på sin dator, tittade i mitt pass och frågade mer knepiga frågor (som: ”Is Pol-is-mynd-ig-het-en your place of birth?”) och knackade mer. Efter femton minuter skrev han ut ett papper på skrivaren intill och jag tackade högre makter för att polisanmälan åtminstone gick snabbt. Men högre makter hånskrattade åt oss, för det polisen skrivit ut var en instruktion … till sig själv … för hur man tar emot en anmälan om bilstöld.

Så där blev vi sittande, jag och Maria, vid Kalle Fettos bord, medan den unge poliskonstapeln Walter minutiöst tog emot vår anmälan. Efter en timma skrev han ut fem exemplar av polisanmälan: ett till oss, ett till arkivet och antagligen ett för god ton och två för att han kunde. Jag fick skriva på alla fem och därefter såg Walter oerhört lättad ut, som om detta var det svåraste fall han brottats med i sin karriär. Han bad om ursäkt å Italiens vägnar och vi skakade hand och gick iväg för att nu tas oss till Hertz på flygplatsen, där vi hyrt vår nu stulna bil.
Ett av fem exemplar av polisanmälan.

Och här är en märklighet man kan fundera på under mörka höstkvällar. Bussen till flygplatsen gick från tågstationen, genom stan, stannade på alla upptänkliga hållplatser, och eftersom bussen saknade fjädring så passade chauffören på att sikta på vartenda hål i gatan han fann. Temperatur ute? 35 grader. Luftkonditionering inne? Nix! Efter tjugo minuter stannade vi åter vid tågstationen … som tydligen var en hållplats på vägen från tågstationen till flygplatsen?! Vi hade på 20 minuter förflyttat oss i en vid cirkel och tagit oss bokstavligen 40 meter från vår startpunkt. Först därefter skumpade vi vidare mot vårt mål. Centrum – flygplatsen medels bil=15 minuter. Medels buss=1 timma.

Personalen på Hertz var uppenbarligen vana vid vår typ av ärende. Fler kunder än vi hade fått sina bilar stulna i Catania och det var nu uppenbart varför Hertz bilflotta bestod av idel nya fordon. De hann aldrig bli gamla. När all pappersexercis var avklarad hade vi bara ett ärende kvar: Vi behövde en bil för resten av vår resa. Och det var nu överraskningen kom.

”And now we need a car for the rest of our trip,” sa vi.
“No. Impossible,” svarade Hertz-mannen. “You can’t have one!”
“Why?”
”Company policy. When you have a car stolen you can’t rent another car!”

Logiken är att Catania är så stöld-drabbat att man får räkna med att bilen stjäls om den används här. Hertz resonemang är således att den som hyr en bil av ett företag som är så suspekt att de hyr ut bilar i Catania gör sig skyldig till ett riskbeteende. Tja … Vad kan man säga … Hertz tycks i alla fall ha en viss självinsikt

........
Läs gärna mer på min blogg: hocloco.se

Britter kan te sig märkliga. Men det är väl därför London är så kul att resa till. Ta exempelvis Jeremy Bentham, gammal jurist och filosof, som skrev det följande vid något tillfälle: "Stretching his hand up to reach the stars, too often man forgets the flowers at his feet."

För åker du till London så är risken stor att du hamnar på de stora turistattraktionerna. Och det är väl inget fel i det, men man glömmer då lätt de små, som kan vara oändligt mer intressanta. Så istället för att ställa dig i en kilometerlång kö till Madam Tussaud vaxkabinett, för att titta på stjärnor som man ändå ser varje dag i media, så kan du ta dig till University College of London. I huvudbyggnaden kan man titta på universitetets grundare, just precis Jeremy Bentham, vars kropp sitter i en glasmonter och övervakar studenterna.

Bentham donerade nämligen sin kropp till universitetet, som klädde det enligt testamentets instruktion i Benthams egna kläder och satte det i ett glasskåp. Tja, nått ska man ju tillbringa evigheten med. Nu är det en vax-skalle på kroppen, men från början skulle det riktiga huvudet ha suttit snyggt balsamerat överst på Bentham. Balsameringen gick dock si så där och man nöjde sig med att placera det uselt balsamerade huvudet mellan Benthamns fötter. Med tiden blev huvudet allt sämre, speciellt efter det att studenter från andra universitet hade för vana att röva bort det. Vid ett tillfälle lär man ha använt huvudet för att spela fotboll med. Vid senaste incidenten var det studenter från Kings College som rövade bort huvudet och krävde att 100 pund skulle betalas i lösensumma. Detta var 1975 …

Numera har man flyttat huvudet. En skylt på montern anger lakoniskt: ”the head is in the College safe”. Bentham har baxas upp några för att vara med på styrelsemötena, då man registrerat att han varit ”present but not voting”. En skröna säger att han bara röstar då dödläge uppstår, då hans röst alltid går till ordförandens fördel. Japp, nog är britter lite märkliga.

Så slutsatsen är att om du inte tycker att detta är bättre än att glutta på en vaxdocka föreställande Brad Pitt så är du inte värd att resa till London.

Men det jag verkligen, verkligen, skulle vilja ha sett var Doctor Southwood Smiths min, då han fick testamentet uppläst för sig.

———–
Läs mer om Jeremy Bentham på UCLs websida. Där kan du även få honom att snurra.

Enklaste sättet att ta sig till University College of London är via tunnelbana till Euston Square. Sedan kort promenad till UCL.

---------
Lär gärna mer på min blogg: hocloco.se

Kvällsflyget till Marseille med byte i Bryssel gick smidigt. I Marseille stod flygbussen och väntade på oss vid flygplatsen och en taxi tog vid när vi gått av bussen. Åter igen smidigt. Det var när vi väl kommit till hotellet som problemen började. Problem som stavades: Ny på jobbet.

Nattreceptionisten på Hotel Music låg bekvämt i receptionens soffa och tittade på film på sin dator då vi anlände, men han tog emot oss med ett leende då klockan närmade sig halv ett. Han välkomnade oss, tog mitt pass och knappade lite på datorn. Sedan började han bläddra bland alla papper som låg utspridda på bänken, under stigande franskt muttrande. Nyckeln, som hade legat klar och redo att användas, var borta. Han blev allt mer blank i ansiktet och hans franska muttrande övergick till ett mer ljudligt engelskt muttrande, som om han ville övertyga oss: ”It was right here a moment ago, I promise.” Nyckeln var och förblev väck.

Nu kanske någon tänker att detta inte borde vara något stort problem. Mister du ett nyckelkort står dig tusende åter. Ja … det borde vara så.

Receptionisten rotade efter nyckeln, fann den inte. Han försökte göra ett nytt nyckelkort, vilket av någon anledning inte gick. Fel på datorn, menade han. Han startade om datorn, medan han rotade bland alla papper igen och försäkrade oss om att nyckeln, även om den var borta nu, så kunde vi känna oss trygga i förvissningen om att den funnits just innan vi anlände. Vi borde således kommit lite tidigare då, antar jag.

Datorn kom igång igen, men krävde lösenord för att logga in, vilket vår ny-på-jobbet-kille naturligtvis inte hade. Han ringde och väckte sin chef, allt blankare i ansiktet, och förklarade problemet. Han fick lösenordet, men troligtvis inte till den här datorn, för den släppte inte in honom. Han blev ombedd att ta rummets traditionella nyckel och öppna med. Han lade på luren, tog nyckeln, gick upp och kom tillbaka och sa att det inte gick att låsa upp. Var han försökt trycka in nyckeln är en gåta, men tydligen inte i låset.

Telefonsamtal nummer två till chefen. Ny På Jobbet allt mer olycklig. Chefen skulle komma och hjälpa till och vi skulle under tiden få Carte Blanche till baren. Vi bad om gin och tonic och fick var sitt glas med dryck utan vare sig is, citron … eller ens tonic skulle det visa sig. Ljummen gin och soda är ingen höjdare klockan ett på natten när man helst vill i säng.

Chefen kom tuffande på en Vespa och styrde upp datorhaveriet, gjorde en ny nyckel, bad om ursäkt och vi blev skickade till rummet. Eller det hade man kunnat önska sig, för nyckeln fungerade ändå inte. Jag åkte ner, förmedlade budskapet att de hade en fin korridor och att vi gärna ville få chansen att även uttala oss om rummet. Ännu en nyckel gjordes och både Chef och Ny På Jobbet följde med upp för att där konstatera att nyckeln inte fungerade. Chefen åkte ner, hämtade de riktiga nycklarna och lyckades på så sätt till slut öppna dörren. Ny På Jobbet noterade noga att Chefen stuckit in nyckeln i nyckelhålet.

Cirka en timma efter vi kommit till hotellet fick vi vårt rum.


Utsikten från vårt rum, då vi väl hade tillgång till det.

Dagen efteråt fick vi bytt vår riktiga nyckel mot ett nytt, fungerande, nyckelkort som vi sedan, med spänning, testade varje dag. Receptionisten Ny På Jobbet såg vi aldrig mer. Troligtvis hade han blivit ny på något annat jobb.

----------
Läs gärna mer på min blogg: hocloco.se

Legender är alltid en källa till underhållning. Det har ingen som helst betydelse hur sanna de är eller inte, för det är inte där de har sitt huvudsakliga värde. Från vår hotellbalkong, på Royal Continental Hotel i Neapel, såg vi Castel dell’Ovo (Äggborgen), som är ett bra exempel på en historia som innehåller alla ingredienser för att skapa en lika absurd som underhållande legend.

Vi har här en borg, som tydligen inte ansågs uppfylla sin definition som borg, och som man därför beslutade sig för att förstärka. En normal människa hade ökat på murarnas tjocklek eller byggt en vallgrav till eller något i den stilen, men det hade väl varit lite för enkelt. Så vad gör man? Tydligen får man för sig att det inte finns något som förstärker byggnader lika mycket som poesi och därför kallar man till sig den gamle romerske poeten Vergilius. Vergilius tar sig en ordentlig titt på borgen, går ett varv runt befästningarna, sparkar på en mur eller två, skakar på huvudet och muttrar ”Hmm, det här ser inte bra ut”. Men istället för att förstärka borgen med några väl valda diktstrofer väljer han att placera ett ägg i borgens grund.

Ägg?

Nu är jag inte någon expert på vare sig ägg eller arkitektur, men jag begriper inte på vilket sätt ett ägg i borggrunden skulle kunna förhindra att mordiska barbarer strömmar över murarna. Det var förvisso ett magiskt ägg, men hur magiskt kan ett enda ägg bli för att säkra en borg? När jag slår upp Ägg i mitt symbollexikon så är det första som sägs om ägg: ”Det är oftast vitt och bräckligt”. Ahh … se på fan … och sedan då? Jag har faktiskt lite svårt att se hur den östgotiska kungen Totila stormar fram genom Neapel och helt plötsligt stoppar nedanför Castel dell’Ovo bara för att napolitanarna sturskt skriker: ”Ge daj Totte, vi har äggat borgen så du har änte en chans.”

Nåja. Varför ska jag racka ner på en underhållande legend bara för att den tycks vara orimligt. Och ifall det faktiskt ligger något i att matvaror kan ha en byggnadsteknisk funktion, så har jag för säkerhets skull lagt en halv ostmacka i krypgrunden på vårt fritidshus.

Royal Continental Hotel gav oss för övrigt en känsla av Skottland ena kvällen. Vi låg lugnt och slappade vid polen då kvällen anlände med musik. Men istället för ett smäktande O Sole Mio var det skränande och en smula desperat säckpipemusik som uppfyllde hela poolområdet. Det var ett bröllop som festade igång på hotellrestaurangen intill. Bruden var italienska och brudgummen var från Skottland. Säckpipan var inte av denna värld.

------------------
Läs gärna mer på min blogg: hocloco.se

En del av nöjet med att vandra i de ödsliga bergen är alla människor man möter. Kanske inte alltid på själva leden, men det dyker ofelbart upp någon eller några under vandringen som lämnar avtryck. Ta bara vår tur till Bausen som exempel. Bausen är ingen stor by. Även benämningen ”by” är nästan att sträcka begreppet lite väl långt. Annat var det förr. Befolkningsmängden toppade på drygt 500 personer någonstans i mitten av 1800-talet, men sjönk sedan raskt till 370 personer år 1900, 178 år 1950 och vid senaste sekelskiftet var antalet invånare nere på 62 personer. Idag bor det någonstans runt 28-30 personer i byn. Vi mötte en av dem: Juan.

Storgatan i Bausen … inte så stor och imponerande.


Vägen upp mot Bausen var smal, snirklig och sadistiskt utformad även jämfört med Pyrenérnas vanliga standard. Hade vi mött något annat större än en cyklist hade vi fått backa ett par kilometer, eller chansa oss förbi med ett välkomnande fall mot lemlästning på ena sidan bilen. Jag såg, ärligt talat, inte fram mot något av alternativen.

Strax efter vi klivit ur bilen kom en gammal man gående med en soppåse som han slängde i en container. Han hälsade och vi hälsade tillbaka. Tydligen uppmuntrad av detta kom han fram till oss och började prata en massa spanska. Vi gjorde klart för honom att vi inte kunde spanska och frågade om han kunde engelska. Juan gjorde klart för oss att han inte kunde engelska och frågade om vi kunde franska. Aha, sa vi och gjorde klart för honom att vår franska var ungefär lika bra som vår spanska. All denna språkförbistring visade sig dock inte vara något problem. Tack vare lösryckta och grumliga minnen av vår gymnasiespanska, ett stort mått av kreativt kroppsspråk och en socialt utsvulten Juan pratade vi med varandra i 20 minuter.

Juan är 65 år och född i byn. Han har tidigare haft mjölkkor, men var nu pensionerad dels på grund av ålder, men även efter två höftledsoperationer och en axel ur led – han stångades vilket renderade en operation som gett honom 25 stygn. Även hans pappa var född i byn år 1910, medan hans mamma var från södra Spanien, från Granada. Han har 6 bröder, varav en bor i Frankrike; en yngre bror som bland annat jobbade som snöröjare på spanska sidan, trots ett amputerat ben. Just det amputerade benet skildrade Juan väldigt grafiskt, inklusive vinande ljudeffekt, vilket gör att jag undrar om inte benets försvinnande hade något med snöröjningen att göra.

När vi till slut skulle skiljas skulle Juan ta sig an dagens stora händelse, vilket var att åka ner till Les och handla bröd. Sedan skulle han under eftermiddagen ägna sig åt TV-sport i sitt luftkonditionerade hus. Någon vandring av den typ som jag och Andréas skulle ut på utövade han inte. För höftledernas skull, undrade vi. Juan skakade på huvudet, pekade på magen, drog upp tröjan och blottade sin stora mage, täckt av eksem. Han klappade den glatt så att hudflagorna yrde och sa: ”No. Demasiado grueso.” För tjock. Och det är klart. Har man ägnat hela sitt liv till att jaga efter kossor på bergssluttningarna så lockar nog soffan mer än vandringslederna när man väl är pensionerad.

Efter vandringen, när vi väl vara tillbaka i Bausen, mötte vi en kvartett propert klädda män som var entusiastiska get-fotografer. När de berättade detta så märkte de att vi såg lite tvivlande ut, men de menade att de rörde sig om en speciell getras som tydligen var mindre och vackrare än vanliga låglandsgetter och därför värda både uppmärksamhet och kärlek. Den ene mannen frågade oss om det gick att köra uppåt berget till den plats där dessa getter fanns. Vi gav honom den lilla information vi hade, vilken vi fått från Juan, filtrerad genom språkförbistring. Mannen tackade oss och frågade om vi ville se fotografier på andra getter han sett. Självklart, sa vi, vem vill inte glutta på getfoton. Så han visade oss några getter, som såg ut som … getter brukar se ut: gräsälskande, gulögda och allmänt korkade. Mannen log milt och sa ”beautiful goat” innan han med ett klyschigt, grabbigt, skrockande menade att han bara ägnade sig åt getfotografering för att komma från sin fru emellanåt. Men han kunde inte lura oss. Hans entusiasm inför getterna var så genuin att förklaringen med frun måste ha varit ett svepskäl för att få fota getter. När vi lämnade männen klev de in i sin Land Rover med ögonen glittrande av gränslös förtjusning över att snart få se de små kära getterna.

Så vad lärde vi oss av dessa möten? Juan lärde oss det spanska ordet för snö (Nieve), vilket kom att bli en utmärkt isbrytare under denna resa. Vem man än mötte kunde man dra igång ett samtal med genom att vifta uppåt bergen till och med ett frågande tonfall säga: Nieve? Så var samtalet igång. Sedan lärde vi oss att getterna i Pyrenéérna är någonting i hästväg.

--------------------
Läs gärna mer på min blogg: hocloco.se

Vi bytte bostad med en fransk familj i sommar. Medan fransoserna var i Göteborg och blev skrämda av Lisebergskaninerna var vi i Paris och blev sjanghajade till Montmartre. Mer precist var vi i Chaville utanför Paris. Föräldrarna till kvinnan i bytesfamiljen mötte oss och överlämnade nyckeln, för att sedan visa oss hur man öppnar kylen, slänger sopor och hittar till badrummet. Ni vet, väsentligheterna. Själv kan jag bara beställa vin och komma med oanständiga förslag på franska – vilket somliga också skulle klassa som väsentligheter – så jag lät Mia sköta snacket medan jag instämde med jämna mellanrum med ett ”Oui” och hoppades att jag inte svarade ja på något dumt.

Mitt i allt detta kom frågan.

”Tycker ni om champagne?” Frågan ställs i och för sig på franska, men så pass mycket begriper jag att det detta är en fråga jag ska svara ”Oui” på. Som en parentes kan jag väl säga att det fortfarande är två saker som är oklara för oss. För det första varför de bjöd hem oss för att dricka champagne, men det är kanske så det går till i Paris. För det andra vad de heter. Av någon anledning gick vi direkt från ”Bon jour” till ”här är kylen och den öppnar ni på detta vis” utan att passera presentation. Sedan var liksom lite genant att fråga om deras namn. De är kort och gott Christelles föräldrar.

Christelles föräldrar har en mindre trea i ett sekelskifteshus i Montmartre. Det var dit vi kom tre dagar senare. Allt var mycket franskt. Christelles mamma tackade för blommorna och lade dem sedan på bordet, där de antagligen fick självdö. Gamla möbler stod där de råkade få plats och vi blev nertryckta i var sin stol framför den franska balkongen. Temperaturen var närmare 30 grader när champagnen korkades upp och hälldes i våra glas. På bordet stod välfyllda fat med foie gras, gåslever – naturligtvis – och allt var gott.

Vi var där i knappa två timmar, men det tog inte fem minuter innan kvinnan frågade om hur vi stod politiskt, för att sedan direkt säga att de själva var till höger och hatade britter. Inte bara britter förresten, faktum var att hon var skeptisk mot alla som inte var parisare och inte ens alla de fick godkänt. Men vi tycktes duga för kvällen, vilken var en lättnad. Mannen kan ingen engelska och kvinnan endast lite, så det var mestadels Mia och kvinnan som pratade franska medan jag stuvade in gåslever och champagne i munnen under det att kvinnan var femte minut kom med entusiastiska uppmaningar: ”Manger, manger!” Ät, ät! Jag svarade ”Oui, oui” och dök åter ner mot faten. Även om Mia pratar hyfsad franska, så behärskar hon bara franska i presens, vilket gör att en fransman kan tro att hon helt och hållet lever i nuet. Och jag är ju inte till någon lingvistisk hjälp i dessa fall. Mia kan förklara vad vi gjort hittills i Paris med att säga: ”Igår är vi på Versaille och vi ser en fin … eh … fountain?” medan jag med munnen full av foie gras nickar och säger ”Oui, oui! Une fontän, pschyyy avec d’eau”. Men det tycktes gå bra ändå.

Så vår kväll i Montmartre var trevlig, udda och fransk: Kvinnan gestikulerar och uttrycker misstro mot britter. Mia säger något franskt i presens. Mannen fyller på våra glas med champagne och säger sedan, med blank blick, något lyriskt om Zlatan. Jag sörplar champagne och säger ”Oui, oui!” Efter någon timma tittar kvinnan snett på mig och frågar Mia om jag inte ens kan engelska. Jag sväljer snabbt ett hekto gåslever och förklarar på engelska (med lysande uttal om jag får säga det själv) att engelskan har jag inga problem med, medan franskan inte är något vidare. Jag kan bara lite franska, säger jag och drar till med den mer anständiga av de två fraser jag kan: ”Je voudrais un verre de vin rouge”. Kvinnan förstår antagligen inte att jag endast exemplifierade min fina språkförmåga, för hon flyger upp och utbrister något i stil med: ”Stackars karl, får du inget vin” och kilar sedan ut i köket för att återkomma med en sötsliskig aperitif som hon genast fyller mitt glas med. ”Ah …” säger jag. ”Merci,” tillägger jag och slutligen, bara för att jag kan: ”Oui, oui!”

När vi till slut sitter på bussen på väg från Montmartre så inser vi att vi fortfarande inte vet vad de heter. Men ärligt talat, den som bjuder på champagne behöver inget namn.

-------------
Läs gärna mer på min blogg: hocloco.se

”Det verkar vara något fel på hörapparaten.” Om röster hade varit drycker så hade denna varit en sherry, vällagrad och med korkrester flytande i sig, serverad i en megafon.

Jag vrider mitt huvud och kikar på paret som sitter bakom mig på tåget. Mannen som talat ser ut att ha blivit pensionär redan på 20-talet. Han är klädd i tweedkostym och tweedfluga och det skulle inte förvåna mig om han har underkläder i tweed. Bredvid honom sitter en gammal kvinna som är klädd på liknande sätt, i en tweed-dräkt och proper blus och med en doft av läggningsvätska från håret. Jag kan bara anta att de är gifta; de borde vara det, för de är verkligen som gjorda för varandra. Det enda som talar emot detta är att de envisas med att tilltala varandra med ”Ni”.

”Hörapparaten? Inte alls, Ni har bara glömt att sätta i nya batterier,” svarar kvinnan.
”Det är ingen idé att Ni talar just nu. Hörapparaten har fallerat.”
”Det är inget fel på den. Ni har nya batterier i väskan.”

Det är dagen efter Alla hjärtan dag och jag är på väg från Stockholm till Göteborg, via Karlstad (av alla dumma omvägar), och tåget är redan någon timma försenat. Hela resan kommer till slut visa sig ta drygt åtta timmar. Det är i dessa lägen jag börjar uppskatta mina medpassagerare, åtminstone då de är så underhållande som det äldre paret bakom mig, i den i övrigt nästan tomma vagnen. Jag lägger ner min bok framför mig och tjuvlyssnar vidare.

”Vad sa Ni? Tala tydligare är Ni snäll.”
”I väskan, sa jag.”
”Vad har jag där.”
”Nya batterier till hörapparaten.”
”Nej, inte alls. Jag behöver nog bara nya batterier.” Hans röst är som att höra tallbark deklamera poesi. Kvinnan bredvid avslöjar inte en enda spricka i sitt tålamod utan svarar godmodigt på mannens goddag yxskaft-repliker.
”Just därför såg jag till att Ni packade ner nya i väskan.”
”Väskan? Vad är det som ligger där säger Ni?
”Batterier.”
”Vilken otur, jag som trodde att jag lagt ner nya batterier.”
”Det har Ni.”
”Nej nej, till hörapparaten.”
”Jag vet. Vill Ni att jag tar upp dem?”
”Ja, det vore gott, men jag ordnar det.”

Mannen rotar efter något och rätar sedan, med ett gammelmans-stön, på ryggen. Det prasslar.

”Vill Ni också ha en Läkerol,” säger mannen.
”Ni skulle ju ta upp nya batterier?”
”Nya vadå?”
”Batterier till Er hörapparat.”
”Det tror jag inte, jag behöver bara byta batterier.”
”Jag vet, så sätt nu i de nya i hörapparaten!”
”Tror Ni? Jag som trodde att de låg i väskan.”
”De ligger i väskan.”
”Vad gör de där?”
”Vad de gör? Väntar, antar jag.”
”Det låter intressant. Vi måste tala mer om det, men nu måste jag ha nya batterier.”
”Det är ju det jag säger.”
”Jag har ett par i väskan i reserv, ifall jag skulle behöva nya till hörapparaten.”
”Det behöver Ni.”
”Nej då, det behövs bara nya batterier. Lyssnar Ni inte på mig?”

I det här läget biter jag mig i handen för att inte brista ut i gapskratt. Mannen lyckas till slut sätta i nya batterier, vilket gör deras samtal en aning mera lågmält … tyvärr, för tåget blir allt mer försenat och jag får ett allt större behov av underhållning. Mannen bakom mig kommer dock till undsättning ännu en gång, då han efter någon timma uttalar en, i det närmaste filosofisk, djupsinnighet. De har suttit tysta en stund, men börjar nu muttra. En doft av kaffe sprids fram till mig och då jag sneglar bakåt ser att de plockat upp och påbörjat sin matsäck. Mannen tar en tugga av något som bara kan vara knäckebröd, för ett ljudligt knastrande hörs under en bra stund. Knaster, knaper. Harkel. Han tar en tugga till. Knaster, knaster. Harkel. Paus. Knaster. Paus. Harkel. Slutligen bryter den gamle mannen tystnaden.

”Vet Ni vad?” Åter igen en röst som tallbark.
”Nej, kära Ni.”
”Att äta en bit knäckebröd …” Mannen tycks fundera allvarligt på fortsättningen. ”… när man har hörapparat… är en ren plåga!” Hans röst darrar av känsla.

Jag fick lust att vända mig om och säga: ”Det hela är mycket enkelt. Konversation: Hörapparat på. Knäckebrödssupé: Hörapparat av.” Men då hade det blivit mindre roligt på tåget, så jag lät bli.

Det perfekta tweed-paret gick av i Säffle, för fem år sedan, och jag är fortfarande tacksam mot dem för att de gjorde tågförseningen till ett nöje.

-----
Läs gärna mer på min blogg: hocloco.se

”Ska ni åka till Mallorca på weekend?” Som om orden Mallorca och Weekend inte går att förena i samma mening. Frågan upprepades dessutom ett antal gånger, alltid med samma grad av förvåning, för att inte säga misstänksamhet, när jag berättade om vår weekend på Mallorca. Som om de tvivlade på vad jag sa, eller som om de misstänkte mig för att vilja lura dem på pengar, lycka och förnuft. Men svaret är Ja, det går utmärkt att resa till Mallorca utan att lägga sig på stekbänk i en till två veckor. Vi reste norrut efter landningen i Palma, till den lilla orten Puerto de Sóller som lättjefullt ligger och slöar i en havsvik.

Och det vi gjorde var att vandra. Strax innan 11:00 gick vi från hotellet med diffus karta och bristfällig vägbeskrivning för att via Sóller vandra till Fornalutx. Strax bortanför det lilla centret i Puerto de Sóller gick vi in på småvägar, och sedan stigar, som slingrade sig uppför sluttningarna. Olivodlingar, apelsin- och citronträd, grönska och blommor i mängder. Från någonstans i närheten gol en tupp emellanåt. Men det var olivträden som var huvudattraktionen. De var många, gamla och knotiga, förvridna av många års inympade skott på gamla stammar, grånade och strålande av atmosfär. Ingen direkt specifik atmosfär, utan mer så där allmänt, fast uråldrigt, som gjorde att man blott genom att passera ett träd fylldes av filosofiska tankar och viljan att tömma en flaska Rioja.

Första anhalten var som sagt Sóller, men väl där misstog vi kartan för verkligheten eller om det var tvärtom. Hur som helst passade vi på att njuta av objuden sightseeing (dvs vi gick vilse). När vi till slut insåg att det var vi och inte kartan som var på villovägar så lyckades vi finna både rätt väg och en bar (fast i omvänd ordning … undrar om man kan dra någon slutsats av det?). Vi stannade för en iskall Estrella och fick förklarat för oss var vi var och vart vi skulle.

Vidare uppåt i värme och fler utsikter än kameran mäktade med. Vi anlände till Fornalutx samtidigt som stadshusets klocka slog två. Ännu en öl och lunch på torget. Värmen gjorde att det inte var tal om att vandra tillbaka, så vi tog en taxi.

Vad är det förresten som gör att majoriteten av världens taxichaufförer tror att jag är en talangscout för nationella rallyförbundet? Jag går fram till en ledig taxi och chauffören blinkar sävligt, yrvaket som en gammal hund som just väckts ur sin middagsslummer. Men när jag väl sitter i bilen kastar chauffören en titt på mig i backspegeln, flinar lite igenkännande och visar sedan att han har ett läge på gaspedalen. Detta är nog så strokeframkallande på en vanlig landsväg, men som i det här fallet då vägen var smal, en bergsvägg tryckte på höger sida och evigheten väntade på vänster sida, så önskade vi nästan att vi ändå vandrat tillbaka. Det är också alltid lika märkligt att när taxin väl stannar, och bilplåten gnyr då den återfår sin ursprungliga form, så tittar chauffören alltid på mig ännu en gång, och denna gång med något vädjande i blicken, som om han ingenting hellre önskade än att få någon slags bekräftelse, eller möjligtvis en medalj, för helveteskörningen nerför berget.

Tillbaka på hotellet, varma, ångande och trötta valde vi vyn över havet från hotellpoolen.

------
Läs gärna mer på min blogg: hocloco.se

Med inget annat för sig och med trytande reskassa så kan man ju alltid semestra i sin egen stad. Men jag vill göra det mer intressant och resa hit a la 1869. Så en söndag i höstas begav jag mig mig ut i Göteborg, beväpnad med Octavia Carléns reseguide "Göteborg, Beskrifning öfver staden och dess omgifningar. Ny handbok för resande", utgiven 1869. Längst bak finns råd för vad man kan göra om man har en dag i Göteborg. Eller som Octavia utrycker det: ”För de resande i Göteborg som ej äga mer än en dag att bese stadens märkvärdigheter.” Märkvärdigheter? Oja! Led mig Octavia!

"Genast på morgonen göres en promenad i staden."

Man kan fråga sig varför Octavia, med ett tonfall som en gammaldags skolfröken, understryker att man ska promenera i staden. Och dessutom genast? Men om man tittar på vad Göteborgs turistinformation påstår idag, att nio av tio av de ”populäraste höst- och vinterattraktionerna” är att gå på museum, så förstår jag Octavias uppfordrande utrop. Jag är helt för museum, det är inte det, men jag tycker att Octavia har en poäng i att man faktiskt först kan titta på staden. Så det är det jag gör.

Eftersom jag redan känner till Göteborg så passar jag på att titta lite mer på smådetaljerna, som alltid finns där mitt framför ögonen, men som man aldrig ser för att uppmärksamheten är riktad mot annat (ner i mobilen, upp i det blå, på ett par förbipasserande ben, på en spårvagn som just gör sitt bästa för att lemlästa dig) . Det är lätt att inse att man hade bättre koll på detaljer förr i tiden; staket blev snyggare, betong satt innanför en snyggare exteriör och flaggstänger kunde få en förgylld sjöhäst, som denna dag till ära blev sisådär symboliskt mystisk tack vare en ögonbindel.

"Derefter beses Göteborgs museum"

Även Octavia tycker att man ska in på ett museum, Göteborgs museum i det här fallet. Hon lyfter fram museets upphetsande samling av exempelvis ”en kanot af en urholkad ekstock”, ett vinglas som … kanske inte tilhört Karl XII, men som i alla fall har hans namnchiffer på sig, samt ett ”Egenhändigt bref från prinsen af Augustenburg”. Vad brevet innehåller är lite oklart, men eftersom det fascinerande tycks vara att han skrivit det för egen maskin, så antar jag att det står: ”Sänd mig en ny sekreterare för böfvelen!” Nåja, jag ville ju inte in på museum idag, så jag avviker från Octavias resplan och promenerar vidare till Brunnsparken för vidare färd.

"På middag tager man en vagn och reser ut åt den vackra Danska vägen."

Det jag verkligen undrar är: Varför säger turistbyrån inget om detta?! Här lockar man alla turister till ett otal museer (eller till Liseberg) men döljer att Danska vägen är ”en särdeles vacker promenad” där ”bördiga jordar och skuggrika dalar ständigt omvexla”. Så jag hoppade på femmans spårvagn i Brunnsparken och hoppade av drygt tio minuter senare vid Bäckeliden. Två minuter senare var jag på Danska vägen. Man kan väl säga att jag hade tur som påbörjade min upptäckt av Danska Vägen på det avsnitt som fortfarande var något att se, vid Överåsparken (eller Engelska parken som den också kallas).

Här finns lite av det vackra som Octavia skriver om, men sedan går jag vidare i rikting mot Redbergsplatsen. Det är möjligt denna väg var en dold pärla för hundra år sedan, men nu är pärlan svald och mald av onda stadsplanerare, utskiten och lämnad att förmultna.

Enstaka hus är fortfarande de fina trähus som Octavia skrev om. En mängd andra är ritade av arkitekter på gränsen till självmord. Väl på Redbergsplatsen flydde jag från denna stadsdels-depression, upp på ettan och åkte tillbaka in till stan, medan jag förlät turistbyrån att de mörkat att Danska Vägen finns. Bra gjort, säger jag nu.

"middag på Lorentsberg, då man tillika får se dess vackra park med Wadmans byst"

Det som slår en när man dyker upp i Lorensbergsparken och tittar på Johan Anders Wadmans byst – gjord av Johan Petter Molin - är hur otroligt lik Karl Gerhard han var. Sedan slår det en att det faktiskt är Karl Gerhard som bysten föreställer. (Förresten, varför hör man aldrig en sådan schlagertext? Om ”Dina bröst är som svalor som häckar” är OK så borde ju ”Din byst är som Karl Gerhards i Lorensbergsparken” funka minst lika bra som poesi eller raggningsreplik.)

Inget ont om KG, men det var Wadman, Göteborgs Bellman, som jag ville kika på. Han som skrev visdomsorden:

Jag vill ha rus, ett glädjerus hvar dag,
Jag vill hvar natt med sköna qvinnor skämta!
Kung Salomo predikade som jag
Att sällheten af vin och kärlek hemta.

Efter någon minuts undersökning visar det sig att Wadman flyttat några gånger genom åren, men att han till slut – egentligen - är tillbaka i Lorensbergsparken och vanligtvis står vid stadsbibliotekets norra vägg. Vilken för tillfället ser ur så här:

Så jag blev utan Wadman. Men om det är en skulptur av Molin man vill se kan man ta sig ner till Bältesspännarparken där hans skulptur Bältesspännarna står. Någon mat att äta fanns inte heller så jag promenerade vidare, åter ner mot vallgraven.

"Under promenaden har man skansarna Kronan och Lejonet för ögonen nästan hvart man vänder sig."

Svar: Nej. Ledsen Octavia men det har man inte längre. Husen är för höga nu för tiden och det enda man kan göra för att få se skansarna är att ta sig högt upp någonstans, allra helst upp på en av skansarna. Där syns de jättebra. Kronan är jag på nästan varje dag och därifrån ser man inte bara skansen Kronan utan även större delen av Göteborg.

"Strax på eftermiddagen beser man Trädgårdsföreningens fält."

Till skillnad från Danska vägen, som är mitt i en arkitektonisk golgatavandring, så är Trädgårdsföreningen fortfarande ett grönt vilorum mitt i stan. Rosenkaféet rekommenderas, samt att leta sig vilse bland alla planteringar eller att sitta och titta på pensionärer som på ostadiga ben tar sig an grovgrusiga gångar med ett dödsförakt som är smått rörande. Nu efter sommaren är det dessutom gratis inträde, vilket i sig är ett mindre mirakel när det mesta i världen kostar pengar.

"Derefter beger man sig till Skeppsbron, stiger der i någon af de små ångbåtar, som ett par gånger i timman ila deremellan och Klippan."

Jag har för mig att det brukar ligga en ångbåt vid Skeppsbron, men den är inte till för daglig transport … och inte ilar den heller. Så jag hoppar istället på en nyare båt, Älvsnabben, vid Lilla Bommen. Det är faktiskt ett ganska billigt nöje att åka lite på Göta Älv och därtill få se Göteborgs förstäder, som Octavia skriver om, det vill säga Masthugget och Majorna. Om förstaden Masthugget skriver Octavia att där ”gå tvenne större gator, Breda och Smala vägen”. Och som alla vet, den väg som är bred leder till fördärvet, vilket gör att man direkt kan sluta sig till att den Breda vägen måste vara dagens Andra Långgatan, vilken under överskådlig tid jobbat hårt på sin fördärvfulla image.

Efter en heldag i Göteborg så vill man sova, och Octavia rekommenderar Hôtel Carl XV. Och hittar man inte det hotellet så … får man hitta något annat. Själv tog jag spårvagnen hem, till en kopp kaffe.

-----
Läs gärna mer på min blogg: hocloco.se

Så här inför badsäsongen så minns jag ett försök att bada i Varberg i fjol. Efter en vecka isolerad på landet utan bil, och endast i sällskap av en hund och en katt, kan även det närmaste resmålet te sig exotiskt och lockande. Så därför drog vi till Varberg.

Väl framme, med intentionen att ta oss ett dopp i havet, upptäckte vi att det är stört omöjligt att inte bada naken i Varberg. Märkligt, men sant. Vi promenerade lugnt längs med Varbergs fästning, skänkte Bockstensmannen en sällskaplig tanke, och såg ett perfekt badställe nedanför fästningen, med brygga och trappa ner i vattnet. En skylt proklamerade emellertid: Nakenbad för damer. Eftersom jag varken är dam eller har någon lust att näcka offentligt så gick vi vidare.

Efter ytterligare ett hundratal meter kom ännu ett perfekt badställe. Och ännu en fingervisande skylt: Nakenbad för damer. Vi gick vidare till nästa badställe: Nakenbad för herrar. Det tar sig, men jag vill fortfarande inte näcka. En bit längre bort skymtade ytterligare en badplats och ännu en skylt. Jag kan svära på att det var ännu ett nakenbad. Dessutom låg något som kallades Kärleksparken alldeles intill, vilket kändes nästan hotfullt i närheten av två dussin nakenbad. Så vi vände tillbaka och jag åt en glass istället.

Jag vet inte vad det är med Varbergare och nakenhet, men det verkar vara i det närmaste obligatorisk att näcka när man är i Varberg. De borde sätta upp en stor skylt vid kommungränsen: I som här inträden låten stassen fara! Esais Tegnér skrev vid tillfälle ”Varberg utan all fråga är det fulaste ställe i Sverige”. Att se till att alla är nakna kanske är ett sätt att dra uppmärksamheten från övriga delar av staden. Vem vet. Troligtvis finns det kanske någonstans, långt bort, på en väl undanskymd plats, en badplats där man med rodnande kinder kan dra på sig sedliga badkläder och ta sig ett normalt påklätt dopp. Men Varberg döljer denna plats väl.

--------------
Läs gärna mer på min blogg: hocloco.se