Christinees blogg

Då har vi åter igen bestigit en vulkan, tagit oss upp, genom molnen, kämpat till fots, njutit av den svala luften och beundrat naturen. Denna 28 november 2010 besteg jag och Björn vulkanen Ijen på Java, 2799 m.ö.h, med guide och chaufför Nyoman och Gede från The Experience (http://www.theexperiencebali.com). En perfekt avslutning för tvådagarstripp på den vackra grann ön Java.
04:00 ringde klockan och det var dags. Klimatanläggningen stängdes av för att ge den dubbelväxlade Land Rovern extra hästkrafter och chauffören Gede manövrerade jeepen med både stor kunskap och entusiasm. Allt djupare in i djungeln tog vi oss, brant uppför, med ogenomtränglig grönska på båda sidor. Svarta apor skymtade förbi i trädens grenar när vi passerar och den smala vägen under oss bestod endast av sten och grus. Jeepen studsade ordentligt, det stänkte jord om de kraftiga däcken och man hörde hur de fastsurrade korgarna på bilens tak slets i sina fästen. Bredvid mig satt Björn leendes av förtjusning och i backspegeln sågs den ena branta passagen efter den andra försvinna nedåt. Det var äventyr och det var bara början.
Klättringen upp till toppen var inte i närheten lika jobbig som bestigningen av Gunung Agung (Balis högsta vulkan), men det var inte utan att svetten rann och lungorna fick kämpa som vi tog oss upp för Ijen. Vi trängdes på små stigar med mötande arbetare som bar på korgar av svavelstenar. 70-80 kilo bar dom upp och ner två gånger om dagen! Det såg inte så tung ut men Björn testade ett lass, som tydligen gjorde väldigt ont att bära. Vi blev erbjudna att köpa figurer i alla möjliga olika former som arbetarna skapar av svavel. Såg faktiskt ganska läckert ut och jag föll för Disney-familjen. Men förutom arbetare så lyste turisterna med sin frånvaro och vi fick som vita människor (en sällsynthet) ställa upp på bild till ett gäng ungdomar vi mötte.
Rakt upp var klarblå himmel och i horisonten bortåt hopade sig svavelmoln från vulkanen. Trots den magiska synen vi kämpat oss upp till och stod inför stumma av beundran, så gick det inte att blunda för den förfärliga lukten som vulkanen vräkte ur sig. Som en blandning av fis och ammoniak stack det i näsan och framkallade nästan ett lätt illamående. Men tack och lov drog svala vindar förbi som fick lukten att lätta i alla fall något. Jag kan inte säga annat än att vulkanen Ijen är en vykortsvacker plats. Med den turkosa sjön som ligger på 2300 m.ö.h och är imponerande stor med en bredd på 1 kilometer. Ijens krater sägs vara den mest hänförande naturen Java har att erbjuda och vulkanen sägs även vara en av de vackraste i världen. Den långa vandringen upp var värd varje förlorad svettdroppe och varje tungt andetag. Även hela resan dit, över vackra risfält, genom djungel och på svåra stigar, allt var en upplevelse i sig. Ett äventyr från början till slut. Helt perfekt.

Kan verkligen rekommendera alla som besöker Bali att ta en tur med företaget The Experience, som mestadels anordnar turer på Bali men gör även denna tvådagars tur till till grann ön java. http://www.theexperiencebali.com/

Tanah Lot, ett av Balis populäraste tempel. Jag och Björn kom dit på eftermiddagen då värmen var behagligt. Vattnet stod lågt och i knähöga vågor vadade vi ut till templet. Men för att få gå upp i det, endast några meter, var man tvungen att "rena sig" i det heliga vattnet. Alltså tvätta fötter, händer och ansikte i en heliga källan som fanns nedanför templet. Efter det skulle vi få ris upptryckt i pannan. Hum... vi såg på när några andra turister testade det heliga. Ris i pannan bara för att gå några meter extra. Nej där "fegade vi ur" båda två och tog oss istället tillbaks genom vågorna. Vid klipporna på andra sidan fann vi dock en ny skylt, var det inte "Holy Spring" så var det "Holy Snake"! Några unga japanska tjejer kom springande och skrattande ut från grottan, troligtvis efter att ha rört vid den Heliga Ormen. Vi kunde inte se ormen utan att betala för det. Men vad kan vara heligt med just den ormen? Det kändes som en bra affärsidé bara och inget annat. Så utan varken heligt vatten eller helig orm tog vi en promenad längs stranden och klipporna och hittade en enskild plats lite längre bort. Där på klipporna kunde vi i lugn och ro njuta av solnedgången och utsikten av Tanah Lot.

Om man har en deppig eller tråkig dag borde man prova på att sätta ner fötterna i ett Fisk Spa. Jag var glad redan innan jag skulle testa den nya upplevelsen, men när fötterna landade i fisktanken så blev min värld plötsligt ännu roligare. Gud vad jag skrattade och hjälp vad det kittlades! Det gick över efter ett tag och tur va väl det. Man kände sig ju lite knäpp när man satt där för sig själv och skrattade och hade jätteroligt. Sen var det dock en av de större fiskarna (vi pratar fortfarande ynka 2-3 cm lång) som hittade in mellan tårna... och huuuu! Där var det väldigt kittligt.

Vad fiskarna gör?
De kallas för "doctor fishes" och sägs ta bort bakterier och orenheter på huden. Jag märkte ingen större skillnad på innan och efter. Kanske att huden blev aningen lenare. Men hur som helst så det var en ren skrattupplevelse! Ha, ha!

Varken Björn eller jag visste riktigt vad vi skulle se eller vad vi skulle vänta oss, men vi hade bestämt oss för att låta kvällen bjuda på en dansuppvisning. Vi trodde att stället vi skulle till, GWK - Cultural Park, skulle krylla av turister. Ha, ha! Snacka om att vi hade fel. För enda turisterna va vi och ytterligare ett par och en äldre herre.... resterande ca 1000 personer var Balineser. Vilket gjorde hela föreställningen väldigt bra. Vi såg en typ av Kecak dans, som är en traditionell balinesisk dans. Förmodligen hade hela framträdandet en historia bakom sig, för publiken tjöt av skratt flera gånger och vi fattade inte riktigt varför. Men det var en färgstark show, både vackert, imponerande och fartfyllt. Så det var en riktigt kul upplevelse att se. Och Björn som gick dit med inställningen att han skulle se "en tråkig lång dans med jobbiga slagvärk som bakgrundsmusik", han gick därifrån och var faktiskt imponerad. "Det här var mycket, mycket bättre än vad jag trodde det skulle va"! Så vi kommer garanterat gå på fler föreställningar.
Björn blev även uppdragen på scenen mitt i föreställningen och skulle med en slangbella "skjuta" draken.... eller apan... Ha, ha! Roligt va det i alla fall och han fick mängder av applåder efteråt.

Vi stannade till längs en väg uppe bland bergen, där en familj visade oss sina husdjur... leguan, flygande hund, Mungo och en pytonorm. Samtliga djur från Bali förutom leguanen.
Mins ni "Rikki-Tikki-Tavi", mungon som räddar människor från ormar? Nu har vi träffat honom, hur söt som helst! Jag tog även mod till mig att få en enorm boaorm runt axlarna...

Efter att sett delfiner och snorklat utanför Lovina och dess svarta lavastränder, styr vi färden upp mot bergen. Mopeden går på full gas men rör sig inte snabbare än knappt 40 km/h. Det är brant och de små vägarna är slingrig, med stup som försvinner ner i grönskan på sidan av oss. Vi tar av vid den nedersta infarten till Git Git och parkerar då vi tycker att man inte kan ta sig längre på två hjul. En familj frågar om vi vill betala för en guide, men vi svarar nej och tycker att vi klar oss på egen hand. Hur svårt kan det va att se ett vattenfall egentligen?
Men när vi börjar vår vandring får vi sällskap i alla fall, utav två barn som glatt följer vår sida. Två underbara barn, Iluh och Ikadek, som visar sig bli de absolut bästa guider vi någonsin kunnat få. Och de gör vår vandring vid Git Git till något utöver det vanliga. De gör sig förstådda på glädje och de få engelska ord de kan. De visar oss inte bara det "vanliga Git Git" utan de tar oss på en tre timmar lång trecking, där vi får se fem eller sex olika vattenfall. Helt ärligt så tappade jag räkningen efter att tag. Den underbara naturen tog helt över hand och de höjdmetrar vi gick och de svettpärlor vi förlorade under vandringens gång gjorde nog sitt.
De visar oss allt som finns i deras värld att se och de väntar på oss medan vi badar i det svala vattnet. Iluh visar oss kakaoträd, nejlika, kaffeplantor, papaya. Hur man öppnar en kakaoplanta och vi får smaka av frukten inuti. En söt frisk smak som liknar manggis. Ikadek försöker lära oss att vissla på deras sätt, mellan tummarna på något underligt vis. Men ingen av oss lyckas. Jag visar dem istället hur jag själv visslade då jag va barn, med ett grässtrå mellan fingrarna (och tro det eller ej men kunskapen sitter fortfarande kvar). Barnen testar och testar och är överlyckliga över sin nya lärdom, även om de inte får det att fungera särskilt bra.

Barnen studsar vidare mellan stock och sten. Deras mamma kommer förbi och undrar vart de är och vad de gör. De svarar på deras språk och hon ler glatt och låter dom gå vidare med oss. Själv så är jag överlycklig över allt jag sett och upptäckt. Iluh och Ikadek gjorde vår dag till det absolut bästa, vi fick verkligen en helt oförglömlig resa vid Git Git, Balis högsta vattenfall.

Ujung Water Palace, kallas i folkmun Taman Soekasada Ujung, och byggdes 1919 utav Kungen av Karangasem, I Gusti Bagus Jelantik (som regerade i Karangasem mellan 1909 och 1945). Platsen lät han bygga för att välkomna och tillfredsställa speciella gäster och kungar från närliggande länder, och arkitekturen är en blandning av Balinesisk och Europeisk. Tyvärr förstördes mycket av palatset både 1963 och 1979 utav vulkanen Gunung Agung. Via återuppbyggnad och återskapande har man försökt få tillbaks det vackra och underbara med Ujung Water Palace, och även om man inte riktigt lyckats återskapa det helt, så kan man ändå se hur storslaget det en gång varit.
Inom det stora inhägnade området finns tre stora pooler, en fontän, en utkiksplats, ett par öppna paviljonger placerade ute i vattnet och som man tar sig till via broar. I mitten av den största poolen står Kungen och hans familjs hus, som ha två ingångar från motsatt sida via två längre broar. Huset ser större ut från utsidan, inuti är det endast fyra rum och en öppen större hall.
Från den högsta platsen inom området, 72 trappsteg upp, möts man av en enastående utsikt. Man ser ut över tempelområdet, havet, risfält, skog och vulkanen Gunung Agung (Balis högsta vulkan) som ståtligt sträcker sig upp mot himlen.
Plats:
Tumbu Village
Karangasem Regency (östra Bali)
85 km från flygplatsen Denpasar och 5 km från Amlapura

En gång var "Taman Festival" en färgsprakande park på över åtta hektar, med flertalet krokodiler och andra djur att beskåda. Men idag står parken övergiven och lämnad till sitt eget förfall. Parken öppnade 1997 och förväntades dra många turister och besökare, men dess åkattraktioner blev aldrig färdigställda pga en ekonomisk kris och parken lades ned redan tre år efter öppnandet. Flertalet inhägnade krokodiler övergavs i samband med parkens nedläggning, kanske i tron att krokodilerna skulle dö ut av sig själva. Reptilerna fortsatte dock att föröka sig och nyfikna turister samt några lokala bybor försåg dem med mat. Men födan blev bristfällig och krokodilerna började äta varandra för att hålla sig vid liv. År 2007 uppskattades de vara 130 stycken krokodiler som levde i den då nedlagda parken, helt utan någons tillsyn.
Idag tio år efter parkens nedläggning finns resterna fortfarande kvar, men utan krokodiler efter det att miljöaktivister ingrep år 2009. Nu när vi går in genom grindarna till den nedlagda parken möts vi av en kuslig känsla. De slitna miljöerna, dess förfallna hus, trasiga träbroar och den vildvuxna naturen är som tagen ur en Indiana Jones film. Allt ligger tyst, tomt och endast prasslet från torkade löv eller plattor som rör sig hörs från våra fotsteg. Inga krokodiler ser vi tack och lov, med den stora polen med en trasig träbro som går tvärs över finns fortfarande kvar. Växtligheten är tät och många statyer runtomkring oss är trasiga och saknar delar. Upptäcktsfärden fortsätter i sin speciella karaktär och känsla. Alla våra sinnen är på sin vakt, för vad garanterar oss att alla krokodiler verkligen är borta?

Klockan 11.00 var det uppställning på Rådhustorget för rundtur i Madickens fotspår. Det var alltså här, i lilla, mysiga, pittoreska Söderköping som filmerna om Madicken spelades in.

Vi möttes upp av pigan Sofia som var vår guide för dagen. Normalt är turen för barn, idag var vi endast vuxna i gruppen, men jag måste säga att guidningen passade precis lika bra för oss, som för barn. Sofia var fantastisk och hade en sådan enorm inlevelse så jag kunde riktigt se framför mig hur Madicken testade om hennes känga flöt i ån, hur Abbe stod och sålde sin mammas sockerkringlor på fiskartorget. Framför allt vet jag nu vad jag ska göra nästagång det regnar. Jag ska ta mig saft och bullar, leta upp en Madickenfilm och återuppleva barndomsminnen.

Torget. Här står tant Nilsson när det är torsdag och säljer de goda sockerkringlorna som Abbe bakat.

Trill In. Kvarterskrogen med namnet "Trill In" besöker farbror Nilssson mest varenda dag.

Tidningsredaktionen. Här arbetar Madickens pappa, som är snäll och skriver artiklar i tidningen om att alla i världen borde få det bättre.

Skolvägen. Längs ån hoppar och skuttar Madicken när hon ska till och från skolan. Här hälsar hon på sotaren på taket och här hamnar skolväskan i vattnet en dag - den som den dumme "Rickard" kastat i...

Den gidade turen heter "En Vandring i Madickenfilmernas Värld". Kostar 30 kr / person.

Här va även Madickens Leksaksaffär, där det i skyltfönstret fanns en docka som Madicken beundrade. Idag va där en butik med en massa gott.

Nu är jag som ett barn dan innan julafton! För i morgon ska vi upp tidigt på ett besök i Mesa Verde National Park, och till framförallt Cliff Palace, "klipppalatset". Där vi med guid ska titta/klättra/gå bland hus byggda i små grottor längs kanjonväggarna. I kväll såg vi det på håll... och på bilderna ser det bara uta som ett litet leksaks-låtsas-land.
Cliff Palace -Det här va coolt! :)
Det är inte ofta som jag vill att en guidad tur ska vara längre. Men här ville jag verkligen det, ville veta en massa mer saker. Och gå omkring där mycke längre än den timmen vi fick.
Detta "Cliff Palace" upptäcktes i december 1888 av en slump, då ett par cowboys letade efter sin boskap. I dag står det öppet för allmänheten, som med guide och en massa försiktighet får se sig omkring i denna speciella "stad".

Cliff Palace byggdes av indianer mellan 1100-1200-talet. Och där bodde ca 250 stycken, som levde av jordbruk och jakt. Det finns även många fler byggnader i närheten, väl undangömda i bergen och välbevarade för oss att se än idag. År 1300 var däremot indianerna helt borta från Cliff Palace och alla runtliggande byggnader, och ingen vet riktigt varför.
Det man ser till vänster i bild här nedanför är två "Kivas", där bodde under vintertid ca 10 personer i vardera kivas. Och Cliff Palace har 25 stycken av dessa runda hål, varav två är utan konstruktion för eldstad. På bilden till vänster syns de utan tak. Men till höger i bild har vi klättrat ner i en som inte fått taket förstört...