Under min resa i Sydamerika blev jag väldigt bra kompis med en lirare från Tyskland. Vi höll kontakten och hälsade även på varandra någon gång varje år, antingen i Sverige eller hos honom i Tyskland. Efter några år var det dags för honom att gifta sig och vi var bjudna. Kul att få träffa honom igen och dessutom få se hur ett tyskt bröllop går till. Vi var nyfikna på om det var några större skillnader från bröllop i Sverige.

På själva bröllopsdagen skulle akten börja 14.00, det var i alla fall den tiden vi hade på våra inbjudningskort. Vi var där i god tid och stod och väntade på när det skulle dra igång. Vid den nämnda tiden (är det sagt en tid och man är i Tyskland så hålls den tiden) steg bröllopsparet ut ur det vi trodde var kyrkan. Paret hade precis genomgått ceremonin och var nu gifta och det var tydligen ingenting som gästerna skulle få ta del av.

I vilket fall stod vi och minglade och det bjöds på sekt (tyska motsvarigheten till champagne). Klockan tickade iväg förbi tre och glasen fylldes när så önskades men i övrigt verkade det inte hända så mycket. Magen började knorra missnöjt. Efter ytterligare en timme när ett tillstånd som närmast kan beskrivas som ”vrålhungrig” hade infunnit sig dukades det fram tårtor i kolossala mängder och sorter.

Kändes såklart konstigt att börja trycka i sig diverse feta bakelser och tårtor bara för att stilla hungern men valmöjligheterna var inte så många så vi började skjutsa in mängder med tomma kalorier i våra tomma magar. Drickan som bjöds på var såklart sekt så den fortsatte vi dricka i brist på andra drycker. Dessutom försökte vi desperat hålla fast vid feststämningen som sakta för sakta dog undan när inget nytt hände.

En av ljusglimtarna i början var två gitarrister som sjöng diverse välkända låtar framförallt guantanamera. Problemet var dock att låtarna gick på repeat ungefär en gång i halvtimmen så efter några timmar började en del av låtarna att bli mer och mer irriterande. Drömde mig bort några gånger; i tankarna gick jag fram till gitarristerna, tog deras gitarrer, använde mig av något som närmast kan liknas vid en yxhuggarsving vilket snabbt och lätt förpassade gitarrerna till stränginstrumentens sälla jaktmarker. Denna tanke gjorde att jag log lite lätt tills jag återigen fördes tillbaka till den krassa verkligheten.

Ett par timmar senare när ingen ville ha fler bakelser eller tårtor plockades dessa bort. Klockan var nu runt fem och förhoppningen var att det snart var dags för huvudrätten.

Ytterligare en timme passerade och vi var återigen vrålhungriga. Folk hade nu slutat dricka och i brist på stolar (det var fortfarande utomhus) börjat sätta sig ner på stenar och liknande för att vila sina, av allt stående, utslitna ryggar.

Ytterligare en timme senare började vi allvarligt fundera på att traska ner till byns McDonalds och ta en tidig kväll i säng. Klocka var nu sju…*suck*

Klockan åtta bjöds alla in till bords. Vi hoppade in på våra platser och väntade andäktigt. Efter ytterligare cirka en halvtimme kom förrätten in, gåsleverpaté! Fastän jag kunde ätit nästan vad som helst i det läget fick jag inte i mig mer än två tuggor, så vedervärdigt var det.

Fortsatt väntan på huvudrätten alltså, runt halvtiotiden kom huvudrätten in och man kan inte direkt säga att det var läge för att stilfullt ta en tugga, varva med lite konversation med bordsdamen och sedan ta en lätt liten tugga igen. Tror nog det lät snarare som *tjopp slufs tjorp smask mums* eller något i den stilen.

Till slut, med något vid detta laget så ovant som mätta magar, kunde vi så börja njuta av bröllopet igen och till slut blev det faktiskt en ganska kul kväll. De åtta första timmarna sitter dock fastgjutna i minnesbanken på det negativa kontot. Kommer jag någonsin till ett tyskt bröllop igen så vet jag i alla fall en svensk som kommer att komma dit proppmätt!