Tisdag 30 December 2008 - Krabi
Varning för Aonang
Ja, det blev inte mycket till solsemester i alla fall. Av 14 dagar hade vi en (1) soldag. Och det var ju inte riktigt som vi tänkt oss. Nåja, det var varmt och gott ända och badvattnet var behagligt - åtminstone om man åkte ut till någon av öarna... Men starka tecken tyder på att det bara är en tidsfråga innan vattnet är helt grumligt överallt och därmed är korallerna borta och fisklivet med dem. På Raily beach ligger det som en fetthinna överst på vattnet. Där ligger stora delar av allt som smetats in med för att bli brun - eller inte bli brun. Det är en av de sorgliga delarna.
En annan är maten. Thailands underbara, goda och vällagade mat. Började med att vi blev sjuka tredje dagen. Själv har jag hämtat mig nu, en månad efter hemkomsten. Men min man har stora problem fortfarande. Allt för många, utan kunskap om västerländska kinkiga magar, har börjat med restaurangrörelser. Vi förstod att om man inte klarade sig i den ena branschen, så satsade man tappert på nästa möjlighet. Och för turisterna kan ju tyvärr detta straffa sig.
Ytterligare en sorglig sak är att det känns mer eller mindre som att vara på Kanarierörna för ett 10-tal år sedan. Inkastarna vid affärerna har lärt sig ett antal fraser på svenska och de är tjatiga och eferhängsna.
Vi var i Aonang för sex år sedan. Det var ett paradis. Fantastiska stränder med massor av snäckor och kristallklart vatten. Inga magproblem. Och man kunde strosa runt och titta i de affärer som fanns utan brådska eller dåligt samveta.
På planet ner till Thailand var vi förvånade över hur många småbarn, ja, faktiskt spädbarn som var med. För mig som är i mormors-ålderna är det helt obegripligt hur man kan utsätta småbarn för sådant. Vad har de för utbyte och nöje av en sådan resa? Och vilka möjligheter har föräldrarna att koppla av och ha semester? Nog borde barnen komma upp i en sedan ålder att det går att prata med dem innan man släpar iväg dem på sådana strapatser. Det visade sig också på hemresan att detta var en riktig reflektion. Tolv timmars oavbrutet skrikande ifrån magsjuka småbarn tar inte bara på föräldrarnas ork och tålamod, utan även på medpassagerarnas.
Jag är glad att jag har haft möjlighet att uppleva det rena, fina, paradisiska Thailand, med trevliga människor och god mat. Det håller snabbt på att försämras.
En annan är maten. Thailands underbara, goda och vällagade mat. Började med att vi blev sjuka tredje dagen. Själv har jag hämtat mig nu, en månad efter hemkomsten. Men min man har stora problem fortfarande. Allt för många, utan kunskap om västerländska kinkiga magar, har börjat med restaurangrörelser. Vi förstod att om man inte klarade sig i den ena branschen, så satsade man tappert på nästa möjlighet. Och för turisterna kan ju tyvärr detta straffa sig.
Ytterligare en sorglig sak är att det känns mer eller mindre som att vara på Kanarierörna för ett 10-tal år sedan. Inkastarna vid affärerna har lärt sig ett antal fraser på svenska och de är tjatiga och eferhängsna.
Vi var i Aonang för sex år sedan. Det var ett paradis. Fantastiska stränder med massor av snäckor och kristallklart vatten. Inga magproblem. Och man kunde strosa runt och titta i de affärer som fanns utan brådska eller dåligt samveta.
På planet ner till Thailand var vi förvånade över hur många småbarn, ja, faktiskt spädbarn som var med. För mig som är i mormors-ålderna är det helt obegripligt hur man kan utsätta småbarn för sådant. Vad har de för utbyte och nöje av en sådan resa? Och vilka möjligheter har föräldrarna att koppla av och ha semester? Nog borde barnen komma upp i en sedan ålder att det går att prata med dem innan man släpar iväg dem på sådana strapatser. Det visade sig också på hemresan att detta var en riktig reflektion. Tolv timmars oavbrutet skrikande ifrån magsjuka småbarn tar inte bara på föräldrarnas ork och tålamod, utan även på medpassagerarnas.
Jag är glad att jag har haft möjlighet att uppleva det rena, fina, paradisiska Thailand, med trevliga människor och god mat. Det håller snabbt på att försämras.
Skriv kommentar