Sofianors blogg

NYARE VERSION FINNS MED START PÅ:
http://www.coconutsandskylines.se/italien-i-vacker-sensommar-forsta-kapitlet

City Airport - Göteborg

Sex stycken tjocka böcker, det borde räcka. Min första resa som ”ensamresenär” går till Italien och det är min far som lämpar av mig på Säve där jag ska prova på Ryan Air, bolaget med tusen rykten. Väskan är noga vägd hemma på badrumsvågen, sådant är viktigt vid dessa flygningar har jag hört. In med stora väskan, 8 kilos handbagage på ryggen då jag går mot nästa kö, säkerhetskontrollen.

Jag fick panik hemma, måste iväg ett litet tag! Så bokade jag en resa till Bergamo i Italien och vips, så hade jag planerat 2 veckor på resande fot. Nervös över att åka iväg ensam. Resvanan finns men tänk att inte hitta någon att prata med eller tänk om jag står utan hotell mitt i natten, ensammast av alla.

Kön till säkerhetskontrollen på Säve ringlar sakta. Tjejen framför mig har otur, handbagaget väger för mycket men vi löser det tillsammans. Hennes överflöd hamnar tillfälligt i min väska och jag håller tummarna för att det inte är knark jag för in. Hon ser dock snäll och drogfri ut. Vi surrar senare över alkohol inköpt i baren och jag lyckas få en hel del bra Italientips av min nya bekantskap.

Bergamo

Kvällen smyger sig på och jag når dagens mål, skymning i Bergamo. Drar runt min resväska som jag efter noga övervägande valt framför min vanliga ”backpacker-rygga” och hjulen dånar mot kullerstensgatans ojämna yta. Några kvinnor försöker hjälpa mig på rätt väg men min italienska är begränsad till ”Gratzie”, ”Per favore” och ”il conto” och deras engelska imponerar inte. Vi viftar, pekar, skrattar. Jag pustar till sist ut på mitt Bed & Breakfast, duschar av mig resdammet och kliver ut i den alldeles nedsläckta lägenheten. Med kameran runt halsen tar jag mig upp på terrassen där utsikten över Citta Alta (den gamla stadsdelen i Bergamo) är bedårande och jag njuter i min ensamhet.

Ut på stan, magen kurrar. Hittar först inga restauranger, inga öppna i alla fall. Kartan säger mig inte längre någonting, fötterna är trötta och jag orkar inte gå fel igen. Chansar åt ett håll… och där, slutligen hittar jag en uteservering. Jag slår mig ner, beställer och plockar upp min bok. En äldre mans nyfikna blick får mig att titta upp och strax är jag i centrum för samtalet som förs på italienska med enklare engelska som komplement. Kvinnan som oblygt slår sig ner vid mitt bord tittar och slår ut med händerna. Jag förstår inte ett dugg men besvarar hennes leende. Jag avböjer vänligt men bestämt en inbjudan till nästa kvartersbar och går istället hemåt för välbehövlig vila.

Utsövd intar jag min italienska frukost på takterassen, får en sockerkick som heter duga och ger mig raskt ut på stan. Marknad, trevlig överraskning!! Kikar på skor men centimetrarna på klackarna är för många. Tittar på mina jättefötter (40) och inser att här finns inget för mig. Någon timma senare spatserar jag glatt därifrån med en ny handväska istället.

Nu blir det Citta Alta för hela slanten. Linbanestationen ligger framför mig och jag lyckas lista ut hur man köper biljett ur automaten. Uppåt bär det och det är liksom lite barnsligt spännande när chaffören tar plats. Kameran är framme och jag slåss lite diskret med barnen om utsiktsutrymmet. Klick klick!

Citta Alta är vackert, det känns som att förflytta sig tillbaka i tiden, tillsammans med horder av turister förstås men det gör inget. Jag hör musik och applåder. Drar mig mot torget musiken kommer från och springer rätt in i en stor ansamling människor, rätt in i festligheter. Kvinnor i folkdräkt, katolska präster i lustiga hattar, något är på gång. Kvinnorna dansar och sången är lite underlig men tilltalar mig. Jag misstänker fest och vandrar mig bort bland olika aktiviteter en stund, känner mig upprymd.

Det är eftermiddag och innan jag avslutar dagen med middag i Citta Alta och ett glas vin på en mysig bar så tar jag fram min nyinköpta vinflaska på rummet, lånar en IKEA-mugg i köket och slår mig ner med min bok på balkonggolvet, underbart.

Mot Pisa

Uppe i ottan efter en sömnlös natt. Det har regnat och luften känns sval men morgonsolens strålar värmer upp min nyvakna hud. Planen är Bergamo-Milano, Milano-Pisa med tåg. Det kommande bytet gör mig nervös och jag spetsar öronen under hela resan. Försöker med okoncentrerad läsning.

Bytet går bra men biljettautomaten på stationen är ur funktion och jag hoppas att konduktören på Pisa-tåget ser snäll ut. Min ordbok och jag förbereder oss och en leende konduktör får min inövade ramsa levererad. ”Biglietti automatico guasto”, typ biljettautomaten ur funktion. Lägger till ett ”kaputt” också, det funkar väl på alla språk!? Han ler och förklarar på perfekt engelska att allt är i sin ordning. Magklumpen släpper och historien min vän skickade med mig om arga, oförstående tågkonduktörer kändes lite fånig.

Proppar i mig lite kex och känner hur tröttheten äntligen kommer över mig. Just som jag håller på att slumra in ser jag att landskapet utanför håller på att förändras, jag ser hav… ååååh, vad jag har längtat. Det är vackert och jag vill inte missa en sekund. In i tunnlar och ut till det vackra blå igen. Fulla stränder med färgglada parasoller huller om buller. Jag är lycklig!

Framme i Pisa. Kartan säger att jag är nära och jag knatar på med min väska i det tempo som värmen tillåter. En man på ett lortigt hotell försöker köpslå om priset på ett rum men jag inser i samma stund att jag klivit av på fel tågstation och försvinner från honom. Pisa visar sig vara MYCKET större än väntat och jag ser antagligen smått galen ut när jag kämpar mig framåt på skuggfria trottoarer. Att se hur bergen höjer sig bakom staden och floden i förgrunden borde vara vackert och jag knäpper ett kort för sakens skull. Till sist ser jag det mäktiga tornet framför mig jag får tag i ett rum alldeles intill. Enkelt, rent och billigt. Slår mig ner på sängkanten och kollar på bilden jag knäppte tidigare och ser hur vackert det varit där borta vid floden och bergen.

Ut ur rummet, här ska det fotas! Jag klapprar på med mina nu relativt välingångna flip-flop. Lutningen på tornet fascinerar mig, den är ganska grav men ändå ser det ståtligt ut. Jag fotar massor och fixar sedan biljett inför kvällsvisningen. Innan dess hinner jag äta och jag väljer en restaurang vars meny bådar gott. Turistfälla så det skriker om det visar det sig.

”Pizza e vino rosso” säger jag med ett leende och får ett tillbaka. Mitt ordförråd ökar och det verkar uppskattas att man försöker. Fem minuter senare har jag serverats halvkall lasagne och iskallt rödvin. Jag orkar inte ens kommentera det utan kastar, hungrig som en varg, i mig födan. Lägger sedan till och med en slant i dricks, för att hon log så rart.

Uppåt, uppåt, uppåt. Ett steg i taget, håller andningen i rätt tempo men känner mjölksyran komma smygande. Det känns skumt att vandra snett uppåt liksom. Trappstegen är urgröpta och man kan inte låta bli att undra om det är mängder av turister som gröpt ur dem eller om det är historiens alla fötter som trampat fram. Till slut blir jag tvungen att stanna trots att ungarna bakom mig undrar vad jag håller på med. Jag ska in i ett hål med tak, alldeles för smalt. Min lätta klaustrofobi gör sig påmind och jag får tvinga mig vidare med skakande ben. Tittar bestämt ned på mina fötter och ignorerar den otäcka känslan. Jag skakar fortfarande när jag ber ett par fotografera mig med utsikten från det lutande tornet i Pisa. Det känns härligt här uppe och jag får lite svindel när jag tittar ner.

Vidare mot Monterosso

Pisa var fint men tågresan hit skapade ett galet sug efter salta bad och strandliv. Jag sover ljuvligt först och tar sedan morgontåget till Monterosso. Nu ska det bli Cinque Terre för hela slanten, har hört hur fantastiskt det ska vara.

Cinque Terre är de 5 byarna som klättrar utmed kustens branta klippor med sina färgglada hus. Här kryllar det av turister och möjligheterna att ta sig runt är många. Man kan vandra mellan alla, tröttnar man tar man tåget eller båten. Cinque Terre har blivit en nationalpark för att kunna behålla lite av känslan och inte exploatera allt. Detta har man lyckats halvdant med men trots turism och allt vad de lever av så är byarna enastående vackra.

Stiger in till receptionen på Souvenir, det enda hotell jag hittat i min prisklass trots att halva byn engagerat sig i mitt dilemma. Där möts jag av en medelålders man med lite för långt, tunnt och inte alldeles nytvättat hår. Han ser först irriterad ut över att ha blivit störd i sitt tv-tittande men sträcker sedan på ryggen och lägger upp ett leende som snarare skrämmer än smittar. Jag får nycklarna till det som kommer att bli resans smutsigaste och dyraste rum och jag ryser fortfarande av leendet han gav mig.

I Monterosso blir mitt största problem hur jag ska ta mig i vattnet utan att se för löjlig ut när jag tassar över de vassa stenarna som stranden består av. Jag njuter för fullt av sol och bad, älskar känslan av hur saltet sticker på huden när jag torkar. Havet är turkost, värmen är precis lagom. På kvällen tar jag min bok och finner mig en restaurang. Här är det ensamheten som råder, det verkar som att varenda italienskt kärlekspar har hittat hit och jag vill inte störa. Har dessutom funnit ett slags lugn i att vara ensam, jag hinner tänka och reflektera över saker man glömt bort att man uppskattar och jag kommer ofta på mig själv att sitta och le åt någon iakttagelse på stranden eller restaurangen. Kroppen känner ro och mina böcker går åt som smör i solsken.

Vandringen - Cinque Terre

En dag vaknar jag av att det är molnigt ute och jag ser det som min chans att göra den planerade vandringen i Cinque Terre utan att solen tar all min ork. Upp och iväg. Inträdeskort till parken löses och jag ger mig av mot Vernazza, byn som sägs vara den vackraste. Det går brant uppåt och det dröjer inte länge förrän solen börjar steka på trots allt. Turister av alla de slag. De flesta med fotriktiga skor men tjejen i klänning jag möter undrar nog vad hon gett sig in på. Små ord kastas här och där och man nickar åt alla man möter, känner gemenskapen som egentligen inte finns. Ungefär som pappa alltid hejade på husvagnsekipage man mötte på semestrarna i min barndom.

Till slut skådar jag Vernazza och jag förundras. Högt över havet tittar jag ner på denna skapelse. Mina trötta ben får en fart igen och jag vill dit. Äntligen går det nerför och jag möts av högröda turister som kämpar och flåsar åt motsatt håll. Tycker lite synd om dem, men inte tillräckligt för att njuta ordentligt av nerförsbacken och att jag vetskapen om att jag snart ska få fylla på min tomma vattenflaska igen.

Jag kliver in i byn och hamnar mitt bland de trånga gränderna. Husväggarna reser sig högt och tittar jag uppåt hänger de karaktäristiska klädsträcken mellan husen där. Horder av turister möter mig när jag vandrar ner mot havet för mitt välförtjänta dopp. Jag förstår varför de är där och funderar allvarligt över tanken på att hitta mig ett rum här.

En matbit senare och något fräschare efter mitt uppiggande bad bestämmer jag mig för att fortsätta mot Corniglia. Jag lämnar Vernazza bakom mig men vänder mig om flera gånger. Det är nästan lika vackert från andra hållet. Tröttheten i benen kommer tillbaka men jag kämpar på. Corniglia är den mest svårtillgängliga av de fem och är därmed inte lika ”drabbat” av turismen. Stigen dit vägrar att vara plan och solen är näst intill outhärdlig trots att vi är inne i senaugusti. Jag vandrar mellan vinrankor och enastående utsikter och försöker njuta av det samtidigt som vattenflaskan blir tommare. Till sist är jag framme. Byn är helt annorlunda från Vernazza och här kan man hamna i mysiga gränder utan att trängas. Jag kikar runt en stund, fyller på mina vattenflaskor och bestämmer mig för att ta tåget till nästa by.

Klockan går och jag bestämmer mig för att hoppa över Manorola och fortsätta till Riomaggiore. Här finns turisterna igen och trots sina vackra hus som klättrar utmed bergsidorna är jag lite mätt på det. Det mäter sig inte riktigt med Vernazza även om det är ett mycket trevligt tillhåll. Jag landar på en bar belägen just där havets hårda vågor vältrar sig in över de mörka karga klipporna. Beställer en underbart läskande Mojito och njuter av att äntligen få sitta ner i denna avslappnande miljö tillsammans med andra trötta turister.

Mot Sestri Levante

Hur härligt Monterosso än är så vantrivs jag på mitt hotell och jag sätter mig på tåget utan några egentliga planer. Kliver av, ångrar mig och hamnar till sist i Sestri Levante. Här hittar jag Hotel Jolinda, det passar mig utmärkt. Billigt, fräscht och en trevlig föreståndare som talar nästan felfri engelska. Jag är svulten på riktiga konversationer, italienarna har visat sig vara ett oerhört socialt folk men med knappa engelskakunskaper. En natt här är allt som finns men den är underbar.

Jag är kvar i Sestri och har bokat in mig i en lägenhet strax utanför city. Känns skumt, jag bor här själv i 3 nätter. Mitt enda sällskap är under frukoststunden. Då kommer hyresvärdinnan och dukar fram och vi pratar med ordbok-armar- händer-kropp och hamnar i ganska avancerade samtal. Sedan packar hon mig ett litet foliepaket med resterna av frukostens lokala bröd. Att ha på stranden, säger hon och jag blir lite varm i hjärtat.

Stränderna i Sestri är två och de skiljer sig en hel del åt. Baia del Silencio är kaos, fast ett mycket trevlig och trångt sådant. Färgerna från husen som kantar strandlinjen är vackra och matchar handdukar, filtar, parasoller. Vattnet är inte det renaste men det är skön och avslappnad stämning som får mig att slumra gott i solen. När jag tröttnar går jag upp till min favoritbar och dricker en drink, där sitter jag i evigheter med en bok eller så smygfotar jag strandgäster. Musiken är alltid bra i bakgrunden och snacks-tallrikarna som ställs fram är gratis, gott och lagom närande efter strandlivet.

Sestris andra strand saknar Baia del Silencios charm men här är det enkelt att hyra sig en (dyr) solstol och det känns renare i vattnet. Här latar jag till mig rejält ett par dagar och när min hud säger att det är nog tar jag en pasta på restaurangen med den blyga servitören. Här känner jag mig uppskattad och kan sitta bort en massa tid.

Just när ensamheten och bristen på intelligenta konversationer saknas som mest så får jag sällskap från Sverige. En nära vän kommer ner och jag känner hur pratet bubblar ur mig. Vi väljer restauranger utan att bry oss om vart läsljuset är bäst och det gläder mig enormt med riktigt sällskap. Vi bokar in oss på Jolinda igen och det känns bra. Jag får min vän att lära känna Sestri och han verkar tycka om det så som jag gör. Vi gör oss en massa minnen där.

Vi lämnar strandlivet, det har gjort gott men nu är det nog. Tåget för oss till Milano och här blir jag imponerad. Byggnader så vackra. Vi rör oss i kvarteren för de fina affärerna trots att vi inte alls smälter in. Här är det inte saltrester i håret och flip-flops som funkar och jag känner mig inte riktigt hemma när vi vandrar omkring bland Ferrari-bilar och folk som verkar lärt sig sitt rörelsemönster på Catwalken. Jag är glad att jag får uppleva staden och sällskapet men nu närmar sig sista dagen och jag kommer att tillbringa den ensam igen.

Åter i Bergamo

Bergamo, dagen innan avfärd. Jag lunkar runt i kända kvarter. Upplever vackra Citta Alta än en gång och lär känna Antonio, en äldre hjälpsam man som inte lämnar en flicka med karta åt sitt öde. Han pratar också utmärkt engelska och faktiskt enstaka ord svenska. Han guidar mig runt bland italienska viner och väljer ut sina egna favoriter åt mig. Jag känner mig lite vemodig när vi skiljs.

På kvällen väljer jag en restaurang jag provat förut, de är trevliga här. En stor grupp människor har samlats kring ett bord och jag bjuds in i sällskapet. Vi samtalar över knagglig engelska, min trevande italienska och ryska. Allt i en trevlig blandning som får mig att älska Bergamo och Italiens gästvänlighet. Det är mitt sista minne att ta med mig hem... ett riktigt, riktigt bra minne.

Länk till min systers (http://www.reseguiden.se/minsida/hannamatilda) resereportage:

http://www.reseguiden.se/cgi-bin/rg/redirect.cgi?url=http%3A%2F%2Fhannanordlande...

Sa, da var man tillbaka i stan igen... Havanna ar hur bra som helst. Kanns dock lite vemodigt just nu eftersom vart resesallskap Marilyn som foljt oss storre delen av tiden just satt sig i taxin hem till Sverige.

Har spenderat nagra dagar i en by som heter Viñales. Dar ar agnar man dagarna at en massa utflykter, besoker tobaksplantage, rider hast i underbart landskap, badar i grottor och en hel del annat. Handelsefulla dagar helt enkelt. Kvallarna agnar man at att sitta pa verandan och gunga gungstol nar solen gar ner bakom bergen... sen valjer man en av de tva haken som har oppet kvallstid, lyssnar pa salsa och tjatar bort tiden innan man kryper till kojs.

Akte faktiskt en svang till en underbar strand, Cayo Levisa for lite strand... sanden var finkornig som mjol och vattnet underbart. Hade latt kunnat spendera mer tid dar men enda hotellet var fullbokat. Akte istallet till Varadero, fin strand men lite for "turistigt". Jaja, det var bra dagar dar med.

Nu kanns det som att resan narmar sig slutet. Hade garna stannat lite till men ser sa klart fram emot att traffa er dar hemma ocksa:-)!

Har hamnat hos en underbart sot liten tant i den pyttelilla staden Baracoa. Har ar det lugnt och skont och ingen stress. Skont nar man kommer fran en storstad att varva ner lite. Skulle gett mig ut pa en tur i en nationalpark idag men bussen pajade halvvags, som tur var alldeles i narheten av en jattefin strand sa istallet for omma fotter efter vandrande i naturen har jag nu ett tomatrott ansikte att skryta med. Jaja, att man aldrig lar sig:-)! Imorn ska jag gora ett nytt forsok till parken. Nu blir det strax hemlagat kak dar jag har mitt rum och sen kanske vi kikar in pa Casa de la Trova har i byn for att lyssna pa lite musik, alskar musiken har.

Kram kram

Kommer just fran en salsakurs och undrar hur tusan det ska kunna ga det har. Funkar ju utmarkt nar man gor stegen sjalv men att jag aldrig kan lara mig att lata min partner bestamma hur dansen ska ga, jag vill ju:-)! Kul var det iaf, svettigt och kul. Hur varm lokal som helst utan vare sig flakt eller ac och med en gammal kassettspelare som tuggade upp banden mest hela tiden tyckte jag. Svettigare an varsta gympapasset hur som helst.

Ar just nu i Santiago de Cuba och blir har ett par dagar till. Imorn ska vi traska upp pa ett berg tankte vi, har hort ryktas att man ska kunna se anda bort till Jamaica dar. Ska forsoka ta oss upp pa morgonkvisten for att undvika varsta soltimmarna men hehe... att fa upp mig pa morgonen ar ju inte det lattaste alla ganger.

Nu blir det lite middag har strax, sen far man val se om det kan bli nagon mojito sa kanske man vagar sig upp for att prova pa salsan igen.

Hors snart igen!!
Kram kram

Ar fortfarande kvar i Trinidad, hur mysigt som helst har men dagarna gar lite for fort. Var pa stranden igar... aaah sa underbart!! Hamnade visserligen i en regnskur men det gick snabbt over. Kuba ar sa mycket musik, till och med igar pa stranden hamnade vi mitt i lite spontant gitarrspel.

Imorn drar vi vidare, finns ju en del kvar att se:-)!

Kram kram

Har hittat en dator igen:-)!
Ar nu i Trinidad, en otroligt mysig liten stad med en massa fina byggnader och hur mycket historia som helst. Tyvarr har min resekompis Petter blivit sjuk sa jag tar mig fram pa egen hand i stan idag. Det ar ett vimmel av gator har och alla som kanner mig har val rakat ut for mitt lokalsinne sa jag hoppas verkligen att jag hittar tillbaka till mitt rum sen, kommer ju inte ens ihag vad stallet hette. Jaja, det ska val losa sig.

Tankte se om man kan ta sig till stranden nagon dag har snart, havet lockar hur mycket som helst nu.

Tankte ju lagt upp lite foton men det ar ratt segt internet sa det kanske far vanta tills jag kommer hem.

Kram pa er alla!

Halla all familj o vanner...
Nu ar vi pa plats och jag maste bara saga att Havanna ar helt fantastiskt. Glada manniskor, mycket rom, extremt mycket musik och igar gjorde jag faktiskt mina forsta trevande salsamoves:-).

Har haft lite otur med packningen, den kom forst igar men nu kanns det betydligt battre nar man kan valja pa mer an ett plagg att ha pa sig.

Tiden rinner ivag har men jag ska forsoka skriva mer en anna gang.

Hoppas att allt ar bra med er dar hemma med!

Kram pa er alla!

Japp, bara en vecka kvar och efter mycket pusslande med packningen och ännu mer kompromissande med mig själv har jag äntligen beslutat mig för vilka skor som får följa med...däri ingår ett par alldeles perfekta salsaskor:-).

Dessutom har det strulat med allt som kan strula nu innan så det måste ju innebära att vi haft vår dos av otur och att själva resan kommer flyta på helt smärtfritt, för så funkar det väl!?

...och funkar det inte så, ja då har man antagligen jäkligt mycket fler kul Kubahistorier att berätta när man kommer hem:-).

Stirrar förtjust på min biljett till Havanna, går bort till ryggsäcken och försöker utan framgång blåsa av dammet som samlats på locket. Lägger märke till hur liten den är... har den alltid varit det!? Inser att jag måste välja bort en massa av mina älskade skor som jag redan haft på mig i tanken till fördel för de enklare, mer praktiska och betydligt tråkigare paren i garderoben... suck.

Hm, men funkar det verkligen att dansa salsa i flip-flops liksom? Istället kanske jag inte behöver - "tänkatänkatänka".... eeeh, det här kommer att bli skitsvårt ju:-)!