Vi började dagen med en guidad rundresa som tog ca 8 timmar.

Det var visserligen kul att ta sig runt ön kustvägen men i ärlighetens namn förstördes detta något av den tyska guidens enorma (och mycket personligt detaljerade) munsvada. Knappt en tyst sekund och varenda sevärdhet kunde kopplas till en privat händelse.

Några trevliga stopp på vägen och en riktigt god lunch på Jemma's Tree House Restaurant i Speyside räddade resan. Kyckling, King Fish, ris, bönor, Brödfruktsgratäng mm...

Det sista stoppet på fortet i Scarborough var visserligen intressant men vi struntade i en privat resa efter att ha fått en snabb titt på stan. Så intressant verkade den inte.

Vi tog istället några öl på strandbaren och två Rum Punsch på hotellets bar - med några grannar - innan vi duschade och gjorde oss i ordning. Vi hade bara köpt lite kyckling, ribs, ris, cole slaw, sallad etc på Chef's BBQ så det fick bli en lättare middag som sköljdes ned med en Stag.

En sista Rum Punch eller två senare drog vi oss upp till Buccoo Village för Sunday School.

Första tanken - väl framme - var att det verkade så fjuttigt. Det gled väl ner ytterligare någon Carib och STAG innan vi började röra på oss. Vi gick in på en tvärgata eftersom den som ut som damens mosters gata i El Salvador.

Hux flux öppnade den upp sig och Buccoo Reef Buccooneer's (Steel Orchestra) spelade. Jag måste säga att jag blev förvånad. Jag har sett/hört några steel band (även på Sunday School) och de har varit OK. Nu var det dock ca 60 pers som lirade och det var grymt.

Ruggigt tungt och t o m på en stelopererad svensk som undertecknad började det spritta i benen.

Precis när de gick på paus dök några andra svenskar upp och de missade m a o nästan hela sessionen.

Vi började avrunda vid 1-snåret (eftersom vi skulle på Jeepsafari) men inte förrän jag hittade Tobagos bästa bake - med fluffigt cocosnötsbröd, flygfisk, vitlöksmajo coh pepparsås - hos en gumma i ett hörn.

Jag var såååå lycklig.