Söndag 14 September 2008
Resealbum: Västeuropa
En sommar för sex år sedan var jag, min bäste polare och hans tjej ute på en bilresa genom Europa. Planen var att först besöka vår en god vän på hans bröllop, sedan spendera 3-4 dagar i Schweiz och/eller Österrike och sedan njuta av många sköna dagar på rivieran. En helskön semester på 2-3 veckor beroende på hur bra semestern fortlöpte.
Första debaclet kom redan vid vårt första stopp. Vår polare tysken skulle gifta sig i sin hemstad Lörrach vid gränsen mot Schweiz. Han hade bokat hotell till oss och eftersom vi lärt känna varandra på backpackerresa i Sydamerika där vi alla vände och vred på varje krona så hade vi tagit för givet att han skulle boka ett någorlunda prisöverkomligt hotell vilket också var vår plan. När vi kommit dit och checkat in på hotellet frågade någon av oss hur mycket det skulle kosta per natt. Det visade sig var alldeles för mycket för vad vi budgeterat per natt och en stor del av den tänkta semesterkassan försvann utan att vi egentligen fått något för det.
Efter ett intressant bröllop bar det vidare till Schweiz. Regnet stod som spön i backen under hela dagen så då beslöt vi att åka vidare direkt till Liechtenstein. Bättre att strosa omkring och se saker när det inte öser ner. Vi sov över i Vaduz och dagen efter skulle vi se slottet med flera attraktioner. Såklart så öste det ned även denna dag så vi åkte vidare redan på eftermiddagen.
Innsbruck var nästa stopp och på vägen dit regnade det mest hela tiden och så även när vi kommit fram. Vi stannade i två dagar och under de här två dagarna så regnade det mest. Efter Innsbruck åkte vi till en glaciär Jochdohle som nog var huvudpunkten på resan. Coolt med glaciär och för en gångs skull regnadet det inte..tjohooo. Dock brände den lilla solen som tittade igenom rejält vilket visade sig dagen därpå.
Vi åkte vidare via Brenner passet till Italien. En tidig middag i Bologna, dock så regnade det så vi tyckte att vi lika bra kunde åka vidare till Gardasjön där vädret säkert var bättre. Kom fram väldigt sent och hade svårt att få hotellrum. Här började gnisslet rejält mellan oss tre i resesällskapet. Jag och min polare var vana vid att ta det väldigt lättjesamt medan min polare flickvän helst hade velat ha bokade hotellnätter längs hela rutten. När vi så fick problem blev det en del tråkigt gnäll under många av milen längs regniga vägar. Missyttringar som inte direkt avtog i takt med att resan fortlöpte.
Sent omsider hittade vi dock ett hotell. Mindes en resa jag gjorde till Gardasjön med min mor när jag var runt åtta år gammal. Solen sken under hela veckan jag var där och förhoppningen var stor att den skulle göra så även den här gången. Dock, när vi vaknade duggade det och molnen som låg tunga och grå över sjön gav inte förhoppning om någon sol den dagen.
Nu var vi desperata och ville ha sol till nästan varje pris. Flickvännen var trött på att bara åka bil mil efter mil efter mil. Dock efter att hon tjurat till sig att stanna två dagar i Innsbruck som blev rejält tråkiga dagar hade vi pågar nu trumf på hand och spelade ut detta för ytterligare en dags sträckkörning, denna gången för att nå Italienska rivieran.
Vid slutet av dagen hade vi, via några vilsekörande timmar i Genua, så nått rivieran men även här regnade det *suck*. Under de närmaste dagarna körde vi västerut, från den italienska till den franska rivieran. Molnen låg tunga och grå och jag tror inte solen tittade fram en enda gång. Under tiden fick vi rapporter hemifrån där temperaturen låg runt 25-28 grader och solen sken konstant. Den här sommaren var det verkligen upp- och nervända världen på Europavädret.
När vi till slut kom till Monaco hade vi sedan länge, i ett av många tjafsiga argument, beslutat att i stort sett sträckköra hela vägen hem till Sverige. Vi var hjärtligt trötta på både att sitta i bil eller att kura ihop under var sitt paraply. Dååå kom solen fram under några sköna timmar….tjohoooo. Dessa timmar blev den andra höjdpunkten under våra dryga två veckor ute på de europeiska vägarna denna regniga sommar.
Två regniga dagar sedan var vi återigen hemma i soliga Sverige, vis av skadan att aldrig ge oss på en liknande resa igen. Vi är fortfarande vänner allihopa efter denna enerverande resa men när vi ser i backspegeln på den här regniga sommarresan kallar vi den alltid vid samma väldigt signifikativa namn – Hell on wheels!
Första debaclet kom redan vid vårt första stopp. Vår polare tysken skulle gifta sig i sin hemstad Lörrach vid gränsen mot Schweiz. Han hade bokat hotell till oss och eftersom vi lärt känna varandra på backpackerresa i Sydamerika där vi alla vände och vred på varje krona så hade vi tagit för givet att han skulle boka ett någorlunda prisöverkomligt hotell vilket också var vår plan. När vi kommit dit och checkat in på hotellet frågade någon av oss hur mycket det skulle kosta per natt. Det visade sig var alldeles för mycket för vad vi budgeterat per natt och en stor del av den tänkta semesterkassan försvann utan att vi egentligen fått något för det.
Efter ett intressant bröllop bar det vidare till Schweiz. Regnet stod som spön i backen under hela dagen så då beslöt vi att åka vidare direkt till Liechtenstein. Bättre att strosa omkring och se saker när det inte öser ner. Vi sov över i Vaduz och dagen efter skulle vi se slottet med flera attraktioner. Såklart så öste det ned även denna dag så vi åkte vidare redan på eftermiddagen.
Innsbruck var nästa stopp och på vägen dit regnade det mest hela tiden och så även när vi kommit fram. Vi stannade i två dagar och under de här två dagarna så regnade det mest. Efter Innsbruck åkte vi till en glaciär Jochdohle som nog var huvudpunkten på resan. Coolt med glaciär och för en gångs skull regnadet det inte..tjohooo. Dock brände den lilla solen som tittade igenom rejält vilket visade sig dagen därpå.
Vi åkte vidare via Brenner passet till Italien. En tidig middag i Bologna, dock så regnade det så vi tyckte att vi lika bra kunde åka vidare till Gardasjön där vädret säkert var bättre. Kom fram väldigt sent och hade svårt att få hotellrum. Här började gnisslet rejält mellan oss tre i resesällskapet. Jag och min polare var vana vid att ta det väldigt lättjesamt medan min polare flickvän helst hade velat ha bokade hotellnätter längs hela rutten. När vi så fick problem blev det en del tråkigt gnäll under många av milen längs regniga vägar. Missyttringar som inte direkt avtog i takt med att resan fortlöpte.
Sent omsider hittade vi dock ett hotell. Mindes en resa jag gjorde till Gardasjön med min mor när jag var runt åtta år gammal. Solen sken under hela veckan jag var där och förhoppningen var stor att den skulle göra så även den här gången. Dock, när vi vaknade duggade det och molnen som låg tunga och grå över sjön gav inte förhoppning om någon sol den dagen.
Nu var vi desperata och ville ha sol till nästan varje pris. Flickvännen var trött på att bara åka bil mil efter mil efter mil. Dock efter att hon tjurat till sig att stanna två dagar i Innsbruck som blev rejält tråkiga dagar hade vi pågar nu trumf på hand och spelade ut detta för ytterligare en dags sträckkörning, denna gången för att nå Italienska rivieran.
Vid slutet av dagen hade vi, via några vilsekörande timmar i Genua, så nått rivieran men även här regnade det *suck*. Under de närmaste dagarna körde vi västerut, från den italienska till den franska rivieran. Molnen låg tunga och grå och jag tror inte solen tittade fram en enda gång. Under tiden fick vi rapporter hemifrån där temperaturen låg runt 25-28 grader och solen sken konstant. Den här sommaren var det verkligen upp- och nervända världen på Europavädret.
När vi till slut kom till Monaco hade vi sedan länge, i ett av många tjafsiga argument, beslutat att i stort sett sträckköra hela vägen hem till Sverige. Vi var hjärtligt trötta på både att sitta i bil eller att kura ihop under var sitt paraply. Dååå kom solen fram under några sköna timmar….tjohoooo. Dessa timmar blev den andra höjdpunkten under våra dryga två veckor ute på de europeiska vägarna denna regniga sommar.
Två regniga dagar sedan var vi återigen hemma i soliga Sverige, vis av skadan att aldrig ge oss på en liknande resa igen. Vi är fortfarande vänner allihopa efter denna enerverande resa men när vi ser i backspegeln på den här regniga sommarresan kallar vi den alltid vid samma väldigt signifikativa namn – Hell on wheels!
Söndag 7 September 2008 - Lörrach
Resealbum: Västeuropa
Under min resa i Sydamerika blev jag väldigt bra kompis med en lirare från Tyskland. Vi höll kontakten och hälsade även på varandra någon gång varje år, antingen i Sverige eller hos honom i Tyskland. Efter några år var det dags för honom att gifta sig och vi var bjudna. Kul att få träffa honom igen och dessutom få se hur ett tyskt bröllop går till. Vi var nyfikna på om det var några större skillnader från bröllop i Sverige.
På själva bröllopsdagen skulle akten börja 14.00, det var i alla fall den tiden vi hade på våra inbjudningskort. Vi var där i god tid och stod och väntade på när det skulle dra igång. Vid den nämnda tiden (är det sagt en tid och man är i Tyskland så hålls den tiden) steg bröllopsparet ut ur det vi trodde var kyrkan. Paret hade precis genomgått ceremonin och var nu gifta och det var tydligen ingenting som gästerna skulle få ta del av.
I vilket fall stod vi och minglade och det bjöds på sekt (tyska motsvarigheten till champagne). Klockan tickade iväg förbi tre och glasen fylldes när så önskades men i övrigt verkade det inte hända så mycket. Magen började knorra missnöjt. Efter ytterligare en timme när ett tillstånd som närmast kan beskrivas som ”vrålhungrig” hade infunnit sig dukades det fram tårtor i kolossala mängder och sorter.
Kändes såklart konstigt att börja trycka i sig diverse feta bakelser och tårtor bara för att stilla hungern men valmöjligheterna var inte så många så vi började skjutsa in mängder med tomma kalorier i våra tomma magar. Drickan som bjöds på var såklart sekt så den fortsatte vi dricka i brist på andra drycker. Dessutom försökte vi desperat hålla fast vid feststämningen som sakta för sakta dog undan när inget nytt hände.
En av ljusglimtarna i början var två gitarrister som sjöng diverse välkända låtar framförallt guantanamera. Problemet var dock att låtarna gick på repeat ungefär en gång i halvtimmen så efter några timmar började en del av låtarna att bli mer och mer irriterande. Drömde mig bort några gånger; i tankarna gick jag fram till gitarristerna, tog deras gitarrer, använde mig av något som närmast kan liknas vid en yxhuggarsving vilket snabbt och lätt förpassade gitarrerna till stränginstrumentens sälla jaktmarker. Denna tanke gjorde att jag log lite lätt tills jag återigen fördes tillbaka till den krassa verkligheten.
Ett par timmar senare när ingen ville ha fler bakelser eller tårtor plockades dessa bort. Klockan var nu runt fem och förhoppningen var att det snart var dags för huvudrätten.
Ytterligare en timme passerade och vi var återigen vrålhungriga. Folk hade nu slutat dricka och i brist på stolar (det var fortfarande utomhus) börjat sätta sig ner på stenar och liknande för att vila sina, av allt stående, utslitna ryggar.
Ytterligare en timme senare började vi allvarligt fundera på att traska ner till byns McDonalds och ta en tidig kväll i säng. Klocka var nu sju…*suck*
Klockan åtta bjöds alla in till bords. Vi hoppade in på våra platser och väntade andäktigt. Efter ytterligare cirka en halvtimme kom förrätten in, gåsleverpaté! Fastän jag kunde ätit nästan vad som helst i det läget fick jag inte i mig mer än två tuggor, så vedervärdigt var det.
Fortsatt väntan på huvudrätten alltså, runt halvtiotiden kom huvudrätten in och man kan inte direkt säga att det var läge för att stilfullt ta en tugga, varva med lite konversation med bordsdamen och sedan ta en lätt liten tugga igen. Tror nog det lät snarare som *tjopp slufs tjorp smask mums* eller något i den stilen.
Till slut, med något vid detta laget så ovant som mätta magar, kunde vi så börja njuta av bröllopet igen och till slut blev det faktiskt en ganska kul kväll. De åtta första timmarna sitter dock fastgjutna i minnesbanken på det negativa kontot. Kommer jag någonsin till ett tyskt bröllop igen så vet jag i alla fall en svensk som kommer att komma dit proppmätt!
På själva bröllopsdagen skulle akten börja 14.00, det var i alla fall den tiden vi hade på våra inbjudningskort. Vi var där i god tid och stod och väntade på när det skulle dra igång. Vid den nämnda tiden (är det sagt en tid och man är i Tyskland så hålls den tiden) steg bröllopsparet ut ur det vi trodde var kyrkan. Paret hade precis genomgått ceremonin och var nu gifta och det var tydligen ingenting som gästerna skulle få ta del av.
I vilket fall stod vi och minglade och det bjöds på sekt (tyska motsvarigheten till champagne). Klockan tickade iväg förbi tre och glasen fylldes när så önskades men i övrigt verkade det inte hända så mycket. Magen började knorra missnöjt. Efter ytterligare en timme när ett tillstånd som närmast kan beskrivas som ”vrålhungrig” hade infunnit sig dukades det fram tårtor i kolossala mängder och sorter.
Kändes såklart konstigt att börja trycka i sig diverse feta bakelser och tårtor bara för att stilla hungern men valmöjligheterna var inte så många så vi började skjutsa in mängder med tomma kalorier i våra tomma magar. Drickan som bjöds på var såklart sekt så den fortsatte vi dricka i brist på andra drycker. Dessutom försökte vi desperat hålla fast vid feststämningen som sakta för sakta dog undan när inget nytt hände.
En av ljusglimtarna i början var två gitarrister som sjöng diverse välkända låtar framförallt guantanamera. Problemet var dock att låtarna gick på repeat ungefär en gång i halvtimmen så efter några timmar började en del av låtarna att bli mer och mer irriterande. Drömde mig bort några gånger; i tankarna gick jag fram till gitarristerna, tog deras gitarrer, använde mig av något som närmast kan liknas vid en yxhuggarsving vilket snabbt och lätt förpassade gitarrerna till stränginstrumentens sälla jaktmarker. Denna tanke gjorde att jag log lite lätt tills jag återigen fördes tillbaka till den krassa verkligheten.
Ett par timmar senare när ingen ville ha fler bakelser eller tårtor plockades dessa bort. Klockan var nu runt fem och förhoppningen var att det snart var dags för huvudrätten.
Ytterligare en timme passerade och vi var återigen vrålhungriga. Folk hade nu slutat dricka och i brist på stolar (det var fortfarande utomhus) börjat sätta sig ner på stenar och liknande för att vila sina, av allt stående, utslitna ryggar.
Ytterligare en timme senare började vi allvarligt fundera på att traska ner till byns McDonalds och ta en tidig kväll i säng. Klocka var nu sju…*suck*
Klockan åtta bjöds alla in till bords. Vi hoppade in på våra platser och väntade andäktigt. Efter ytterligare cirka en halvtimme kom förrätten in, gåsleverpaté! Fastän jag kunde ätit nästan vad som helst i det läget fick jag inte i mig mer än två tuggor, så vedervärdigt var det.
Fortsatt väntan på huvudrätten alltså, runt halvtiotiden kom huvudrätten in och man kan inte direkt säga att det var läge för att stilfullt ta en tugga, varva med lite konversation med bordsdamen och sedan ta en lätt liten tugga igen. Tror nog det lät snarare som *tjopp slufs tjorp smask mums* eller något i den stilen.
Till slut, med något vid detta laget så ovant som mätta magar, kunde vi så börja njuta av bröllopet igen och till slut blev det faktiskt en ganska kul kväll. De åtta första timmarna sitter dock fastgjutna i minnesbanken på det negativa kontot. Kommer jag någonsin till ett tyskt bröllop igen så vet jag i alla fall en svensk som kommer att komma dit proppmätt!