Robbowans blogg

Skall lägga in mer men... I kampen mellan stranden, snorkling, speed boat och ett internetcafé så fettorskade det senare alternativet.

Dagen efter Sunday School - great choice of day - stack vi ut på en Jeepsafari med Tobago Now Tourism Services.

Ägaren och guiden Fabrizio från Schweiz hade hamnat på Tobago efter att ha gift sig med en tjej från Trinidad och här startade han en jeepsafari som tar dig utanför de vanliga turistvägarna.

Via de gamla plantagernas grusvägar tog vi oss först via den Karibiska kusten för att sedan störta oss in i inlandet.

Efter bara en halvtimme eller så från Crown Point förändras Tobago från ganska platt till en massa kullar (berg?) där vägarna snirklar sig fram. Ibland dyker en by upp runt och på ett krön och detta passade oss mycket bättre än den bussresa vi tog dagen innan.

Vårt första stopp blev i en gammal kakaoplantage där macheten åkte fram och vi fick smaka på råa kaffebönor. Ja, man äter ju inte bönan utan suger på den som en karamell för den goda söt-syrliga skyddshinnan. Riktigt gott...

Vi åkte vidare tills vi hamnade längst upp på en ås där vi hade utsikt från Pigeon Point i söder till Charlotteville i norr, större är inte ön.

När vi väl vek av började vi ta oss längre in mot de delar som ligger närmare regnskogen. Vi stannade på en liten väg där ett jordras blockerade vidare färd. Efter detta var det apostlahästarna som gällde. 25 minuters promenad senare var vi framme...

Ett vattenfalls kaskad slängde sig över klippan 30 meter upp och landade i en liten 'pool' som var 2-3 meter djup. Vattnet var varmare än vi trodde och det var skönt att svalka sig lite innan vi tog en promenad tillbaka. Mitt ute i "djungeln", i ett skjul, bodde en kille med sina tre nötdjur (som blockerade stigen) så vi fick ta oss förbi dem lite försiktigt.

Tillbaka till jeppen käkade vi några "bake" - lokalt cocosnötsbröd - medolika fyllningar. Enkelt men gott.

Tobago delas mitt itu av en väg som egentligen är den sista tvärgående vägen på ön. Norrom vägen finns den ursprungliga regnskogen (för övrigt en av världens äldsta naturreservat) och här stannade vi igen inärheten av Hillsborough Dam. Återigen knatade vi rakt ut i skogen, den här gången för lite kaiman-spaning. Det var ganska lugnt men en fick vi faktiskt syn på. Ca 1,5 meter lång flöt den stilla ca 20 meter ifrån oss.

Vi tog oss efter detta över till Atlantsidan som känns lite vildare, stränderna lite ruffare, vågorna lite värre. Efter att ha lämnat våra två tyska medpassagerare satte vi full fart tillbaka.

När den varma vinden slet i håret i den öpnna jeepen kändes det ganska gott att leva...

Vi började dagen med en guidad rundresa som tog ca 8 timmar.

Det var visserligen kul att ta sig runt ön kustvägen men i ärlighetens namn förstördes detta något av den tyska guidens enorma (och mycket personligt detaljerade) munsvada. Knappt en tyst sekund och varenda sevärdhet kunde kopplas till en privat händelse.

Några trevliga stopp på vägen och en riktigt god lunch på Jemma's Tree House Restaurant i Speyside räddade resan. Kyckling, King Fish, ris, bönor, Brödfruktsgratäng mm...

Det sista stoppet på fortet i Scarborough var visserligen intressant men vi struntade i en privat resa efter att ha fått en snabb titt på stan. Så intressant verkade den inte.

Vi tog istället några öl på strandbaren och två Rum Punsch på hotellets bar - med några grannar - innan vi duschade och gjorde oss i ordning. Vi hade bara köpt lite kyckling, ribs, ris, cole slaw, sallad etc på Chef's BBQ så det fick bli en lättare middag som sköljdes ned med en Stag.

En sista Rum Punch eller två senare drog vi oss upp till Buccoo Village för Sunday School.

Första tanken - väl framme - var att det verkade så fjuttigt. Det gled väl ner ytterligare någon Carib och STAG innan vi började röra på oss. Vi gick in på en tvärgata eftersom den som ut som damens mosters gata i El Salvador.

Hux flux öppnade den upp sig och Buccoo Reef Buccooneer's (Steel Orchestra) spelade. Jag måste säga att jag blev förvånad. Jag har sett/hört några steel band (även på Sunday School) och de har varit OK. Nu var det dock ca 60 pers som lirade och det var grymt.

Ruggigt tungt och t o m på en stelopererad svensk som undertecknad började det spritta i benen.

Precis när de gick på paus dök några andra svenskar upp och de missade m a o nästan hela sessionen.

Vi började avrunda vid 1-snåret (eftersom vi skulle på Jeepsafari) men inte förrän jag hittade Tobagos bästa bake - med fluffigt cocosnötsbröd, flygfisk, vitlöksmajo coh pepparsås - hos en gumma i ett hörn.

Jag var såååå lycklig.

Det här kanske blev en av smekmånadens bästa dagar.

(Ca) kl 8:45 blev vi upphämtade på hotellet för att sedan lämnas på kajen i Bon Accord som ligger mitt i Buccoo Bay inte långt från No Man's Land (Sheerbird Point).

Förutom oss två - och besättningen med Marc i spetsen - var det en hel partysugen besättning från Condor Airlines med.

Vi drog rätt ut och passerade en del ganska förstörda rev (bl a Buccoo) och gled vidare upp emot bl a Englishman's Bay, Cotton Bay, Castara Bay och Pirates Bay.

Genomgående var snorklinge OK men då är vi båda lite bortskämda från Australien.

Det var dock fina, men små, rev i bukter med ganska gott om fisk. Vi hade dock tur med vädret för det var varmt och en del sjögång men inte extremt på något vis.

I Cotton Bay dök en Stingray upp - lockad av lite fisk - men undertecknad och en äldre spanjor var de enda som joinade Marc i vattnet för att ta en närmare titt.

Carib'en var kall och Rum Punschen stark så man klarade sig.

På vägen tillbaka slängde vi ut några revar och fångade några Bonito (små tonfisk) - min kära dam tog en av dem - som skulle slängas på grillen.

Vi stannade sedan till på No Man's Land (i folkmun för att ett företag köpte området innan de insåg att högvattnet täckte hela landmassan så inget gick att bygga) där vi skulle äta en enklare sen, BBQ-lunch. Grillad kyckling, Flygfisk, Bonito med cole slaw, sallad, potatissallad var allt som behövdes.

Efter att en till rocka dykt upp drog vi vidare mot Nylon Pool. Coast Runner pumpade upp musiken, varvade de två 225-hästars Yamahamotorerna och här drog festen igång på allvar.

Det är ganska ballt att bara stå till midjan i azurblåttvatten 5-600 meter ut från stranden medan Power-Soca pumpar ur högtalarna.

Vid 16-snåret landade vi i Bon Accord igen och resten av kvällen blev ganska lugn. Middag på WYSIWYG (What You See iIs What You Get) med några drinkar och STAG samt en avslutande pilsner på Bago's Beach Bar i början på Pigeon Point.

Tiden gar oerhort fort. Vi har snart varit har i fem dagar redan.

Eftersom bade jag och damen ar ifran hotell- och restaurangbranschen kande jag mig lite stressad forsta dagen.

ALLT - precis allt - gick i slow motion. Incheckning, servitorer, mat etc...

Nu ar man nere pa "ratt" niva. Man kan inte forvanta sig "svens service" (vad det nu ar) utan far ta det lite som det kommer.

Maten ar hur som helst god (fisken), pilsnern kall, romdrinkarna goda och folket laid back - liming - och omradet ganska oexploaterat och trevligt.

Mer sedan...

Guud... En natt kvar att jobba sedan gäller följande:

11/1: Hämta TT-dollar, köpa småsaker (solskydd 30 misstänker jag) och en del annat.

12/1: Tvätta det sista... Mina board shorts, flufftröjor, slackerlinnebyxor etc.

13/1: Arlanda...

Idag börjar min sista nattvecka och nu är det bara nio dagar kvar. Fick reda på under nyårsafton att en gammal polare seglar i Västindien just nu så det kan bli lite segling i karibien som grädde på moset. Gott!

Vad säger man...? Jag har jobbat hela julveckan men nu är det mindre än tre veckor kvar tills vi sticker på vår smekmånad på Tobago.

Jag räknar dagar (märker jag), letar info och är extremt ofokuserad på jobbet.

Jag... Vill... Åka... NU!!!